Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag06.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Helgintervjuer

Från kvällstidning till Hollywood

Publicerad: 21 Oktober 2016, 14:10

Ronnie Sandahl har hittat sitt gebit i manusförfattandet

Foto: Andreas Elgstrand

Ronnie Sandahl har burit på idén om en Björn Borg-film i flera år. För Resumé berättar han om den skadade självbilden som ung skribent, jakten på revansch och varför lantis-uppväxten gjort honom orädd.


Ämnen i artikeln:

RegissörAftonbladetKrönikörRonnie Sandahl

Resumé träffar Malmöbon Ronnie Sandahl under hans besök i Stockholm. På kvällen ska han gå på Aftonbladets årliga kolumnistmiddag på restaurang Gondolen. En mytomspunnen institution där många egon trängs under blöta förhållanden. Kvällar som inte sällan har en konflikt serverad lagom till avecen. Det är här Ronnie Sandahl ska berätta att hans tid på Aftonbladet är över.

2003 blev han värvad till tidningen efter studentexamen i Falköping. 18 år gammal och kvällstidningens yngste reporter någonsin. Tre år senare blev han kolumnist. Men nu är den sista krönikan skriven.

– Det har varit lite av en utfasning. Det var väldigt länge sedan jag var reporter. Samtidigt har jag velat hålla kvar i kolumnistgrejen så länge det går. Men jag ville inte hamna i en situation där jag plötsligt skulle komma på mig själv med att ha börjat skriva kolumner med vänsterhanden. Att vara kolumnist på Aftonbladet är inget man kan göra halvdant.

Han har tagit jobbet som kolumnist på största allvar.  För Ronnie Sandahl har en stark relation till tidningen. Att skriva krönikor var en barndomsdröm. Mats Olsson var guden och hemma i pojkrummet var han mer intresserad av journalisterna än artisterna som intervjuades.

– Jag var egentligen mer starstruck av Per Bjurman på andra sidan redaktionen än av Bruce Springsteen. Jag har alltid tagit yrket på ett jävligt stort allvar.

Vad har det inneburit att vara kolumnist på en kvällstidning?
– Det handlar om att ha en utblick över sitt eget liv och nyhetsflödet, och ibland kombinera det. Har jag skrivit om rysk utrikespolitik har jag alltid försökt peta in att min bror äter hamburgare och pratar om det. Jag har alltid försökt dra en linje mellan detaljen och helheten. Men när jag började handlade väldigt mycket om mitt eget liv. Att bo i Stockholm, bli kär och drömma om en framtid. När jag började fanns det fortfarande en plats för det kåserande skrivandet. Som jag först stod för. De senaste åren har det mer handlat om att förhålla sig till nyhetsflödet och hitta ett nytt perspektiv på en debatt.

Har det varit många strider?
– Att vara kolumnist på en så pass stor tidning som Aftonbladet innebär att man återkommande blir idiotförklarad på tämligen lösa grunder återkommande.

Ronnie Sandahl började skriva sina kolumner innan Twitter och bloggarnas genomslag. Responsen blev ibland överväldigande. Det var inte helt ovanligt att han kunde få 600 mejl efter en krönika som handlade om något så banalt som en utekväll.

– Min självbild blev inte helt sund under de åren. Jag bokdebuterade också väldigt tidigt. Jag vet att jag var väldigt självupptagen. Att ha den plattformen  blev lite som att vara tonåring på doping.

När han började på tidningen var målsättningen för Aftonbladet att sälja en halv miljon papperstidningar vissa dagar.
­– På det sättet är jag lite av en dinosaurie som drar anekdoter om hur det var förr för jämnåriga kollegor om hur man förr kunde åka svindyra helikopterresor för att hinna med pressläggningen för papperstidningen. Som journalist är jag lite av en relik från en annan tid.   

Drivkraften har alltid varit att skriva oavsett form. Hade Ronnie Sandahl varit 18 år i dag är han säker på att han inte hade blivit journalist.
– Hade jag växt upp i en miljö där jag fattade att filmregissör var ett yrke som det gick att bli så hade jag försökt bli det direkt. Jag har alltid varit cineast utan att ordet fanns. Jag har alltid sett allt som går på bio.

1998 hade Lukas Moodyssons långfilmsdebut Fucking Åmål premiär. Ronnie Sandahl var 14 år och gick precis som kultfilmens protagonist i åttonde klass. Han hade samma dialekt som karaktärerna. När Ronnie Sandahl 17 år senare turnerade med sin egen debut, Svenskjävel, drog han många paralleller till filmen om tonåringarna i Dalsland.

– Jag har aldrig sett likheterna innan. Men i dag förstår jag att mycket av mitt filmspråk är präglat av att jag såg den filmen, just då. Jag kommer ihåg att man gick omkring och sade att man hatade den filmen. Det fanns en skam i att den satte fingret i så många sår som jag själv bar på som 14-åring. Jag minns att jag såg den en andra gång på bio, fast i smyg. Det var en chock att se sitt eget liv skildras. Den hade en otrolig tonträff.

