Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Helgintervjuer

”Det är en kapitulation”

Publicerad: 24 maj 2014, 22:24

Marcus Birro ser det som en befrielse att trappa ner på exponeringen av sig sjäv, förklarar han.

Foto: Andreas Elgstrand.

Från högexponerad till ett liv mer i skymundan. För Resumé berättar Marcus Birro om beslutet att ta ett kliv bort från rampljuset, råden från vännen Mauro Scocco och illdådet mot honom som även drabbat familjen. – Det finns en risk att sitta i media och säga att jag inte vill vara i media. Men folk kommer att märka efterhand, säger han till Resumé.


Ämnen i artikeln:

Marcus Birro#baramänniska

Resumé träffar Marcus Birro på en restaurang i närheten av hans bostad på Södermalm i Stockholm.

Hans liv har kantats av kampen mot inre demoner och alkoholmissbruket.

Nu har han nått en punkt där bitarna i tillvaron har fallit på plats, förklarar han.

–      Jag mår väldigt bra. Lite åldersnoja bara, men jag är ungefär där jag vill vara. Det har gått lite tid sedan de grejerna som varit jobbiga. Om man visste det när man var 20 att man skulle få resa till San Siro och skriva om italiensk fotboll för Expressen, eller om man skulle ha turnerat med gamla rockhjältar, eller fått skriva böcker eller bo fint här och ha en familj och barn, lägenhet i en bostadsrättsförening och en balkong att sitta på. För tio år sedan höll jag på att supa ihjäl mig.

När Marcus Birros blogg  om italienska fotboll på Fotbollskanalen nyligen lades ner förklarade han i ett avskedsinlägg att han bestämt sig för att att trappa ned på exponeringen av sig själv.

”Livet är för heligt för att ideligen och skoningslöst belysas ur alla vrår och vinklar. Ett farväl är alltid också en ny väg någon annanstans”, skrev han bland annat.

När Resumé kontaktade Birro för en intervju valde han ändå att ställa upp.

–      Nu sitter jag här och blir intervjuad ändå, men jag kände att det kunde vara värt att berätta, folk kommer att märka efterhand.

På senare år har Marcus Birro varit högexponerad och med i alla möjliga sammanhang – På spåret, Let's dance, debattprogram, tidningsomslag och löpsedlar.

Han har kommit till insikt om att det blev för mycket. Ett tecken på att han nu har valt en annan väg är att han slutat Twittra. Twitter-kontot finns kvar, men det sköts numera av en annan person, vid namn Marcus Stenberg som också sköter Birros hemsida.

–      Det är vissa texter som läggs ut och länkar till krönikor och poddar. Det ska fortsätta så lite över fotbolls-VM, sedan blir bara hemsidan kvar och Facebook, säger Marcus Birro.

Du syns ju ändå rätt mycket som krönikör i Expressen väl?
– Att fortsätta ha Expressen som en plattform att skriva krönikor på ser inte jag som något narcissistiskt drag, utan det är ju ändå mitt yrke. Men däremot finns det ju andra saker som jag väljer att tona ner eller sluta med. Som att säga nej till tv, och sådana mediala sammanhang. Debattprogram, lekprogram och Kanal 5-satsningar och släcka ner mitt Twitter-konto. Det är den typen av saker – att försöka renodla det jag gör.

–      Men jag kommer inte att ge dom, vilka det nu är, eller er glädjen att totalt försvinna. Bara för att man tonar ner sig själv i mediala sammanhang behöver inte det betyda att man blir en eremit någonstans, det är inte det som det handlar om.

Det har alltid funnits en friktion när Marcus Birro varit i farten. Han väcker känslor, på gott och ont.

–      Mitt beslut om att synas mindre handlar om att inte vara en del av sammanhang där man uppenbarligen blir hårt åtgången. Det är lite att kapitulera inför det, kanske. Jag vet inte. Jag får ofta frågor: ”Ska du fortsätta där?”, ”ska du sluta där?”, och så vidare. Och jag kan få frågan ”varför tror du att du är så avskydd?”, till exempel. Ställ den frågan till dem som avskyr mig i stället. De kommer alltid undan – de blir aldrig pressade på det. Det är alltid de som råkar illa ut som tvingas försvara sig och förklara sig. Men det kanske bara är att acceptera att det är så det är. Då är det bättre att inte vara där.

Marcus Birro är född i Göteborg men italiensk medborgare. Resorna till Italien får honom att känna harmoni.

–      Jag märkte när vi var i Rom i nästan en månad, i april, hur mycket bättre jag mår, av att inte behöva bry mig om allt futtigt och meningslöst som när man kommer tillbaka hit blir viktigt igen. Då känner jag: kan man ha det så även när man bor här i Sverige så är ju det jättebra.

Men har inte bekräftelsen varit en drivkraft för dig?

–      Det är ju en perversion mer. Men på ett sätt har det ju varit det. Jag har ändå hållit på med det här så pass länge nu. Men jag lärde mig mycket av Let's dance. Inte dansa alltså, ha ha, men jag lärde mig vad jag inte bör göra och vad jag inte ska ägna mig åt.

