Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Helgintervjuer

”Hur fan ska det här gå?”

Publicerad: 7 mars 2014, 15:27

Jenny Gourman.

Foto: Yasmine Winberg.

Hon har varit på Efterlyst i sex år, men tog över programledarrollen efter Hasse Aro för två veckor sedan. Ryskan Jenny Gourman Strid gillar att bli lite rädd - något som tillhör vardagen på Efterlyst. – Men mest av allt drivs jag av att ingå i en kedja som gör samhället gott, säger hon till Resumé.


År 1987 var Sovjetunionen på randen till upplösning. Det året flyttade Jenny Gourman Strid med sin familj från Moskva till Täby. Kommuniststaten var ingen bra plats för journalister, vilket var både mammans och pappans yrke.  

Flera av familjens vänner hade gjort samma sak. Lämnat Michail Gorbatjovs styre bakom sig för att pröva lyckan i andra länder.  

I Moskva hade Jenny Gourman Strid gått på en fransk skola där alla bar skoluniform. Barnen fick bära en Leninstjärna på bröstet och kallades Sovjetunionens unga pionjärer.

På den tiden uppnådde skolbarnen olika grader, beroende på ålder. De allra yngsta kallades oktoberbarn och från fjärde klass fick man en röd halsduk och blev pionjär. Halsduken var en symbol för ett första steg i kommunistisk mognad.

– Jag var ett oktoberbarn. Det blev en stor skillnad att flytta till Sverige. När jag kom hit som sjuåring var jag den första invandraren på min skola. Det gjorde mig populär, alla ville leka med mig. På den tiden välkomnades arbetskraftsinvandringen och samhället hade mycket mer resurser. Kan du tänka dig att jag hade en alldeles egen tolk mitt första halvår på skolan, säger Jenny Gourman Strid.  

Svenska språket lärde hon sig väldigt fort. Men föräldrarna har alltid varit noga att bevara ryskan. När familjen samlas inför söndagsmiddagarna är det ryska som gäller.

– När vi var små tvingade de mig och mina syskon att läsa gamla ryska klassiska böcker. Sedan höll de ett muntligt förhör med oss innan vi fick gå ut och leka. Jag hatade det då och undrade varför vi skulle behöva göra sådant i Sverige. Men i dag är jag mycket tacksam över att de gjorde så.   

Det gamla hemlandet besöker hon då och då. Mormodern och morfadern, som också sysslar med journalistik, bor fortfarande i Moskva, men när Jenny är där mår hon dåligt över klassklyftorna.  

– Moskva är inte representativt för Ryssland. Sedan Sovjet föll är skillnaden mellan rik och fattig enorm och Moskva har blivit till en miljardindustri. När jag pluggade på Poppius gjorde jag praktik på När och Fjärran. Då fick jag sätta ihop ett eget program om Moskva. Vi filmade på Röda torget och då kom det plötsligt en flådig Mercedes körandes. Bildörren öppnades och ut klev en Pradaprydd fot och en flådig pälskappa. Sedan filmade vi lite till höger där en gammal dam stod och sålde hennes sista ägodelar. Då blev skillnaden så tydlig.  

Det ryska språket har gett Jenny Gourman Strid en fördel i den journalistiska karriären. Den yrkesmässiga väg som varit så självklar för henne efter att ha vuxit upp i en journalistfamilj.

– När jag pluggade i London fick jag praktik som researcher på The Economist. Det var helt sjukt. Men jag fick det genom kontakter, eftersom jag kände personen som var foreign editor. Inför det hade jag sådan sjuk prestationsångest, men i och med att jag kunde ryska blev jag en tillgång. Då kunde jag sitta där och översätta ryska rapporter till engelska.  

Hur hamnade du i England?
– Jag ville ju bli journalist och på den tiden var man tvungen att ha 40 högskolepoäng innan man kunde söka in på journalisthögskolan. Därför läste jag historia och litteraturvetenskap. Men sen fick jag prestationsångest och trodde inte att jag skulle komma in. I samma veva skulle en av mina kompisar flytta till London, så jag följde med. Jag sökte till The London Institute i tron om att det skulle vara lättare att komma in där än på journalisthögskolan. Men de skulle ha översatta betyg, en uppsats och kalla en på intervju. Och så kom jag in.  

