Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Helgintervjuer

”Dagens journalistik – en ständig hjärtklappning”

Publicerad: 14 mars 2014, 13:16

Colette van Luik.

Foto: Yasmine Winberg.

Hon har jobbat på Sveriges Television i tretton år. I måndags klev Colette van Luik in i sin nya roll som kommunikationschef på Berättarministeriet. För Resumé berättar hon om att göra saker man inte vågar, om vikten av berättandet och om den journalistiska utarmningen.


Till ön Antiparos i Grekland har Colette van Luik rest 35 gånger. Det låter kanske mycket, men själv beskriver hon Grekland som sitt andra hemland. Colette besökte landet första gången som 15-åring och sedan dess har resan blivit till en rutin. Grekerna har blivit vänner och kallar henne summer local.

– Antiparos är min ö, men min man säger stopp. Han säger att det finns annat att se i världen. Då åker vi till andra öar först, och avslutar på Antiparos, säger Colette.  

Ett annat favoritland är Indien. I det gigantiska landet i Asien kan hon koppla av.  

– Jag är besatt av Indien. Spänningen finns i det oförutsägbara. Varje dag bjuder på något nytt. Det är galet, vansinnigt, roligt, hemskt och levande på samma gång.  

I Goa har hon spenderat månader och kan platsen utan och innan. Under perioder har hon varit tjänstledig från SVT för att skriva. Hennes senaste bok, Jan Johansen-biografin Med nya ögon, skrevs helt och hållet i Indien.  

– Där hittar jag inspirationen. Jag utövar yoga, mediterar och går ned i varv. När jag slipper stressa omkring i Stockholm öppnas nya, kreativa dörrar.  

Gillar du inte Stockholm?
– Jag älskar Stockholm och kan staden, men politiken har inte hängt med. Med det menar jag att vägarna, kollektivtrafiken, skolorna och bostäderna inte hängt med. Stockholm har en väldigt trång kostym.  

För Colette är det viktigt med spontanitet – något hon säger är svårt att leva efter i Stockholm. Ändå är det inte aktuellt att flytta till en mindre stad, otänkbart att flytta tillbaka till hemstaden Borås.  

– I Stockholm måste man planera allt. Var man ska parkera, var man ska boka bord och när man ska gå på bio. I en välmående stad ska folk inte behöva åka till Norrköping för att föda barn. Man måste kunna bo, parkera och ha tillgång till bra sjukvård. Stan måste byggas ut, det har jag verkligen upptäckt som lokalreporter här.  

Nu har du precis lämnat livet som reporter och börjar som kommunikationschef på Berättarministeriet. Berätta hur det känns.
– Det är kul, bubbligt och glatt. Jag har ett pulspåslag och ser fram emot mitt nya jobb. Det är viktigt att göra något för barn och unga. Att få möjligheten att jobba för något man verkligen brinner för.  

Efter 25 år som yrkesverksam journalist har det blivit en del av identiteten. Men Colette har tidigare gjort ett par avstickare från journalistiken. I början på 2000-talet gästspelade hon i pr- och informationsbranschen. Det förde henne till Michael Bindefeld och senare till Stockholm Sinfonietta, där hon jobbade med kammarorkesterns pr och marknadsföring.

Ganska snart fick SVT upp ögonen för Colette. Hon blev värvad, fick en timanställning som ganska snart ledde till en fast anställning. Hon började som bred allmänreporter, men fick med tiden specialintressen. Ett av dem har varit hedersrelaterat våld och kvinnomisshandel, frågor hon upplevt att andra journalister inte tycker är tillräckligt "fina" för att vilja jobba med. I dag känner hon en viss sorg att behöva lämna yrket efter så många år.  

– Jag kommer inte att släppa journalistiken helt. Reportageböcker kommer jag att fortsätta skriva. Till viss del tror jag att det går att kombinera. Min bakgrund är en bra bas för det jag ska göra på Berättarministeriet. Jag kommer att ha nytta av min roll som journalist.  

När Colette tackade ja till tjänsten på Berättarministeriet hade hon funderat på lämna journalistiken i flera års tid.