– Revansch har ju varit drivkraft och bekräftelse är ju en form av revansch, delvis. Det bottnar nog i det mer.

Gick det över gränsen ett tag , du var ju väldigt öppen med dig själv och ditt privatliv?

– Både och. Jag sätter ju en ära i att ha varit väldigt öppen med framförallt tillkortakommanden. Saker jag skrivit har hjälpt en massa människor, och det är jag jättestolt över.

–      Men däremot kanske man ska se i vilket sammanhang  det är.

Är det några av dina val som du ångrar, de här sammanhangen du var med i?

–      Let's dance. Det är ett fånigt tv-program, vad skulle jag där och göra? Min enda ursäkt är att de ringde samma kväll som vi hade vunnit På spåret . Det bandas ju innan. Så den kvällen rinde de och då var jag på ett väldigt gott humör och då sa jag: ”Visst, absolut". Jag bara flöt med.

– Jag lärde mig mycket av det, jag lärde mig att säga nej, och jag lärde mig om drivkrafterna, som du var inne på. Det är ju inte så coolt att hävda att man har ett bekräftelsebehov. Många kanske har det men vill inte nämna det. Men jag är ju inte sådär jättecool. Att vara sur på Tony Irving och vara med i Let´s dance är inte Tony Irvings fel. Då kanske man inte ska vara med.

Du har pratat om att du mår bättre av det här att säga nej, att det är en befrielse.

–      Ja, framför allt Twitter. Att slippa vara konstant orolig över vad folk tycker, att de är arga. Det är så sammanhanget ser ut och då är det lika bar att inte vara med i det sammanhanget. Det är en kapitulation i någon mening.

Men ska du verkligen ge upp för dem som går hårt åt dig?

–      Jag ser inte riktigt att jag ger upp det, jag ser det mer som att jag flyttar fokus lite. När det blir så personligt och så mycket hat  som det har varit, och det börjar ta sig praktiska uttryck som att vi har fått kattskit dumpat utanför dörren den senaste tiden – då tar man med det hem, det präglar en när man är med sina barn, och då är det inte okej längre. Då får man göra något åt det.

–      Sedan är jag inte 25 längre, jag fyller 42 i år. Då ska man inte hålla på att grotta ner sig i Twitter hela dagarna. Det finna andra saker att göra med sitt liv.

Du är kristen. Hur är det att vara kristen i Sverige i dag?
–      Att vara offentlig kristen kan var tufft. Det är många som inte tror som kan bli väldigt arga på människor som tror. Det finns den dubbelhet i det. Om de inte tror, varför blir de så arga? Det finns en medial ordning som säger att vi är världens mest sekulariserade land. Samtidigt, när jag åker till Örnsköldsvik en onsdagskväll kommer det 700 personer och lyssnar på en medelålders gubbe som står och pratar om Jesus. Det finns ett glapp mellan vad vi som bor här tänker och tycker och pratar om och det som andra tänker, tycker och pratar om.

Marcus Birro ser sig som "frilansande" inom den kristna tron.

–      Jag är medlem i svenska kyrkan fortfarande och sedan har jag turnerat mycket i pingstkyrkor, och även i svenska kyrkan. Sedan är jag mycket i Italien och träffar många katoliker. Jag rör mig fritt.

Du har funderat på att konvertera till katolicismen.

–      Ja, det har jag gjort, men det ligger längre fram i så fall. Det är fortfarande en massa saker som jag tycker är problematiska med den katolska tron.

Är du bra på att förlåta?

–      Nej, inte särskilt, jag jobbar på det också. Framför allt att förlåta sig själv för grejer man har gjort i sitt liv, när man har haft det turbulent, så måste man ju träna på det. Jag har gjort människor illa, så jag försöker. Om någon ber mig om förlåtelse brukar jag vara ganska bra på att förlåta. Men jag har nog en bit kvar ändå.

Jag googlade på "Marcus Birro" och "bråk" och fick 46 700 träffar.

–      En del har jag naturligtvis åstadkommit själv. En del har jag hamnat i. Jag har inte strävat efter att hamna i bråk de sista tre-fyra åren av mitt liv. Medialt har det funnits en allmänt tillåtande attityd så fort mitt namn har kommit upp. Det har blivit ganska legitimt för människor – utan att någon vet riktigt varför – att angripa mig hårt och personligt.

– Jag har säkert mig själv att skylla delvis och den delen handlar väl om det jag skriver, jag gör ju det ofta personligt och då kan kritiken också bli personlig. Men det här som  kommer från vissa komiker har gjort att en svans har börjat följa mig genom åren. Det är legitimt att ge sig på en. Magnus Betnér och sådana kommer nästan alltid undan med det.

Kattskit utanför dörren, varför? Vet du det?

–      Det handlar om år av en tillåtande attityd – vissa är okej att ge sig på, jag är en av dem.

Upplever du dig själv som kontroversiell?

–      Nej, jag tänker inte riktigt så. Jag försöker vara ärlig i det jag tror på och jag försöker riskera något med det jag skriver. Och det är väldigt pretentiöst, så är det. Jag är väldigt pretentiös. Det sätter jag en ära i faktiskt. Framför allt i den här tiden när så lite är på riktigt. Allt handlar om vad man kan få andra att tro vem man är, inte vem man egentligen är.

