Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Helgintervjuer

”Ger man AIK lillfingret så hugger de av hela handen”

Publicerad: 5 April 2013, 12:01

Simon Strand

Foto: Sanna Sjöswärd

Simon Strand gick ut med ofullständiga gymnasiebetyg och började på Prime dagen efter studenten. För några veckor sedan var han en av upphovsmännen till låten som lurade stora delar av Mediesverige. Nu ska hans pr-arbete hjälpa AIK att slå publikrekord i dagens hemmapremiär mot Syrianska på Friends Arena.


Ämnen i artikeln:

BlackBjörn RietzSimon Strand

18 mars var Tommy Nilsson måltavla för både skratt och spekulationer. Balladartisten hade via ett pressmeddelande förkunnat att han skulle gå tillbaka till sina hårdrocksrötter och byta namn till "Black". Ett av de dominerande ryktena var att namnbytet var en del av AIK-kampanj.

På kvällen samlade supporteranslutningen AIK-alliansen flera artister för att snickra ihop en låt. Bland annat Adam Tensta som stod för inspelningen, Andreas Kleerup som spelade trummor och producerade tillsammans med stjärnproducenten Markus Enochson. Coverartisten Henrik Didriksson lade på sång och en ny artist var skapad med namnet "Black". Klockan åtta på morgonen släpptes låten "Paint it Black" som gjorde att många på nytt länkade samman Tommy Nilsson och AIK.

Fotbollsklubben kunde rida på cirkusen kring Tommy "Black" Nilsson. På ett dygn hade man sålt 5000 biljetter till hemmapremiären mot Syrianska på Friends Arena. Målet är att slå AIK:s publikrekord från tiden på Råsunda. Pr-konsulten Simon Strand var en av hjärnorna bakom kuppen. Som frilansare tar fotbollsklubben i hans hjärta mycket av hans tid.

– Det skulle vara ett uppdrag på 50 procent. Men med det engagemang som jag har i AIK så blir jag väldigt personligt involverad. Ger man AIK lillfingret så hugger de av hela handen. Jag har andra grejer och har försökt lägga AIK åt sidan. Samtidigt har uppdraget för AIK varit en tydlig utmaning. För en halvtimme sedan hade vi sålt 13 220 säsongskort. Vi ska slå Malmö FF:s nordiska rekord från 2004. (vilket man gjorde dagen efter intervjun. Reds anm.) Målet är över 15 000 sålda säsongskort. Det är svårt att slita sig när man jobbar med AIK.

Vad säger "Black-blåsningen" om journalistik?
– Att det går för fort. Ingen verkade ha tid att titta efter. Aftonbladet började spekulera i att det var en AIK-kampanj med Tommy Nilsson och många följde på. Tommy Nilsson gjorde en tweet där han uttryckte sina AIK-sympatier. AIK själva valde att inte kommentera. Alla visste nog att det gick att kolla upp var Marabou-kampanjen kom ifrån, men ingen brydde sig att titta efter, säger Simon Strand till Resumé och fortsätter:

– Många grejer sammanföll som verkade logiska, men det kändes inte som att trösklarna för att kontrollera vad som stämde var alltför höga. Jag vet inte i fall jag är rätt person att svara på vad som ska till för att vända utvecklingen. Att allt går fortare gäller inte bara för mediebranschen. För livsmedelsindustrin har konsumentmönstret gått allt mer från fastfood till slowfood. Man skulle vilja ha mindre volym och högre densitet i mediebruset.

Vad var syftet med er "kupp mot kuppen"?
– Att kapitalisera på det som redan fanns där. Efter skriverierna om Tommy Nilsson visste vi med 99 procents säkerhet att vi skulle få medialt genomslag. Eftersom ingen dittills hade kollat förstod vi att de skulle koppla låten till Tommy Nilsson och vi kallade artisten för "Black".

Hur var det att följa den mediala utvecklingen i realtid?
– Jätteroligt. Allt klaffade. Vi skickade ut ett massutskick till 70 olika medier. Klockan nio var jag på möte med Saatchi & Saatchi men hade svårt att släppa ögonen från mobilen. Vi hade suttit uppe till klockan sex på morgonen och jag hade sovit någon timme. Jag var väldigt disträ och fick kämpa för att vara närvarande överhuvudtaget.

– Klockan elva blev det känt att vi kuppade kuppen. En extrem aspekt var att vi fick en förfrågan från Prime om att föreläsa dagen efter. Det är en sjuk dimension att vi 36 timmar efter att låten började spelas in stod med slides och berättade om projektet. Vi fick själva förhålla oss till snabbheten.

Du sade tidigare att er kupp visade att det finns fler journalister än pr-konsulter. När du tittar på det som skedde i efterhand vad säger er "kupp" om tillståndet i svensk journalistik?
– Jag vet inte om kampanjen levererade några nyheter om journalistikens tillstånd. Den är mer en symbol för ett problem som ibland kan uppstå. Situationen är inte alarmerande och det görs fortfarande mycket kvalitativ journalistik i Sverige. Samtidigt tror jag att det behövs en diskussion.

Kan du förakta journalistik?
– Ja, på samma sätt som jag kan förakta pr-branschen på många sätt. Men det är helt orealistiskt att man skulle kunna trycka på en knapp och få mindre content och högre densitet.