– Men jag ville inte byta jobb bara för att byta. Det var viktigt att hitta något jag verkligen kan stå för. Jag skulle till exempel aldrig kunna bli kommunikationschef för ett företag som säljer vapen till tredje världen. Berättarministeriet gör någonting vettigt. Och sådana jobb växer inte på träd. I det här kan jag gå in med hela mitt hjärta.  

Hur gick det till då, när du fick

jobbet?
– Sent i höstas åt jag lunch med Dilsa Demirbag Steen, som nu är min chef. Hon pratade om Berättarministeriet och jag kände att jag gärna ville vara med. Det gick en tid, sen ringde Dilsa upp mig och frågade om jag var intresserad av den här tjänsten. Men det var intesjälvklart att tacka ja. Jag har trivts så bra på SVT. På ett sätt känns det som att jag stänger igen en dörr, eftersom jag inte kommer att bli fastanställd där igen. Jag stänger en dörr, men en annan öppnas.

Samtidigt som Colette pratar fingrar hon på sin almanacka. Det är en stilren variant, med något som ser ut som ett klistermärke på framsidan.  

– I samma veva som jag bestämde mig såg jag något Anna Odell skrivit: Man måste göra saker man inte vågar. Jag klippte ut det och satte fast det på framsidan av min kalender.  

Var det så, att du kände att duinte vågade?

– Jag vågade ju, eftersom jag tackade ja, haha. Nej, men det handlade egentligen om att stänga en dörr till något som är tryggt och invant. Jag vet vad det innebär att vara reporter på ABC. Jag vet att jag är uppskattad på SVT. Och nu vet jag ingenting om framtiden, hur det kommer vara eller hur jag kommer att trivas.  

Hur tog kollegorna på SVT beskedet när du sa att du skulle sluta?
– Många sa jättegrattis, men andra sa: Fan vad tråkigt. Några drog till och kallade det en förlust för SVT. Men nu är alla glada och säger att det är modigt. Det är fler som skulle vilja göra saker de inte vågar. Många av mina kollegor har sökt sig till andra jobb. Det sker en kompetensförflyttning inom journalistiken just nu.  

Varför tror du att det är så?
– För att man inte vet vad framtiden för med sig. Det krävs mer och mer av journalister hela tiden. Och det innebär i sin tur ökad stress och högre kompetenskrav. När jag blev journalist var det inte för att jag skulle ha 14 olika kompetenser, utan för att rapportera om saker som driver mig och gör skillnad.  

Colette berättar att SVT:s krav på trippelkompetens skrämmer bort många duktiga personer från branschen.  

– Jag tycker att det borde pratas mer om den journalistiska utarmningen som sker. Man får ett pressmeddelande i handen, förväntas googla på några minuter och leverera sen. Man ska göra sitt jobb på åtta timmar, ha flera roller och samtidigt göra det bra. Då är det klart att man prioriterar om, kanske skippar lunch och fika. För den prestationen kan man inte få något grävpris, direkt. Det är en ständig hjärtklappning som folk inte mår bra av, även om det finns de som gillar det också. Men för många är kompetenskraven en tröskel att komma över, därför söker de sig vidare.  

Är det därför du nu söker dig vidare?
– Nej. Men jag fyller 48 år i år och måste någonstans göra ett val. Antingen stannar jag på SVT till pensionen eller så passar jag på nu. Ska jag vara krass är jag fortfarande attraktiv på arbetsmarknaden, men kanske inte så länge till. Jag har tänkt att det är nu eller aldrig. Att byta jobb gör mig både nyfiken och entusiastisk. Berättarministeriet dök upp och kom i ett bra läge i mitt liv.  

Just nu sker en omstrukturering på SVT, som också påverkar ABC. Colette berättar att programmet som vi känner det i dag inte kommer att finnas kvar, utan splittras upp i mindre program beroende på region.  

– Det är en väldigt spännande utveckling, men samtidigt är alla förändringar smärtsamma. SVT:s omstruktureringar innebär att många som jobbar hos oss runt om i landet måste flytta för att få behålla jobbet, eller acceptera ett avgångsvederlag. På ett sätt var det skönt att slippa vara en del av den förändringsprocessen.  