Vilket är ditt värsta offentliga bråk?

–      Det var nog Kvällsöppet-grejen, det blev så stort – det var lite jobbigt (Birro fick sparken från programledarjobbet på TV4:s "Kvällsöppet", efter turerna kring hans partiledarkandidatur för Kristdemokraterna, reds anm) Reaktionerna stod inte i paritet med det jag hade gjort. Lena Mellin på Aftonbladet skrev en massa – det lät som att jag hade slagit ihäl någon. Det var första gången jag på allvar konfronterades med: ”Vem tror du att du är?”. Äntligen fick många chansen att sparka på honom som tror att han är så märkvärdig.

Upplever du att det är ett speciellt klimat i Sverige, på det sättet?

–      Ja, det är det ju. Det finns en väldigt fördömande attityd mot naivitet i Sverige. Om man drömmer storslaget eller är romantiker är man patetisk – det är en ful sak. Om något går snett är väldigt många snabba på att berätta det för en.

– Men sedan får man förstå en del reaktioner. Att man tror att man ska bli partiledare och samtidigt leda ett debattprogram i tv, det fattar ju vem som helst att man inte kan. En del grejer får man bjuda på.

Har du gett upp politiken helt?

–      Ja, jag gör nog mer nytta utanför politiken. Jag pratade med Mikael Oscarsson som är riksdagsledamot för KD. Han berättade att han slogs i tio år för att få igenom att Sverige skulle få en Raoul Wallenberg-dag. Det känner man ju att det borde gå på en kvart i det här landet. I tio år fick han slåss för det! Då känner jag att det nog inte riktigt är min värld.

Eftersom Marcus Birro är italiensk medborgare får han inte rösta i riksdagsvalet, men väl i EU-valet. Dock blir det ingen röst på KD, säger han.

– Nej, det blir det inte. Jag känner mig inte särskilt nära något parti nu.

Resumé har en artikelserie om den moderna skampålen, inom ramen för initiativet #baramänniska. Marcus Birro tycker att debattklimatet i Sverige kan vara väl hårt.

– Många är noga med att poängtera att de gillar olika, men när väl någon kommer in och tycker olika så blir den personen jagad för det. Många progressiva människor är väldigt fördömande snabbt.

– Om jag skriver en krönika om feminism och sedan får 10 000 jättearga feminister på mig som blir väldigt vulgära, otrevliga och oförskämda i alla former, så skriver ni ju hellre om det än om min krönika om skolan som delades  75 000 gånger på Facebook. Det är alltid en konfliktfixering. Typ, ”han är alltid i bråk”, men sedan visar det sig att det gått tre år sedan man var i bråk senast.

–      Jag vågar ändå riskera något med vad jag gör, jag sätter det på spel. Det är en bra grej. Många är rädda att förlora positionen de uppnått, men jag är tvärtom och försöker ta mig därifrån.

Vad kommer du att fokusera på framöver?

–      Skrivandet, framförallt böcker, men även lite krönikor. Tona ner den här hysteriska känslan av att behöva vara närvarande i flödet. Det känns som ett bra beslut på många sätt.

–      Mauro Scocco sa till mig att det är farligt att låta sig definieras av dem som tycker illa om en och dem som gillar en – det gäller att hitta en egen väg framåt. Utan att bry sig om vilken stank som kommer från dikena. Att jobba på.

Hur väl känner ni varandra?

– Vi träffas inte så mycket men vi hörs av ibland. Vi har en del gemensamt, fotbollen, Italien, vemodet, skrivandet...Han betyder nog mer för mig än jag betyder för honom...

Med start nästa år kommer Marcus Birro att bo i Rom med sin familj 4-5 månader varje år.

Du har bott i Göteborg, Norrköping, Stockholm och Rom, var känner du dig mest hemma?

–      I Rom, där mår jag bra. Mycket av det som jag tycker är viktigt i livet är sådant som människor där tycker är viktigt i livet. Det är mycket av det som är fantastiskt i Sverige som blir tydligare då också, som man kan längta till och komma hem till.

– I Italien är det en annan syn på livet – allt från att gå ut på kvällarna och slippa se fulla ungdomar överallt, man kan göra saker på etta annat sätt som barnfamilj, folk älskar barn där. Man får se sportsändningar om bara italiensk fotboll och slipper hockey och innebandy, ha ha. Där finns hela  spekrat – det är min värld.  Och folk lägger inte kattskit utanför dörren för att man tror på Gud.

FAKTA/MARCUS BIRRO
Ålder: Fyller 42 i sommar
Uppväxt: Göteborg
Bor: Södermalm, Stockholm
Familj: Fru och två barn
Är: Krönikör och författare
Medievanor: Älskar papperstidningar, plöjer flera stycken om dagen.
Lyssnar på: Thåström, The Mission och Sisters of Mercy
Förebild: Thåström
Intressen: Löpning
Oanad talang: Bra på att lista ut vad klockan är

Magnus Helander

Ämnen i artikeln:

Marcus Birro#baramänniska

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.