Och sen blev det Efterlyst?
– Sen blev det Poppius, eftersom jag ville anpassa den journalistiken jag lärt mig i London till det svenska samhället. Efter det hamnade jag på Meter Produktion med en ingångslön på 12 000. I dag har jag lite mer än så, ha ha. Alla jag känner i branschen har haft riktiga hundår i början, där de nästan varit tvungna att jobba gratis. Allt handlar om kontakter. Men 2003 någonstans började jag titta på Efterlyst och bestämde mig direkt för att jag ville jobba där.  

Vad hände då?
– Jag sökte jobb direkt, men fick det inte. Det fanns inget tillgängligt då, fick jag höra. Folk som jobbar på Efterlyst stannar kvar länge. Men jag fortsatte mailterrorisera Anders Wahlund som var producent för programmet. Jag låg verkligen på – eftersom jag hade bestämt mig för att det var där jag ville jobba. Och 2005 fick jag jobbet, men då hade jag knackat på dörren väldigt länge.  

Vad är det som är så bra med att jobba på Efterlyst?
– Det är precis som varför svenska folket älskar deckare – den världen är kittlande. Man är med och bidrar till en förändring av samhället, om än mikroskopisk. Många gånger är det väldigt mörkt att jobba på Efterlyst, men samtidigt känns programmet hundra gånger viktigare än lördagsunderhållning. Vi räddar inga liv, men vi tillför ändå någonting bra till samhället.  

Hur är det med tips, är svenska folket bra på att tipsa?
– Folk tittar på programmet eftersom de är samhällsintresserade och vill bidra till en förändring. Det blir jag ofta väldigt rörd av att tänka på.

Hur går det till med tipsen?

– Allt faller under sekretess, så vi får inte ta del av några detaljer. Det ärpolisstudenternas jobb med kriminalinspektör Lennart Gustafsson i spetsen. Men visst gör vi skillnad. Lennart brukar säga att vi besparar polisen 600 000 dörrknackningar varje vecka. Det menar han förstås baserat på tittarsiffrorna.  

Efter sex år som reporter tar du nu över programledarrollen efter Hasse Aro tillsammans med Robert Aschberg. Hur känns det nu när du hunnit leda två program?  
– Det känns fantastiskt. Dagen då jag skulle hålla det första programmet vaknade jag på morgonen och kände: fan vad kul! Det kändes inte läskigt alls. Men Robban och jag har en bra kemi och har jobbat ihop tidigare. Det är väldigt skönt att det är honom jag står där med. Förstår man vad brotten handlar om kan egentligen ingenting gå fel, förutom möjligen tekniken då.  

Vad är största skillnaden från tidigare?
– Jag är van att köra live, eftersom jag var livereporter tidigare. Men istället för att stå ute och frysa någonstans i Sundsvall är jag nu i studion. Det är som förut, men lite varmare nu, ha ha.  

– Jag tänker inte på att kamerorna är där, utan gör mitt uppdrag. Men jag är alltid överladdad precis innan vi går live. Man ser hur de räknar ner och när de kommer till noll skärper jag mig. Jag känner mig trygg i rollen. Däremot är jag mer nervös nu när jag har granskningsögat på mig.

Hur menar du?
– Jag brukar läsa feeden på Facebook. Min make säger att jag ska sluta med det, men jag kan inte hålla mig. Det blir nästan tvångsmässigt. I går när jag satt i studion läste jag feeden under livesändningen när det inte var min tur att prata.  

Vad stod det då?
– Det var någon som hade skrivit: Den där Jenny, vem fan drog in henne i programmet? Så innan jag gick letade jag upp någon kommentar om att jag gjorde det här helt okej. Då kändes det bättre och jag kunde leverera när jag skulle in i kameran igen. Men jag tar åt mig av kritiken.  

Men det kan väl inte vara så hälsosamt, att läsa kommentarerna live?
– Nej, jag måste lära mig att skita i det. Jag försöker att inte bry mig om de negativa kommentarerna, men de positiva betyder jättemycket. Jag har fått mycket positiv feedback från kollegor. Det är det viktigaste.  

Hasse Aro är ju väldigt förknippad med Efterlyst. Vad tänkte du när han slutade?
– Min första reaktion var att de skulle lägga ned programmet. Först kände jag att det var ett katastrofläge. Hasse är ju Mister Efterlyst. Men då sa han något, att det är konceptet och inte programledaren som är Efterlyst.

Hur reagerade du när du fick frågan att programleda?
– Jag blev rädd och prestationsångesten kom över mig igen. Jag tänkte: hur fan ska det här gå? Men jag hade ett snack med Hasse och efteråt kändes det bra, så då körde vi.  

Du och Aschberg är ju en temporär lösning, men han sa i en intervju med Aftonbladet att han tyckte att du skulle bli den nya, permanenta programledaren. Vad säger du om det?
– Det är ingen stor grej. Eller jo, det är klart det är, men jag försöker spela cool. Det är en jättebig deal för mig om jag får fortsätta.  

Så, vad tror du om framtiden då?
– Jo, jag ser mig själv i programledarrollen även i höst. Jag tror att de ska kolla om jag funkar, och då ger de mig en chans. Jag älskar Efterlyst och kan programmet innan och utan. Bring it on, säger jag bara.

FAKTA / Jenny Gourman Strid
Ålder: 34
Bor: Östermalm
Uppvuxen: Född i Moskva fram till 7 års ålder. Flyttade till Täby 1987
Är: Journalist och programledare för Efterlyst
Familj: Maken Mikael, mamma, pappa, två systrar, en bror och föräldrarnas hund Don Corleone
Utbildning: Tv-produktion på Mediaskolan, Poppius journalisthögskola, journalistik på The London Insitute, litteraturvetenskap och historia på Högskolan i Gävle samt franska och ryska på Stockholms universitet
Karriär i korthet: Researcher på The Economist, Viasat och SVT. Inslagsproducent på Titan, Nordisk film och Meter Film & Television. Reporter på Strix (Efterlyst, Insider, Ondska, Top Model, Sanning och konsekvens). Redaktör på Snowman Productions och Strix, redaktör på Stalkers
Drivkraft: "Att får vara en länk i en kedja som leder till något bra. Jag vill bidra till upprättelse för brottsoffer, det är därför jag är kvar på Efterlyst"
Det här visste ni inte om mig: Blev nordisk mästare i discojazz som 13-åring
Medievanor: Läser svenska nyhetstidningar, ryska tidningar och ryska bloggar, speciellt Kseniya Sobchak – en rysk programledare som är anti-Putin  
Lyssnar på: Maktpodden, Värvet, Spanarna, Filosofiska rummet och Geniförklarat av Messiah Hallberg. Musik med ryska Timati och amerikanska Matthew E White.
Läser: Kurslitteraturen Polishandboken som "är jävligt dyr och tunn men skitkul." Läser också ryska klassiker och skräcklitteratur som John Ajvide Lindqvist.
Önskar: "Att Putin ska ta ett chillpill"
Journalistisk förebild: Anna Politkovskaya, Hasse Aro och Malcolm Dixelius
Tycker om svensk polis: "Det finns jättehärliga poliser men samtidigt finns det rötägg i alla sfärer. Jag har många goda vänner som är poliser. De är alla ruskigt underbetalda"
Tycker om Robert Aschberg: "Vi har en bra kemi och är jättebra polare"
Tycker om Hasse Aro: "Först tyckte jag att han var skitdryg. Men han är verkligen världens gulligaste. Och han är sjukt duktig"

Yasmine Winberg

Redaktör Resumé Insikt

yasmine.winberg@resume.se

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.