Från anarkist till liberal – därför ser debattören Johan Norberg ljust på framtiden

Anarkistisk front hette det fiktiva parti som Johan Norberg tillsammans med några vänner bildade under högstadiet. De skulle visa skolkamraterna hur "riktig demokrati fungerar" genom att tala om de stora frågorna; att avskaffa staten och alla lagar samt att få cykla på skolgården. Anarkistisk front vann valet med 25 procent av rösterna, före sossarnas 19 procent.

– Min enda politiska framgång, säger Johan Norberg i dag.

Trots det positiva valresultatet var det många som absolut inte höll med Johan Norberg i hans ståndpunkter.

– Jag hade några vänner som stödde mig, men de flesta tyckte att det jag sa var helt stört. Jag var anarkist, det är klart att det jag sa var lite impopulärt.

– Att så många tyckte att jag hade helt fel, blev en bra grund att stå på. Det har gjort mig mindre konflikträdd och bekräftelseknarkande. Nu räcker det att några håller med en för att det ska kännas bra.

Intresset för politiken föddes tidigt i medelklasshemmet i Hässelby. Mamma Norberg var lärare och pappa Norberg historiker. Ingen av dem var någonsin politiskt engagerad, men diskussionerna kring middagsbordet berörde ofta samhälls- och världshändelser. Johan Norberg fick tidigt känslan av att han ville vara med och påverka.

Så småningom lämnade han anarkismen bakom sig till förmån för liberalismen. Skepticismen mot modern industri och storskalighet hade alltid funnits där och Johan Norberg levde i tron om att det måste ha funnits en tid då vi levde mer i harmoni i världen, en gammal god tid. Men i takt med att han läste på mer om vår historia hade han svårt att fortsätta klamra sig fast vid den bilden.

– Jag började fundera på var jag hade varit om jag levt i samma värld som mina förfäder från Ångermanland. Jag kom fram till att jag inte hade funnits någonstans, jag hade varit död på grund av bristen på medicin, livsmedelsförsörjning, utbildning ... Det fick mig att få en ny uppfattning om alltifrån den industriella revolutionen till vilken effekt stabila institutioner, entreprenörer och företag kan skapa i världen, säger Johan Norberg och tillägger:

– Liberalismen är inte så främmande från anarkismen i meningen att jag alltid haft någon slags idé om att frihet är bättre än kontroll.

Washington Post har beskrivit dig som glamorös, ung och prokapitalist. Andra brukar beskriva dig som en ödmjuk debattör. Hur mycket värderar du den egenskapen för att få igenom dina budskap?
– Det är jätteviktigt att vara ödmjuk. Dels är det roligt att träffa en sympatisk motståndare som tar en på allvar, dessutom är det viktigt för att försöka övertyga motparten och publiken. Om man inte tar motståndarens bästa argument på allvar, och även media när de har poänger, då blir debatten till ett skyttegravskrig där deltagarna kastar de smutsigaste sakerna på varandra. För mig är det lättare för jag har ju inte alltid tyckt såhär. Alla är inte dumma i huvudet bara för att de inte tänker som jag.

Kan politiker dra nytta av ödmjukhet i större omfattning?
– Jag vet inte om det generellt är en framgångsfaktor, men ingen politiker blir så ointressant för mig som någon som alltid har rätt och ständigt drar fram vad-var-det-jag-sa-kortet. De som är mer prövande och medger att det finns bra punkter på motståndarsidan blir mer intressanta.

Hur ofta ändrar du åsikt?
– Litegrann hela tiden, i det lilla. Likt alla andra är jag partisk, fastnar i mina egna åsikter och hittar de argument som talar för dem. I stora avgörande frågor är det alltså ingen rutinverksamhet att vara osäker på vad jag tycker. Men när jag skriver böcker och artiklar måste jag dra slutsatser utifrån saker jag hört, och de måste modifieras hela tiden beroende på vad jag ser, möter och vad folk säger till mig.

För att få människor att ta till sig fakta använder sig Karin af Klintberg av mantrat: "I varje haha finns ett aha". Vad har du för knep?
– För min del handlar det om att matcha både det abstrakta och det konkreta perspektivet. Jag håller på mycket med fakta, trender och stora siffror, som blir helt irrelevant för vissa personer eftersom det är för abstrakt. Som Stalin uttryckte det i ett helt annat sammanhang: En mördad person är en tragedi, men en miljon mördade människor är bara statistik. När jag föreläser och skriver om att 138 000 människor lyfts ur fattigdom varje dag, så måste jag också berätta om Madasudan Rau, den kastlöse indiern som jag träffade som flyttade till Hyderabad. Jag måste beskriva hur han genom utbildning och hårt entreprenörskap byggde sin konstruktionsfirma och vad det betyder för familjen att han nu kan sätta mat på bordet för familjen och bryta mot den diskriminering som han och så många levt under. Den retoriken har jag utvecklat över tid.

