Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag25.05.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Helgintervjuer

”Det var kul att reta upp högern”

Publicerad: 9 Augusti 2013, 12:10

Johan Croneman

Johan Cronemans tisdagskrönika i Dagens Nyheter har blivit veckans stora mediesnackis. Hans text var medvetet provokativ och lyckades reta upp högerlägret. För Resumé berättar varför han väljer att vara politisk och om det egna bokprojektet.


Ämnen i artikeln:

Johan Croneman

Under rubriken "Ingen betalar för journalistik som tar mer än en eller två dagar att producera" väckte Johan Cronemans krönika i DN stor uppmärksamhet i tisdags. Kommentatorsfältet stängdes ner och över 5200 personer har delat artikeln på Facebook.

Resumé når DN:s tv-krönikör har han flytt fältet och dragit till Västergötland där hans son spelar fotbollscup. Vid sidan av skrivandet tränar nämligen Johan Croneman Reymersholms tioåringar.

Vad var upprinnelsen till att du skrev en krönika på det här temat just nu?

– Egentligen var det en vardaglig iakttagelse. Jag läste Aftonbladet och såg att de hade intervjuat hovmästaren på restaurangen där Carl Philip och hans Sofia hade käkat middag. Sedan såg jag ett inslag på tv om de 36 miljarderna som försvunnit i det missriktade landsbygdsstödet. Det blev ett jävla rabalder efter krönikan, men i grunden handlar det om hur medierna fördelar sina resurser. Verkligheten kan bli väldigt tydlig ibland, det är inte svårare än så. Det är många som uppfattar mig som ständigt upprörd, men jag är egentligen rätt sällan riktig arg.

Varför tror du att så många tolkar dig som arg?
– Därför att förvånansvärt få är arga. Det råder lite stiltje i
medieklimatet. När alla är lätt lydiga är det lätt att uppfattas som
intellektuellt lynnig.

Har du aldrig skrivit en krönika i affekt?
– Det händer att jag skriver med adrenalin. Jag börjar skriva mina
tisdagskrönikor på söndagskvällen, så jag hinner ofta sova på saken. Och jag har bra redaktörer på DN som brukar upptäcka när det barkar åt fel håll. Jag vill skriva med passion, men skriver nog aldrig i affekt.

Vad har du fått för reaktioner?
– Från läsarhåll har 98 procent varit positiva. På Twitter är till exempel
reaktionen en annan, hårdare, tuffare, råare. Här finns flera mediakotterier
som gaddar ihop sig. Men jag är givetvis glad om mina texter får mycket
uppmärksamhet, säger Johan Croneman och fortsätter:

– Jag lyckades reta upp högern, det var kul, även om det var lättare att ha
bra debatter med högern för tio-tjugo år sedan. Ivar Arpi på SvD:s ledarsida var särkilt arg. När Johan Ingerö (Göran Hägglunds presschef reds. anm.) twittrade till Ivar Arpi "Ännu en korkad krönika från Johan Croneman", så svarade han något i stil med "det har jag större förståelse för med hans ADHD". När jag mailade Ivar Arpi och bad honom att precisera bad han om ursäkt, sa att det var ett misstag och att han hade blandat ihop mig med någon annan. Sån skit, sådant slarv, och larv, är egentligen det enda som stör mig. Att folk kan sjunka så lågt, även om min text var medvetet provokativ. Det känns aldrig riktig bra när någon kommer med den där typen av angrepp.

Har det varit ett problem för dig att du är politisk och tar ställning?
– Det har jag deklarerat så länge som jag har jobbat som journalist. Det är
säkert många som irriterar sig på att jag har en vänsterbakgrund, men jag
har alltid varit öppen med min historia. Få vet vad jag röstar på, det gör
jag knappt själv! Jag har blivit anklagad för att vara både Sverigedemokrat och kommunist. Jag kan kanske få problem med att vara "politisk", men hur kan man välja att inte vara det? Konsensus är journalistkårens värsta fiende. Samtidigt kan jag förstå att många är rädda för att sticka ut hakan eftersom jag vet vilken ilska det kan väcka.

Vad menade du när du skrev att högervridningen i svensk media är absurd?
– Det är ett faktum och det är konstigt att det inte diskuteras oftare. Det
har gått slentrian i att beskriva den svenska journalistkåren som
vänstervriden, det är borgerlig medias eviga mantra. Det finns nästan inga
vänstertidningar. Den borgerliga dominansen är total. Det är ett väldigt
snålt debattklimat. Det är därför som jag och Aftonbladet Kultur till
exempel framstår som vänsterextremister. Det är därför som det blir ett
jävla liv när jag skriver krönikor som den i tisdags. Jag är ingen
vänsterdebattör, men media behöver fler röster. På Twitter och Facebook
finns det en intellektuell mobb som inte är sena med att rappa en över
fingrarna om man bryter konsensus.