Vad säger du om mediebilden av AIK?
– Trenden är bra, det finns mycket energi kring klubben. Den negativa bevakningen är till viss del självförvållad och man ska akta sig för offerträsket. Man kan aldrig skylla på media och AIK har blivit bättre på att förklara sin samhällsnytta. Det handlar om att maximera den positiva exponeringen och det finns mycket att berätta om AIK.

Tycker du att AIK är orättvist svartmålade?
– AIK tar mycket ansvar och underblåser inte huligans till matcherna. AIK är en matcharrangör inte polisen. När medierna börjar ställa klubbarna till svars för våldet är det samma sak som att EU ska ha ansvaret för våldet i samband med toppmötena. Hade det funnits uppenbara brister i arrangemanget är det en sak att skuldbelägga klubben, men annars måste ansvarsutkrävandet riktas mot de som har begått brott eller de som inte har tagit sitt lagstadgade ansvar att upprätthålla ordningen, men inte mot klubbarna.

Simon Strand hade en gymansieperiod som han själv beskriver som stökig. Han visste att studentexamen skulle innebära ofullständiga betyg när han träffade Primes kreative chef Tom Beckman under en träff mellan AIK, som Simon Strand jobbade ideellt för, och storsponsorn Adidas. Det var våren 2008.

– Jag var intresserad av branschen redan då och hade läst några av Micael Dahléns böcker. Jag och Tom Beckman började prata av en slump. Efter en vecka ringde han upp mig, kort innan studentexamen. "Du kan få testa att jobba på Prime under sommaren. Funkar det bra får du fortsätta". Jag gjorde min första arbetsdag klockan nio dagen efter studenten.

Du kom undan kompetenstestet?
– Det har blivit mer strömlinjeformat på byrån de senaste åren. När jag kom in fanns det lite fler kryphål.

Dina gamla kollegor på Prime beskriver dig som företagsam och intelligent. Var det en lyckad period?
– Jag vet inte i fall jag har lyckats bättre än andra. Det finns personer som var juniora när jag kom in på Prime som har kommit längre än jag. Det jag har haft med mig är att jag aldrig gått omkring och varit rädd. Jag har aldrig haft problem att säga vad jag tycker, samtidigt som jag inte gärna pratar i onödan.

Du gick från att vara en stökig gymnasieelev till att bli ett pr-löfte och beskrivs med lovord av dina gamla kollegor. Har du haft problem med självbilden?
– Även om folk säger snälla saker så var de många fler gånger man fick rak och hård feedback. Fast det är klart, alla har haft problem med självbilden. Det har också drabbat mig. Svarar man att man aldrig har haft problem med självbilden har man antagligen problem med självbilden.

Funderar du på att utbilda dig?
– Jag har fortfarande inte avfärdat det. Varje gång jag är i kontakt med Carl-Fredrik Sammeli så tjatar han på att jag ska ta upp studierna. Han påminner mig varje gång. Nu börjar chansen att det ska hända minska drastiskt. För mig är det en hög tröskel att komma in och beroende på vilken väg jag eventuellt skulle välja kommer jag att få börja om.

Har du ett stort bildningskomplex?
– Extremt. När jag pratar med någon som tar upp saker som jag inte har kännedom om så måste jag snabbt kolla upp dem. Det leder till att jag ofta sitter med 50-100 flikar uppe i Google Chrome. Att jag känner att kunskapsluckorna måste fyllas gör att mina dagar går väldigt fort. Det är märkligt att inte fler svenskar har bildningskomplex. När jag läste att en stor del av lärarna kommer in med 0,1 på högskoleprovet blev jag beklämd. Det är fruktansvärt och helt obegripligt att det kan få vara så.

Varför fungerade inte skolan för dig?
– Det var stökigt som på de flesta av skolorna i förorten. Det spratt i kroppen och lektionerna var inte alltid så stimulerande. Jag hittade andra sätt att kanalisera min energi. Startade egna företag där jag importerade stickers från Polen och sålde dem med bra marginaler till företag. Jag skötte det mer eller mindre själv. Det gick inget vidare, men det var ett vettigt alternativ till skolan. Vid sidan har jag alltid läst mycket, främst på nätet. Det blev lite av min skola.

Var du orolig över framtiden?
– Ja, det var jag. Jag är en allmänt orolig person. Men jag hade redan fixat sommarjobb som telemarketingchef och fick styra om när erbjudandet från Prime kom.

Du markerar gärna att du "inte är ung". Varför är det viktigt för dig?
– I flera år har jag fått höra att jag är ung, men reflekterar aldrig över det själv. Börjar man tänka i de banorna ställer man lägre krav på sig själv. Det är symptomatiskt för Sverige. Tidigare blev man "vuxen" vid 15 och jag tycker att 18 år är en rimlig ålder. Sverige har ett problem med den demografiska utvecklingen där etableringsåldern på arbetsmarknaden har gått från 22-23 till 29-30 på ett par decennier. Det är inte bra alls.

Är du en elitistisk person?
– Jag brukar kalla mig det, men det är lätt att det landar fel och låter drygt. Jag vill inte vara elitistisk på ett arrogant sätt, men jag har en stark tro på att den bäst lämpade ska få mest inflytande. Svensk politik till exempel har en alltför anti-elitistisk ådra. Det känns som det finns ett självändamål bland politiker att de inte ska vara för begåvade, att man vill ha någon som är mer representativ, när jag snarare tycker att våra politiker måste vara extremt skarpa.

Andreas Rågsjö Thorell

Webbredaktör

andreas.thorell@resume.se


Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev