Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag28.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Helgintervjuer

”Jag är jävligt privilegierad”

Publicerad: 14 September 2012, 14:04

Agnes-Lo Åkerlind har vunnit Kristallen med dokumentärserien om Rebecca & Fiona. Efter den senaste framgången med Danne & Bleckan har hon nu nya spännande projekt på gång.

Foto: Andreas Elgstrand.

Som nioåring ville hon bli som storebrorsan och jobba på radio. Agnes-Lo Åkerlind följde sin dröm och började på SR 1998. Det är produktionerna för SVT Play som satt hennes namn på kartan. Dokumentärserien om Rebecca & Fiona vann Kristallen och hennes senaste verk, Danne & Bleckan, nominerades till Årets realityprogram 2012. Idag vill nog brorsan vara som henne.


Ämnen i artikeln:

SVT PlayAgnes-Lo ÅkerlindRebecca & Fiona

Vi träffas på Il Café på Södermalm. Det syns att det är hennes kvarter. Agnes-Lo och hunden Bo ser ut som en del av möblemanget där de sitter lutade mot fasaden på Södermannagatan. Klockan är halv elva. Nyvaket beställer hon frukost och ger kamerautrustningen en ond blick. Bo verkar oberörd och bekantar sig med en ettårig hipster på cafégolvet.

Det ryktas om att du har en dokumentärfilm på gång, är det så?

– Tyvärr är det ett hemligt projekt än så länge. Men jag har andra grejer på gång. Jag utvecklar idéer tillsammans SVT och håller på med ett radioprojekt för Munck. David Silva, Billy Rimgard och jag jobbar med en radioserie som heter "Festen fortsätter". Det är tio heltimmar om musiksverige på 00-talet. En uppföljning på programmet "Livet är en fest". Lyssna efter det på P3 i vår.

Vad är nyckeln till att vara en bra producent?

– Producenter är bra på olika sätt. Eftersom folk har olika personlighetsdrag så är det väldigt individuellt. Jag har ett hett temperament, det gör att hela produktionen blir smittad av min energi när jag är taggad. Tyvärr kan det också betyda att folk dras ner i skiten en dålig dag.

– Jag har fördelen att se vad människor är bra på och sätta rätt person på rätt plats. Det är även bra att kunna beskriva sina idéer för andra, det har jag haft glädje av när det gäller att sälja in programidéer.

– Ibland kan jag önska att jag var en sådan där mammig typ som ser alla och köper tårta till teamet. Istället får jag tunnelseende och bara kör.

Om du producerade en dokumentärserie om ditt eget liv,
vad skulle vi få se då?

– Den skulle präglas av jobbiga saker jag upplevt. Svunnen kärlek och värdegrunder som rasar och krockar. Jag skulle berätta hur det är att flytta från ett grönavågen-kollektiv till en änglagårds-by med kristna värderingar och hårda regler.

Det låter sevärt, berätta mer.

– Vi bodde i kollektiv när jag var liten. Det låg på Svanö, en ö i Ångermanälven. Det var ett fritt hem där man fick vara som man ville. I grundskolan flyttade vi till Odensvi utanför Västervik. Allting förändrades över en natt. Den öppna världen jag var van vid byttes mot en konservativ och sluten miljö. Det rynkades på näsan åt vegetarianer och barnen passade tider.

Hon berättar hur svårt det var att anpassa sig till de småländska skogarna och att familjen aldrig riktigt passade in. Svanö är fortfarande den plats Agnes-Lo känner sig riktigt hemma på. När hon får frågan om den svunna kärleken blir den tidigare uppsluppna stämningen allvarlig.

– Min pojkvän gick bort för ett par år sedan. Då rasade min värld. Jag jobbar fortfarande med den sorgen. Det är tack vare honom jag gjorde serien om Danne och Bleckan. De är hans vänner.

Hon tittar ner i cappuccinon några sekunder och styr snabbt konversationen tillbaka till tv-producerandet.

– För att det ska bli bra måste det finnas en historia att berätta. Det  räcker inte att produktionen är skitsnygg. Danne & Bleckan är ett  bra exempel på det. Programidén fick jag för längesedan men lyckades  inte sälja in den. Då plockade Nordisk Film upp idén. De presenterade  formatet som ett program med tatuerade killar, kamphundar och betong. En  stereotyp bild av förorten. SVT sa nej.

När Agnes-Lo producerat Rebecca & Fiona fanns det kvitto på vad hon går för. Hon tog återigen upp pitchen om Danne & Bleckan. Fokus las på att skildra ett livspussel i Högdalen istället för att cementera fördomar om förorten. Tanken var att blanda vardagen i en tatuerarstudio med livet som småbarnsfarsa. Synliggöra kontraster som fördomar annars mörkar. SVT sa ja.

Varför fick Rebecca & Fiona kristallen men inte Danne & Bleckan?
– Om vi inte vunnit året innan hade nog Danne & Bleckan gjort det nu. Kristallen är en tv-gala. Jag kan tänka mig att man inte vill hypa det som sker på webben för mycket.

– Eller så är Filip & Fredriks program "Får vi följa med" helt enkelt bättre. Men det är tveksamt.

Vad är för och nackdelarna med ditt jobb?
– Jag gillar att aldrig ha samma väg till jobbet. Det är skönt att bestämma mycket själv. Framförallt har jag ett jobb som utmanar mig. Ibland försvinner jag helt i ett projekt och får adrenalinpåslag från morgon till kväll. Jag kan tänka på jobbet dygnet runt.
Det är svårt att säga några nackdelar, jag är jävligt privilegierad.

Trots att projekten varierar har Agnes-Lo en arbetsprocess som fungerar genomgående. Inspirationen finner hon i människor och idéerna kommer oftast om natten. Det finns två personer som är avgörande för arbetet. Med hjälp av Clara Mannheimer benar hon ut sina tankar till realiserbara projekt. Kalle Lindberg är klipparen hon sitter armkrok med tills bitarna fallit på plats. Själva produktionen skiljer sig åt beroende på projekt och uppdragsgivare.

Hur hanterar du stress?
–  Det finns bra stress som gör att man blir peppad och det finns dålig stress som gör att man grinar när mobilen ringer. Dålig stress hanterar jag genom att jobba bort den. Konsten är att bli av med det som framkallar stressen inte att hitta rätt rökelse. Sedan hänger jag gärna med min kompis Jiasi och dricker ett glas vin.

Jag tackar för intervjun medan Agnes-Lo löser koppeltrassel under bordet.
Vi följs åt en bit på vägen. Bo är glad att komma ut i den friska luften. Han tassar lyckligt på trottoaren med sol i pälsen.

– Många av mina vänner har barn. Vissa säger att Bo är min bebis. Det är han inte, han är min hund, säger hon.

Agnes-Lo Åkerlind håller sig helst till verkligheten, kanske för att hon jobbar med dokumentärer men antagligen för att den överträffar allt.

Blanca Sjöstedt

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.