Ett par böcker har det blivit. Närmare bestämt 16 stycken, varav den senaste, "Framsteg – tio sätt att se fram emot framtiden" släpptes i fjol. I den argumenterar han för att världen, trots allt, blivit bättre och inte sämre över tid.

Den röda tråden har länge löpt igenom många av Johan Norbergs verk, men att en hel bok skulle skrivas på temat bestämde han sig för på grund av två saker; Den politiska oron som alltmer kommit att prägla vårt samhälle, dels att han läste Stefan Zweigs "Världen av i går" (samma bok som för övrigt inspirerade Wes Anderson till filmen "The Grand Budapest Hotel"). I den sitter den österrikiske författaren i exil i Rio och berättar om det förfall av Europa som han har tvingats fly ifrån efter att Hitler tagit över världen och störtat tillvaron med sitt världskrig.

– Boken genomsyras av känslan av att det var så lätt att ta allting för givet. Den framväxande demokratin, tekniken, högre utbildningsnivåer och välstånd och hur det kunde sopas bort genom att ett gäng galna demagoger ställde grupp mot grupp och hetsade alla till vansinne. Men tänk om vi lever i den perioden när vi tar allting för givet igen? Då ville jag påminna oss om vad det faktiskt är för fantastiska saker som människor gör när de är fria.

Varför tar vi det för givet då?
– Därför att vi är helt hopplösa som människor. Vi är ju ett gnälligt släkte och måste förmodligen vara det, för det är så vi har överlevt under så lång tid. Jägare som satte sig runt lägerelden och var nöjda med dagens byte dog när nästa storm kom. De nervösa och stressade överlevde, spred sina gener och stresshormoner till oss. Vi älskar nyheter om allt chockerande och farligt eftersom vi överlevt genom att hålla koll på farorna. Ingen vaknar upp och tänker att det är skönt att vi inte fick polio eller pesten i går, däremot oroar man sig för nästa influensa. Det är bra att vi funkar så, eftersom det löser problem. Men det gör också att vi glömmer allt fantastiskt som vi har åstadkommit.

Vi har alltså alltid varit pessimister?
– Efter andra världskriget hade vi en tid av optimism därför att det så snabbt gick att bygga upp västvärlden igen. Men annars har man i varje epok varit nostalgisk och tänkt att det måste funnits någon tidigare tid av lugn och stabilitet. Det första som händer när människan lär sig kilskrift i Mesopotamien är att vi skriver om att det måste varit bättre och tryggare förr i tiden, för nu känns allt så jobbigt.

Vad vill du åstadkomma med boken? Du vill säga att vi har det bra, men om drivkraften hos människan är pessimismen – vill du ta den ifrån oss då?
– Om någon läser boken och drar slutsatsen att allt kommer gå bra har jag misslyckats. Avsikten är att notera att världen har utvecklats till det bättre, men bara för att vi kämpat för det genom enskilda reformer, individers och gruppers insatser i alltifrån konstgödsel till högre utbildning. För att världen ska fortsätta utvecklas till det bättre måste vi fortsätta genomföra sådana förändringar. Den som i stället får intrycket av att hela världen står i brand och att allt är hopplöst, söker sig till en stor, stark ledare som säger att de ska ta hand om en. Då vinner Vladimir Putin och Donald Trump.

Flera politiska ledare har ju använt missnöjet till sitt bränsle. Men varför just nu? Är vi ännu mer pessimistiska nu än tidigare?
– Västvärlden har haft finanskris som stukat vårt självförtroende och löneeftersläpning på många håll. Känslan av krig i Mellanöstern leder bara till ännu mer kaos. Kombinera det med en migrationskris som har känts oöverblickbar och terrordåd, som inte är lika blodiga som på 70-talet, men som har den avsedda effekten att sprida skräck. I bakgrunden vilar den övergripande känslan av att det inte är USA och Europa som är världsledande i framtiden, på grund av alla andras framsteg. Det skapar kulturell och psykologisk oro och har gett en guldålder för populister som vill skrämma ihjäl oss; politiker, Avpixlat, sociala medier och rysk desinformation.