Romandebuten ”Vi som aldrig sa hora” kom 2007. På utgivningsdagen blev boken enormt hyllad i DN och sågad längs fotknölarna av SvD:s recensent.
– Jag har alltid sökt revansch. Revanschism oavsett om den är konstruerad eller inte är en underskattad drivkraft. Min revanschlust är mindre legitim i dag. Nu har jag varit en del av en privilegierad medial medelklass sedan jag var 18 år. Men jag vet fortfarande var jag kommer ifrån.

Att skriva en bok om ungdomar från den staden där man kommer ifrån när man själv är 23 år gammal. Var du inte rädd för att bli en kliché?
– Jag var 20 år när jag skrev den och tyckte snarare att min tid och min tillvaro var helt skildrad. Jag var väl i stort sett den första åttiotalisten som romandebuterade. Jag såg det som ett öppet fält som det inte fanns någon berättelse om.

För några år sedan städade Ronnie Sandal igenom sin lägenhet i Stockholm inför flytten till Malmö. I en byrålåda hittade han ett sex år gammalt refuseringsbrev. När han väl fick brevet noterade han aldrig att boken blev refuserad. Det fanns liksom inte i hans idévärld.

– Ibland tänker jag att ”ignorance is a bliss”. Jag kände ingen som hade gett ut en bok. Kunde inte förlagsvärlden alls och skickade bara in manuset till ett. Jag fick svar att de gillade boken, men att jag behövde jobba med vissa delar. I dag förstår jag att det var en refusering. Jag gick ut och firade efter brevet. Tänkte att jag hade blivit antagen. Men jag förblev omedveten. Eftersom jag är journalist skrev jag om boken och fick den utgiven. Hade jag växt upp i Stockholm och kunnat alla koder med kulturföräldrar hade jag insett nederlaget.    

Din brist på kulturellt kapital har gjort dig modigare?
– Ja och mer respektlös. Jag har vågat ha anspråk och tänkt ”nu ska jag göra det här”. När jag sa upp mig från Aftonbladets grävgrupp för att jobba med film var jag 23 bast. Staffan Heimerson sade: ”Om det går bra för dig Sandahl. Då kommer vi att säga att vi har vetat det hela tiden. Går det dåligt för dig så kommer alla att hugga dig i ryggen”.

– Jag har inte känt att jag har haft så mycket att förlora. Samtidigt fattar jag ju att jag som tjugoåring kom in i finrummet med skitiga skor. Och därför har det alltid varit öppet mål för kulturbarn uppfödda på Södermalm att håna mig i olika sammanhang. Men du vet, jag är uppväxt i Falköping. Jag vet hur man tar stryk.

Vad säger folk när du kommer tillbaka till Falköping?
– Jag tror att folk är ganska glada och stolta över de korn av Falköping som finns i nästan allt jag skriver.

Inte bara jante och avundsjuka?
– Nej, verkligen inte faktiskt. När jag var yngre var det värre. Men jag var kaxigare då och boken var ganska hård i sin porträttering av Falköping. Det kommer inte supermånga som jobbar med kultur från staden så jag tycker att de har tagit tillvara på det. De visade exempelvis upp ”Svenskjävel” på storbilds-tv gratis i en stor park. Det kom 600 pers i en stad med 15000 invånare. Då var jag nästan lipfärdig. Jag åkte segertåg världen över med den filmen, men det mäktigaste var ändå Falköping.

Med ”Vi som aldrig sa hora” kom många filmanbud. Han såg en chans att ta sig in i filmbranschen utan att gå på Dramatiska Institutet. Ett filmbolag nappade på att ge honom en utbildning och Ronnie Sandahl fick Tomas Alfredsson som mentor precis innan hans stora genombrott ”Låt den rätte komma in”. De två sågs en gång i veckan. Efteråt hade han Daniel Espinosa som mentor. I dag är båda verksamma i Hollywood. Efter ett antal kortfilmer fick han slutligen finansiering till debutfilmen ”Svenskjävel”. Det blev en kritikersuccé.

Att vara manusförfattare är mestadels ett mycket ensamt arbete. I Ronnie Sandahls bubbla finns det lite utrymme för konflikter, interaktion och bekräftelse. En skarp kontrast till kvällstidningsvärlden.

– Samtidigt har jag tagit med mig ganska mycket från journalistiken som jag har nytta av i filmvärlden. Hur en grupp fungerar, ledarskap och processer. En stor del av filmregi handlar om att få en stor grupp människor att prestera tillsammans. Det är det man gör på en tidning varje dag. Jag har plockat med mig av det ledarskap jag sett på tidningen. Också besattheten av detaljer och den naiva inställningen att allting är möjligt. I kvällstidningsvärlden finns inte ”det blir inget”. Jag ställer samma krav på mina medarbetare när jag är regissör.

Idén till en film om Björn Borg föddes för tre-fyra år sedan. Manuset skrevs på två månader. Finansieringen gick snabbt och Borg/McEnroe har premiär nästa år. Även om filmen inte är dokumentär har historia fått bestå. Nerven i filmen är kontrasten mellan John McEnroe och Björn Borgs temperament.

­– Det handlar om två människor som hela världen vill säga är varandras motsatser, rivaler och fiender. Sedan börjar de inse mer och mer att de i stort sett är samma person. Att de fungerar likadant fast de har valt två olika strategier för att överleva. Borg höll sin ilska inombords medan McEnroe visade allting. Där finns det ett kraftfält som är väldigt intressant.

Fokus i filmen är den ikoniska finalen av Wimbledon 1980. En match som svensken vann.

– Jag har försökt skildra en person som har varit väldigt dominant väldigt länge, men som fortfarande är väldigt ung. En person som gränsar till att inte längre orka. På så vis söker jag väl också någonstans svaret på varför han lade av så tidigt.

– Jag är jävligt hetlevrad men har blivit mer och mer som Borg i vuxenlivet. Jag spelade också tennis och hade ett riktigt John McEnroe-moment som gjorde att jag slutade. På ett talangläger förlorade jag mot en kille som hade örhänge. När vi skulle ta i hand flinade han mot mig. Jag fick ett psykbryt och drog av örhänget. Så klart blev jag hemskickad från lägret och skammen var för stor för att återvända till tennisklubben. Det var någonstans en ingång till det här manuset.

I flera år höll Ronnie Sandahl på med en ny roman. Nu har han lagt det projektet på is och fokuserar i stället helhjärtat på film.

– När ”Svenskjävel” kom ut kunde man visa: det här är jag nu. För det hade tagit några år att komma till punkten att vara bra nog för att göra en långfilm. Det visar att jag inte var någon pajsare som fick för sig att ”testa lite film”.

– Även om jag har bakgrund inom journalistiken och skrev en roman långt innan min debutfilm så är det här mitt hantverk. Det jag är bäst på. Manusförfattare är min grej.

Ronnie Sandahl har befunnit sig i ett momentum sedan ”Svenskjävel” kom förra året. Han arbetar i projekt mellan Sverige, England och USA.

–  Man sitter med Hollywoodfolk som kommer med erbjudanden. Samtidigt får man aldrig glömma vad fan man sysslar med. Det är fortfarande berättelserna som är grejen. Jag kommer aldrig bosätta mig i Los Angeles. Jag vill skriva bra stories. Egentligen spelar det mindre roll om filmen har 300 eller tio miljoner kronor i budget.

FAKTA/Ronnie Sandahl
Ålder: 31
Familj: Frun Annika och barnen Harry Kane, 2 år, och Edison, 1 månad.
Uppvuxen: Falköping.
Bor: Malmö.
Tjänar: "Tror jag plockar ut 300 000 om året kanske."
Utbildning: Ingen.
Karriär i korthet: Reporter på Falköpings Tidning mellan 14-18 år. Värvad till Aftonbladet som 18-åring, först som reporter, sedan kolumnist under elva års tid. Romandebuterade vid 22. Långfilmsdebuterade vid 29.
Gör på fritiden: Tittar på fotboll och läser.
Senaste film: Ser någon film varje dag, men senaste stora upplevelsen var norska dokumentären "Brødre". Enastående!
Lästips: Salman Rushdies självbiografi Joseph Anton. ”Gjorde starkt intryck.”
Medievanor: Försöker minska nyhetsintaget. Från att ha läst alla större tidningar till att nöja mig med Aftonbladet, DN och Sydsvenskan på webben.
Oanad talang: Kan dra min tumme ur led.
Motto: I arbetet försöker jag att tänka att varje nej man får är ett bevis på att man måste kämpa hårdare och bli bättre.

Ronnie Sandahl om…

Agenterna…
”Det är i första hand hajpen kring Borg-manuset som har öppnat dörrar för mig. Sen har jag ett väldigt starkt team av agenter i Sverige, USA och Storbritannien, vilket leder det att det blir en bra nivå på erbjudandena.”

Svenska Akademiens val…
”Jag gillar Dylan, men det är absurt att han får Nobels litteraturpris. Det är populistiskt, snudd på idiotiskt. När vinner PO Enquist en Grammis.”

Sortin från Aftonbladet…
”Att vara kolumnist innebär att du alltid läser allting. Det är ganska skönt att ha permis från att läsa allting. Jag ser fram emot en lång semester från att ha åsikter.”

Andreas Rågsjö Thorell

Webbredaktör

andreas.thorell@resume.se

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.