Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Helgintervjuer

”Det är rövigt att sitta i händerna på norrmän”

Publicerad: 16 januari 2015, 14:47

Marcus Leifby.

Foto: Yasmine Winberg.

Efter åtta år som fast anställd lämnar sportjournalisten Marcus Leifby tryggheten för att bli frilansjournalist. I samband med ett sparkrav på Aftonbladet är han en av många som valt att gå. – Jag kan tycka att det är rövigt att sitta i händerna på norrmän som säger hur mycket pengar vi ska tjäna varje år, säger Marcus Leifby till Resumé.


Ämnen i artikeln:

AftonbladetOlof PalmeHelgintervjunMarcus Leifby

Året är 1986 och Sveriges dåvarande statsminister har just varit på bio med sin fru Lisbeth Palme. Mitt på Sveavägen skjuts han ner av en gärningsman som fortfarande inte är gripen.

Hemma i Älmhult ligger den då 7-årige Marcus Leifby och sover. Där och då föds en stark fascination för Olof Palme och vem som egentligen mördade honom.

– Jag har alibi för den natten, var hemma hos mamma och pappa och låg och sov. Dagen efter minns jag att det rådde en tryckt, konstig stämning. God morgon Sverige var inställt och mamma och pappa tittade på nyheterna. Det är möjligt att stämningen påverkade mig till den grad att jag fortfarande finner det intressant, säger Marcus Leifby.

På nyårsafton sa han upp sig från Aftonbladet för att börja frilansa. Även om planen är att fortsätta jobba med sport, öppnar han ändå upp för att skriva om den mördade statministern. Trots allt material och alla tecken som skrivits om Olof Palme genom åren tycker Marcus Leifby fortfarande att det saknas något.

– För att få någon slags sinnesro borde jag göra något på det. Det är inte säkert att det kommer att bli publicerat, men för min egen skull vill jag göra ett ordentligt försök. Men måste lägga ner några timmar på det för att få inre frid. Jag har tänkt på Palme-mordet varje dag sedan 1986.

Det är så alltså – varje dag?
– Jag kan inte svara för vad jag gjorde när jag var 10, 15 och 20, men varje dag de senaste fem åren har jag gjort det i alla fall. Jag slås av något varje dag – även om det bara är tio sekunder. Det kan vara små grejer som får mig att tänka på Palme. Dagens politiker, att jag går på biografen Grand, ser någon på bussen som ser ut som Hans Holmér, eller går förbi bokhyllan hemma där det finns lite "Palme-dokument". Så om Lars Borgnäs (journalist, reds. anm.) eller någon annan som jobbar med Palmemordet läser det här får de gärna höra av sig. Det här blir lite som en jobbansökan – det är härligt.

Marcus Leifby säger att det är tre saker som kommer på tal när han blir kontaktad av andra journalister.

– Det handlar bara om 94-krönikan, Palmemordet eller text-tv. Bilden av mig är att jag 90 år gammal, vilket jag kanske också är i en viss del av hjärnan. Jag kan gräma mig över att jag inte var verksam när det begav sig. Det hade varit kul att vara med när det begav sig. Det har engagerat människor i 30 års tid och gör det fortfarande. Amerikanarna har mordet på JFK, Hammarbyfansen har Undret i Karlstad och svenskarna Palmemordet. Alla vet vad de gjorde, eller var de befann sig, när det hände.

Känner du att du lever i fel tid?
– Nej, det kan jag inte säga. Fast å andra sidan var 80-talet häftigt rent inrikespolitiskt. Journalisterna hade att göra – det var spionaffärer, Ebbe Carlsson-affärer, Palmemord och ubåtskränkningar. Det fanns lite att sätta tänderna i – men det gör det i och för sig nu med.

Den sista februari gör Marcus Leifby sin sista dag på Aftonbladet – kvällstidningen som varit hans hemmaarena sedan 2006. För något år sedan var han pappaledig under åtta månader med dottern Vera. Då fick han tid till att tänka igenom vad han egentligen ville göra på jobbfronten.

– Jag ska nog jobba i 30 år till beroende på vilka som regerar och behöver egentligen mer tid att fundera. Jag vill fortsätta med mycket jag gör i dag men under friare former. Jag kommer att göra jobb för Aftonbladet ändå. Vi är inte ovänner, tvärtom. När jag sa upp mig blev de väldigt glada – det är trevligare att någon säger upp sig självmant jämfört med att ge någon sparken.

Under hösten i fjol stod det klart att Aftonbladet i samband med en omorganisation kommer att göra sig av med 30-40 tjänster. Marcus Leifby är alltså en av de som nappat på avgångsvederlaget.

– Det känns bra. Det som lockar mig är att inte vara så låst eller bunden till ett schema, utan att man kan få någon slags kreativ frihet. Jag märker att det händer rätt mycket i min skalle när jag känner mig friare. Nu ska jag försöka förädla eller förvalta det som hänt i min skalle på något vänster.

Kan du berätta mer specifikt om det du tänker göra?
– Det är så färskt så det inte finns något spikat. Det är silly season-tider i fotbollsvärlden och det är samma sak för mig. Jag blir någon slags Emile Heskey (engelsk fotbollsspelare, reds. anm.) som löst sig från sitt kontrakt och blir fri att gå någon annanstans. Han har något år till i kroppen – så känner jag också.

Haha, okej.
– Nej, det kanske var lite att ta i.

Du inledde med att säga att du funderat på att sluta på Aftonbladet i omgångar – men att det är först nu det blivit verklighet. Varför har du det?
– I bland vill jag ägna mig åt sådant som Aftonbladet har svårt att publicera – allt funkar inte där. Jag skulle till exempel aldrig få publicera en långsam film om backhopparen Jan Boklöv. Men som frilansare kan jag göra den för mig själv om jag skulle vilja. Du kommer ju till exempel att kasta dig över den här filmen – jag ser hur det tindrar i ögonen på dig. Backhoppning, Sverige, 80-tal.