Nu när du ska börja som kommunikationschef – vad vill du förändra?
– Jag hoppas på sikt få barn och unga att skriva och läsa. Sen hoppas jag på att Berättarministeriet expanderar ännu mer. På sikt hoppas jag att det finns skrivarverkstäder över hela Sverige. Och att berättandet blomstrar.  

Varför är det viktigt med berättandet?
– Något vi ser som basalt, att kunna skriva och läsa, kan inte alla i Sverige i dag. Då hamnar de i utanförskap. Man ser på barnen i skrivarverkstäderna att de är stolta när de producerat något. När någon läser upp deras berättelser blir de genast en halv meter längre. Det ger verkligen en självförtroendeboost att kunna erövra ordet. Och för många är det ingen självklarhet, för de förstår inte vad orden betyder.  

– Det här med att folk ska ha många olika kompetenser gäller inte bara journalister. I dag behöver man en gedigen utbildning för det enklaste av jobb. Därför behöver alla kunna skriva och berätta.  

Växte du själv upp med mycket berättande?
– Jag är ensambarn och kommer från en akademisk familj där mamma var lärare och pappa professor. Redan som femåring lärde jag mig läsa och skriva, på den tiden bodde vi i USA. Hela min uppväxt är präglad av att läsa och berätta. Min pappa skriver och har alltid skrivit. Han skrev egna sagor som han läste för mig. I min familj har berättandet och skrivandet varit mycket viktigare än att kunna räkna.  

– När jag var liten var jag ganska ensam ibland. Då blev läsandet och skrivandet en tröst. Jag gick in i böckernas värld. För mig har det alltid varit en trygghet att ha böcker. Jag har känt mig hemma i dem. Därför är det här jobbet helt rätt för mig. Och det är lite roligt, för Disa kunde ju inte veta det.  

FAKTA / Colette van Luik
Ålder: 47
Bor: Ringvägen på söder i Stockholm
Uppvuxen: Borås, men bodde också i USA mellan 1 och 5 år.
Är: Journalist och ny kommunikationschef för Berättarministeriet
Familj: Gift med copywritern Elias Modig som jobbar på Wunderman samt två katthemskatter, Helge och Waldemar
Utbildning: Ettårigt medieprogram i Ljungskile, Södra vätterbygdens folkhögskola och engelska och statsvetenskap på Stockholms universitetet och Borås högskola.
Drivkraft: Nyfikenhet och lusten att lära
Det här visste ni inte om mig: Bättre på att laga mat än folk tror
Medievanor: "Är ingen nyhetsjunkie", men läser morgon- och kvällstidningar. Slösurfar inte, men hänger med.
Lyssnar på: P1 Dokumentär och Radio Stockholm
Läser: "Gärna kvinnliga nutida svenska författare. Just nu läser jag Marika King med Supernova. Men David Lagercrantz som skrivit Zlatanboken är fantastisk. Han har verkligen fått ungdomar i problemområdet Rosengård att gå till bokhandeln. Han borde få pris för det. Jag är verkligen inte intresserad av sport eller fotboll, men Zlatanboken slukade jag helt"
Tittar på: Slukar amerikanska tv-serier: Fosters, Looking, Vicious och Raising hope.
Önskar: "Att Berättarministeriet tar emot mig med öppna armar"
Journalistiska förebilder: "Alla modiga journalister, till exempel Martin Schibbye och Johan Persson"
Bästa minne: "När jag gifte mig med min man Elias i oktober 2008. Det var ett nedtonat och borgerligt bröllop i Nacka Stadshus. Det var bara två vittnen där och det hela var över på 30 sekunder. Det var ingen som visste att vi skulle gifta oss. Efteråt hade vi bjudning på puben Brother Tuck, dit folk kom med andan i halsen. Vi har båda lämnat Svenska kyrkan, hade haft det tufft ett tag och kände att vi ville comitta oss. Men jag reser mycket hellre än att lägga pengar på ett stort bröllop. Det var spontant och skönt."

Yasmine Winberg

Redaktör Resumé Insikt

yasmine.winberg@resume.se

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.

Se fler branschtitlar från Bonnier News