Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Helgintervjuer

”För många är DA den enda tidningen de får hem”

Publicerad: 25 januari 2013, 15:18

Efter tre år som präst, återvänder Helle Klein till journalistiken. Denna gång som den första kvinnliga chefredaktören på industrifackens tidning Dagens Arbete. – Mitt uppdrag är att öka läsandet och stärka tidningens position i debatten.


Som 25-åring klev Helle Klein in på Örebro-Kurirens redaktion för att   bli A-pressens yngsta chefredaktör. Under fyra år upplevde hon   A-pressens förfall och såg ett medieimperium rasa samman på grund av   uselt ledarskap.

Att 22 år senare kliva in på Industrifackens   jättetidning Dagens Arbete med 430 000 distribuerade exemplar varje   månad, måste kännas som lite av en revansch. Även om hon själv inte   riktigt ser det så.

– Mitt uppdrag är att vässa tidningens   ställning i opinionsbildningen. Och jag är stolt över att ha fått det   uppdraget. DA har oerhört starka reportage från en allt råddigare   arbetsmarknad. Men trots att arbetsmarknadsläget numer har blivit en   central maktfråga, så blir det inget genomslag för de frågorna.   Näringslivsfrågor och ekonomi skriver alla om, men   arbetsmarknadsbevakning är eftersatt. Jag vill opinionisera det som DA   bevakar så bra.

Och du börjar officiellt den 1 maj. Kommer du att vara på redaktionen då?

– Haha, det vore ju jättekul om en av Sveriges största   fackföreningstidningar krävde av medarbetarna att de skulle jobba 1 maj.   Nej, men allvarligt talat så kommer jag att gå parallellt med  nuvarande  chefredaktören Hans Larsson i några veckor innan jag börjar  officiellt.  Men 1 maj tar jag över som ansvarig utgivare.

Hur  ser  du på balansen mellan pappret och nätet? Är det försvarbart att  lägga  ner pengar på ett glassigt magasin när man kan kommunicera på  nätet?

– Våra läsare tillhör kanske inte den grupp som  surfar frekventast.  Bara det är ju en anledning att ha kvar pappret.  Och med konjunktur- och  arbetsmarknadsläget som det är, så är DA den  enda tidning som kommer i  brevlådan för många av medlemmarna. Det gör  att vi har ett stort ansvar.  

Sedan är det ju så att det är  mycket som gör sig så mycket  bättre på pappret än på nätet. Långa  reportage och inte minst  bildjournalistik är fantastiskt på glansigt  papper.

Sedan  ligger det också i mitt uppdrag att utveckla hur  vi jobbar på nätet. För  min egen del är det här första gången jag  jobbar med magasin och det är  inte lätt att gå från dagliga deadlines  till att skriva en ledare i  månaden. Så det gäller att kombinera  tidning och nät på rätt sätt.

DA  skapades genom en  sammanslagning av tre fackföreningstidningar och ett  flertal av  LO-fackens tidningar är på gång att flytta samman i ett hus.  Hur ser du  på den utvecklingen?

– Det är nog klokt att  fokusera  resurserna, men under A-presstiden lärde jag mig att man måste  vara  försiktig när man skapar koncerner. Det är lätt de olika titlarna   tappar sin själ.

Apropå A-pressen, vad tycker du om hur den hanterades av ägarna?

– Det var skandalöst, helt enkelt. Vi satt på lilla Örebro-Kuriren och   kämpade med ekonomin, och A-pressdirektörerna kom och besökte oss i   specialchartrade plan och helikoptrar. Vi fattade ingenting.

När jag fick ett pris ur Sven O Anderssons minnesfond på 25 000 kronor,   så åkte jag till Stockholm och tog emot det. På mottagningen kom en av   direktörerna fram till mig och ville tipsa om hur jag skulle kunna   slippa skatt på pengarna. Det var sådan stämningen var.

Och sedan såldes Örebro-Kuriren till ett gäng skojare som tog presstödspengarna och försvann.

Den dagen skulle vi ha en färgbild på ettan. Vi var tvungna att sala på   redaktionen för att ha råd med det. Det fanns en hängivenhet på   tidningar som aldrig togs tillvara.

Efter att du lämnade Örebro-Kuriren satt du 15 år på Aftonbladet. Sedan sadlade du om till präst.

–   Jag läste teologi innan jag blev journalist, även om jag alltid drivit   tidningar ända sedan tiden i Kyrkans ungdom. Jag var på väg att bli   prästvigd, men sedan kände jag att en präst behöver veta en del om det   verkliga livet. I synnerhet om man ska självavårda människor i kris.

Jag älskade att vara på Aftonbladet, men jag kände allt starkare att   det var präst jag skulle bli. Jag fick en mycket generös tjänstledighet   för att kunna göra den påbyggnadsutbildning som krävs för att bli präst  i  svenska kyrkan. När jag var klar gick jag tillbaka till   ledarredaktionen som överenskommet var. Och det var jätteroligt, men   efter ett och ett halvt år var det nog och jag sa upp mig för att bli   präst i Sofia församling i Stockholm.

Hur mycket minskade du din lön på det?

– Jättemycket. Jag hade en månadslön på 150 000 på Aftonbladet och som präst fick jag 20 000.

Visserligen hade jag förberett mig på att gå ner i lön, men lånen och   amorteringarna var inte riktigt anpassade för en sådan minskning. Men   sedan har jag ju mitt eget företag och driver sajten Seglora Smedja, så   min månadslön blev sammanlagd ungefär 40 000. Och det kan man inte  klaga  på.

Du kommer inte från en religiös familj?


–   Nej, tvärt om. Men min farfars far var överrabbin i Stockholm. Men   eftersom mina föräldrar var sekulära så fick jag inte kontakt med   judendomen förrän jag gick på teologen i Lund.

Nu kan jag   känna att jag teologiskt ligger nära judendomen, där man hela tiden har   ett kritiskt samtal med Gud. Jag är tilltalad av den synen.

Är det inte svårt att få ihop det fackliga med det religiösa?

–   Jag ser det som samma existensiella frågor som söker sina svar från  två  olika håll och med olika språk. Men det handlar om människans  villkor,  värdighet och rättigheter oavsett vilken sida man ser det  från.

Och präst är ju något man är för alltid. Det är DAs ägare  helt med på.  Att vara präst på fritiden går alldeles utmärkt att  kombinera med att  vara chefredaktör för en stor fackföreningstidning.

Krister Berntsson

Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.