Oviljan att betala för grävande journalistik och högervridningen inom media var båda teman i din krönika, ser du någon koppling dem emellan?
– Det hör lite ihop. Det finns bra grävande, undersökande journalister,
självklart. SvD har till exempel flera superbra ekonomijournalister. Men
rent generellt så vill jag hävda att de i huvudsak borgerliga mediecheferna
inte är så intresserade av att granska makten eller synliggöra vridningen i
media. På allvar. Vad de än säger. Deras mål är för kortsiktiga.

Hur stort är problemet med glättig journalistik i public service?
– Både SVT och TV4, med så stora resurser, borde göra andra prioriteringar. Uppdrag Granskning, en fantastisk resurs och en fantastisk redaktion, och Kalla Fakta fungerar tyvärr ofta som ett slags alibi och mediecheferna är duktiga på att själva uppmärksamma sina grävjournalister. När det regnar priser alltså! När Fredrik Laurin, Joachim Dyfvermark och Sven Bergman gör ett stort avslöjande är de välkomna upp på scen och ta emot jublet med nån stolt chef. Och det är klart att det finns tidningar som lägger mer än två dagar på sitt grävande, DN också, men det räcker inte. Inte idag! Det jag ville säga med min krönika är att proportionerna har förändrats, och det är inte till den granskande journalistikens fördel. SVT är Sveriges bästa och viktigaste tv-kanal, men de gör för mycket tv som borde ligga i de kommersiella kanalerna. Jag tycker sådana frågor uppmärksammas för lite.

Är det viktigt för dig att förändra med dina texter?
– Man vill göra skillnad om man sysslar med opinionsjournalistik. Jag har
ingen mission, en agenda, men mitt uppdrag kommer inte bara från cheferna och ägarna på DN, jag har med tiden också fått ett uppdrag från läsarna. Jag har mycket, daglig, läsarkontakt: Brev, samtal, melj, många söker upp mig på Hornsgatan eller på Hemköp. Det är klart att jag vill betyda något för mina läsare.

Det kommer stora avslöjanden varje år, satsar inte de stora mediehusen på grävande journalistik?
– För lite, för sällan. Jag kanske tar i, men Fredrik Laurin och hans
kollegor kommer med stora avslöjanden titt som tätt, och jag vet att de
tjänar ungefär enochfemtio i timmen om de skulle räkna in all tid de lägger ner på sina knäck. Typ 80 procent av tiden är obetald. Så är det för
otroligt många frilansjournalister. Det lönar sig inte med tidskrävande
journalistik. Därför ger många upp. Vi kommer aldrig tillbaka till
exempelvis svt:s guldår på 60-talet, det finns bara inte samma resurser i
dag. Ville man åka till Guinea-Bissau i tre månader för en politisk
dokumentär så var det bara att åka. Folk fick mer pengar och mer tid. Men
jag är samtidigt inte en sur gubbe som menar att allt var bättre förr.
Tittarsiffrorna visar att dokumentärfilm och granskande journalistik är
oerhört stort och populärt, ändå väljer SVT att lägga så mycket mer på
glättig underhållning. Jag har i flera år malt på om hur snedvridet det är.
Och varför skulle jag sluta...?!

Hur har det svällande tv-utbudet påverkat ditt arbete?
– Utbudet har exploderat, och givetvis har mitt jobb också förändrats. På
samma sätt som Uppdrag Granskning skulle behöva fler reportrar så skulle vi på DN behöva större resurser för granskning av tv- och mediaindustrin, självklart. Ge läsarna en ännu bättre överblick av tv-landskapet. Det finns givetvis de som tycker att jag har dålig koll, men jag äter, sover, skiter tv.

– Om du ursäktar uttrycket. Åldersfixeringen i svensk media är skrämmande, men visst behöver vi på DN också föryngra vår tv-bevakning med jämna mellanrum. Men det är inte bara jag, vi är tre, fyra till som skriver om och kring tv och media.

Hur har reaktionerna varit från DN-huset?
– Jag har bara varit i kontakt med min närmsta chef som har uppskattat min text. Min kollega Viktor Barth-Kron skrev ett blogginlägg som jag aldrig förstod, jag tror han ville ge mig det goda rådet om att tagga ner lite. Peter Wolodarski twittrade något om att tidningen visst gör journalistik som tar mer än två dagar i anspråk. Det är ungefär allt.

Det har snackats om att du är i färd att skriva en bok. När kommer den ut?
– Jag har ett bokkontrakt sedan tre år tillbaka. Det är ett projekt som ligger framför mig, men jag ska ta tag i det nu. Det är en bok som kommer att handla om 1970-talet. Ett av tidernas mest mytologiserade decennier. Jag vet inte om den är självbiografisk, den är i alla fall skönlitterär.

I samband med Resumés artikel kring din tv-avgift skrev du en krönika där du berättade om dina personliga problem. Hur mår du i dag?
– Jag tyckte det var en icke-nyhet och erbjöd istället skribenten bra mycket snaskigare och sorgligare saker om mitt liv. Han ville inte ha det, så jag berättade själv. Det var en hel del självironi i detta, men tack, jag mår jättebra. Bättre än på många många år!

Andreas Rågsjö Thorell

Webbredaktör

andreas.thorell@resume.se

Ämnen i artikeln:

Johan Croneman

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.