Vad spelar media för roll, anser du?
– Deras uppgift att berätta om det mest förfärliga som har hänt sedan vi kollade senast. Så har det alltid varit och så ska det vara. Men i dag, när vi har hela världen som täckningsområde, så är det lättare att hitta något riktigt förfärligt. Det bidrar till att alla tror att vi har mer krig i världen eftersom vi får bilder direkt från Aleppo, från kemgasattacken i Syrien. I själva verket har risken att dö i krig minskat med tre fjärdedelar sedan jag växte upp. Kombinerar man det med sociala medier där alla kan sprida det värsta och knäppaste vi har hört. Det ger en helt förvriden bild av världen.

Men man ska inte stänga av flasharna?
– Det är något alla får fundera på. En gång i tiden satte man på rapport och väder, satte sig rak i ryggen och visste att ens dagliga dos av krig, terror och mord kom. Sen gick man vidare och läste en bok eller hängde med barnen. I dag får vi flasharna hela tiden helt okontrollerat i det dagliga flödet. Flödena på Facebook fylls av trevliga semesterbilder, blandat med Saturday Night Live och döda i gasattacker i Syrien. Dåliga nyheter äter sig in ifrån alla håll. Men i framtiden kommer vi nog bli bättre på att sortera våra flöden bättre. Mitt Instagramflöde ska till exempel bara bestå av trevliga saker.

Förutom att skriva böcker och föreläsa har Johan Norberg under åtta år gjort sig känd för Metros läsare genom sina krönikor. Men i februari i år bytte han plattformen mot Aftonbladet efter att ha uppvaktats av tidningen.

– Det är extra kul för mig att det är en socialdemokratisk tidning. Då bryts mina idéer mot forumet på ett kreativt sätt.

Den största förändringen sedan 2009 handlar om hur vi tar till oss information och sprider kunskap. I en värld med kommunikativt överflöd får medieeliten svårare att tränga igenom, skrev du i din sista Metrokolumn. Vad har du för tips för att tränga igenom det?
– I en mening så är ju problemet inte så stort som det kan verka. Sociala medier är lättparasitära på de tyngre mediekanalerna i meningen att det är det innehållet som sprids. Därför finns det en keep calm and carry on-faktor; spring inte på alla bollar. Å andra sidan är sociala medier en flerdimensionell motorväg där samtalet aldrig tar slut. Då handlar det om att försöka vara bekväm med den; Vara aktiv, lära sig vad som funkar, vad som missförstås och vad trollen gör för att skapa uppmärksamhet.

FAKTA/Johan Kristofer Norberg
Är: Idéhistoriker, författare, kolumnist och debattör.
Född: Södermalm.
Bor: Delar tiden mellan Stockholm och Malmö.
Ålder: 43 år.
Familj: Makan Frida Norberg, två barn, 10 och 7 år samt en bonusson på 6 år.
Utbildning: Filosofi, litteraturvetenskap och statsvetenskap. Magisterexamen i idéhistoria.
Gör på fritiden: Spelar tennis, jobbar och umgås med vänner och Frida.
Tjänar: 504 400 (2015).
Filmtips: Vaiana. Gillar trenden i barnfilm att stora hjältar visar sig vara självgoda och lätt korrupta personer. "Det tilltalar min frihetliga liberala ådra".
Lästips: Per Hagmans "Allas älskare, ingens älskling".
Medievanor: Gått från fem papperstidningar till noll, men läser digitalt och sträckläser hela The Economist (till och med balettrecensionerna) för att gå ifrån filterbubblan och "inte bli dum i huvudet".
Oanad talang: Nej. What you see is what you get.
Dissar: Stockholms bostadsbubbla. Har gått från absurt till groteskt. "Men jag har varnat för det i några år och det har bara fortsatt uppåt, så jag har nog förlorat all trovärdighet att uttala mig om detta."
Hissar: Frankrike. Visst de är lite loja och självgoda, men när det verkligen gäller - som i valet Macron/Le Pen - brukar de ta sig samman och rädda den västerländska civilisationen.

***

Johan Norberg vinner Näringslivets 150 Superkommunikatörer i kategorin Kultur & Nöje. Juryns motivering lyder:

"För vissa är han författaren som kastat ljus på världsförbättrande insatser i alltifrån konstgödsel till högre utbildning. För andra är han den allt mer ödmjuke debattören. Kanske är det just ödmjukhet som krävs för att få oss pessimistiska människor att se ljust på framtiden."