– Sen längtar jag efter att få vara ledig, men så fort jag når ledigheten händer det saker i mitt huvud – då börjar jag spåna. Jag kan vakna mitt i natten och slänga mig på anteckningsblocket och skriva ner saker i mitt anteckningsblock som jag kommer på.

Det låter som en rätt klyschig bild av en journalist.
– Ja, men lite så är det. Jag har alltid det här med mig i innerfickan (Marcus Leifby viftar med ett litet anteckningsblock). Sen kanske det är en klyschig bild av en journalist att man aldrig kommer vidare med det. Nu är det upp till mig att förvalta mina idéer. Det pågår något slags spånmöte uppe i huvudet hela tiden.

Är du orolig över att inte få tillräckligt med jobb som frilans?
– Nej, faktiskt inte. Skulle det visa sig att jag inte får några uppdrag som journalist är det så – då har jag inte hållit måttet. Om det visar sig att jag är fullständigt utbytbar, som ett par strumpor, är det en bransch jag ändå inte vill vara i. Då kan jag köra buss eller jobba i skogen för att få in till hyra och mat. Det är det väsentliga – man kan vara tillfreds med livet ändå.

Det är ju många som gått från Aftonbladet efter sparpaketet. Hur har stämningen varit där under den senaste tiden?
– Den har inte varit så god. Även om jag inte alltid varit på plats och märkt av den hätska stämningen på vissa redaktionsmöten har jag fått det beskrivet för mig. Sporten har klarat sig hyggligt ändå – den har levt sitt eget lilla liv. Det har varit oroligt bland folk på feature eftersom hela organisationen med bilagor jämnades med marken. Kollegor som jobbar för bemanningsföretaget är oroliga. Deras anställningstrygghet är sämre, de har inte samma rättigheter. Det är jävligt ruttet.

Du blev intervjuad i podcasten Agendasättarna för ett tag sedan där de påade att du önskade en chefredaktör som hade större journalistiskt pondus. Kan du utveckla vad du menade med det?
– Jag kommer inte riktigt ihåg, men kanske rent generellt att man ska se förbi klicken och tänka på längre, genomarbetade och långsamma saker som jättegillas av få men kanske inte sekundklickas av många.

Hur har du upplevt styrningen på Aftonbladet?
– Jag kan tycka att det är rövigt att sitta i händerna på norrmän som säger hur mycket pengar vi ska tjäna varje år. Aftonbladet har gått plus i flera år, men det är frustrerande att det aldrig tycks räcka. Det går inte att ta och ta och samtidigt behålla kvalitet. Jan Helin kan säkert strida för oss men i slutänden är det norrmännen som bestämmer.

Under sin tid på Aftonbladet har Marcus Leifby testat på olika journalistiska format och var en av de första som liverapporterade.

– Jag skulle gärna vilja säga att jag var först, men det var jag inte. Jag hittade gamla liverapporteringar från OS i Salt Lake City från 2002. När Tommy Salo släppte in fladderpucken och Sverige förlorade kvartsfinalen mot Vitryssland – det största nederlaget i svensk hockeyhistoria någonsin. Då avslutades liverapporteringen med slutresultatet och ett tack och hej. I dag hade folk varit i upplösningstillstånd och ventilerat det med mig. Ja, jag hade också varit i upplösningstillstånd.

Det har ju blivit en del matcher sedan du började. Vad är det konstigaste du varit med om rent jobbmässigt?
– Jag träffade Svennis när han fortfarande var het i samband med en fotbollsgala. Han var rätt svårtillgänglig på den tiden och var då Englands förbundskapten. Han gjorde en presskonferens på ett podie och jag sprang på toa. Sen mötte jag honom i katakomberna när jag var på väg tillbaka. Jag presenterade mig, men det enda jag fick fram var: Du ser fräsch ut. Han sa tack och sen gick han. Men faktum är att det var det som slog mig: Han såg ganska fräsch ut i hyn – mycket fräschare än vad jag trodde. Så här i efterhand kan jag tycka att det fanns andra frågor som varit mer intressanta att säga än ett påstående.

Vad hände – blev du nervös?
– Ja, jag blev nog ganska ställd och tagen av stundens allvar. Man kanske har lärt sig något av det. Man får bara en chans och då gäller det att ta den.

FAKTA / Marcus Leifby
Ålder: 35
Uppvuxen: Älmhult
Karriär: Tekniker på Ikea, reporter på Bohuslänningen i Uddevalla, jobbat på Aftonbladet sedan 2006.
Familj: Sambon Lina och dottern Vera
Medievanor: Kvällisarna, DN, dokumentärer och sport och Twitter.
Drivkraft: "Berätta bra historier. Skapa och få fram känslor hos folk: göra dem glada, ge dem rysningar, få dem att tänka till, fälla en tår. Det är inte så jävla lätt att lyckas med det. Det är min drivkraft även om det låter sjukt jävla pretto".
Mest stolt över: Att jag är modig och vågar testa olika saker. Vi kastade oss in och gjorde webb-tv som blev ganska bra, till exempel.
Gör en ledig dag: Tar det lugnt. Går runt och känner på mitt trägolv därhemma med fötterna, läser och laddar batterierna för hämtning på dagis.
Filmtips: "Mitt Afrika" med Robert Redford och Meryl Streep. Man kopplar av. Sen har Robert Redford ingen rumpa, det är fascinerande. För han har en hel del andra attribut som tilltalar mig, men har ingen röv".

Yasmine Winberg

Redaktör Resumé Insikt

yasmine.winberg@resume.se

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.