Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag12.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Helgintervjuer

"Jag blev akut stressad av rädslan att bli dödad"

Publicerad: 23 September 2016, 14:09

Hanne Kjöller, lämnar Dagens Nyheter efter 17 år

Foto: Andreas Elgstrand

När hatet mot Hanne Kjöller var som värst lämnade hon inte lägenheten utan skydd. För Resumé berättar hon om framtiden efter DN, varför hon mejlar med trollen och drevet mot henne som svärtade ner hennes bild av journalistkåren. – Integriteten är det enda vi har kvar när vi dör, skit i allt annat.


Ämnen i artikeln:

Dagens NyheterDNMediebranschenHanne KjöllerOpinionsbildning

I 17 år har hon varit en av Sveriges mest profilerade opinionsbildare. Hans Bergström värvade Hanne Kjöller till DN och hon jobbade nära tidningens nuvarande chefredaktör Peter Wolodarski innan denne tog klivet från ledarredaktionen till att bli chefredaktör. Fast mest central under hennes år på tidningen är en helt annan person; DN:s säkerhetsansvarige Crister Olsson.

– Det är den människa som har betytt mest för mig på DN under hela min anställning. När jag har varit rädd – och det har jag varit – då har det nästan bokstavligen varit så att han har burit mig till sängen och bäddat ner mig. När man är utsatt är skyddet så oerhört viktigt. Det får mig att bli lite rädd för tillvaron som frilans. Jag kan inte säga att tidningen hade kunnat göra någonting mer.

När Resumé träffar Hanne Kjöller är hon uppsluppen, fylld av energi, komplexa resonemang kommer naturligt och hon ser med tillförsikt på sitt liv utanför ledarspalterna. Men ett liv i offentligheten kan innebära en stor utsatthet. Det fanns en tid i Hannes Kjöllers liv då det hände saker som gjorde henne så fruktansvärt rädd att hon satt inlåst hemma. Hon lämnade aldrig hemmet utan skydd. Dagar då hon bokstavligen satt och skakade tänder. När hon skulle ringa till sin dotters skola satt hon tre timmar framför datorn och stirrade tomt in i skärmen. Hon lyckades inte ens få fram numret.

– Så kognitivt påverkad var jag och då kan jag inte skriva. Kamp och flykthormoner är påslagna. Jag är torr i munnen, går på toaletten hela tiden och har en hög puls. Det har varit väldigt lite sånt, ska sägas. Men det har funnits några sådana dagar. Vid ett tillfälle valde DN att skicka i väg mig och min dotter utomlands. Det handlade inte om hotbilden, utan om att avlasta mig för att jag var så skärrad. Jag kunde inte ens boka resan på egen hand.

Den personliga säkerheten är den ena sidan av Hanne Kjöllers utsatthet, det journalistiska anseendet det andra. När rädslan varit som värst är det ändå yrkesidentitet som stått i första rummet.

– Jag blev akut stressad av rädslan att bli dödad. Men eftersom det, som i januari i samband med Kungsträdgårdshistorien, förekom anklagelser om att jag hade mörkat så blev jag också rädd för vad andra skulle tycka. Eftersom jag inte kan tolka verkligheten i den stressade situationen och heller inte vet hur snacket på tidningen går då blir hedern till slut det viktigaste.

– I det läget blir de som skickar sms, de som skriver "Hanne du är skitbra. Stå på dig" eller "Vad larvigt att anklaga dig". De meddelandena betyder allt. Om det är så att någon skulle döda mig. Ja då, skulle alla led slutas. Jag skulle nästan få statsbegravning.

Hur kommer det sig att det journalistiska anseendet är så viktigt för din del att den till och med står över dödshotet?
– Den här yrkesrollen är en oerhört central del av mitt liv. Jag fick kämpa så länge för att bli journalist. Gick ut med ofullständiga gymnasiebetyg och fick jobba som städare. Jag hade två drömmar; antingen att bli talskrivare åt Bengt Westerberg eller ledarskribent på DN. Jag jobbade i 15 år för att nå dit och var så lycklig när det skedde.

– Sen tror jag att jag i min syn på människor, det kanske är elitistiskt, men jag gillar människor som tar sina jobb på allvar. Jag gillar den franska bagaren i Sebastien i TV4 Nyhetsmorgon som säger att han inte kan använda ett visst mjöl, som vet hur det ska bakas. Folk som är duktiga på det de gör, vad det än må vara. Man ska ta sitt jobb på allvar och det är den synen jag har på mig själv. Att då tro att någon anser att man gjort ett dåligt hantverk det tar hårt på mig.

Hanne Kjöller har ett verktyg som sorterar bort anonyma mejl. Folk ska stå för sina åsikter, anser hon. Alla som ringer upp henne får sina samtal bandade. Så även tipsaren i det uppmärksammade fallet med sexuella trakasserier i Kungsträdgården. Tillsammans med DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, redaktionschefen Caspar Opitz och politiske chefredaktör Johannes Åman har hon lyssnat igenom det nära nio minuter långa bandet. Ett ganska långt samtal för att handla om ett tips. Hanne Kjöller lyssnar och avfärdar ingenting, men det rör sig om andrahandsuppgifter. Hon kontaktar källan för mer information, men får inget svar. Det är det sms:et som fem månader senare publiceras på Nyheter Idags sajt. Hanne Kjöller ber källan om lov att göra en transkription av samtalet och mörka uppgifterna så det inte går att spåra personen. Utan svar.

– Det är plågsamt att inte kunna visa att jag har rätt. Rådet från advokaten är att vi inte får säga någonting som på något sätt kan knyta uttalandet till honom. Jag har gjort oerhört många misstag i min karriär och det är många samtal som jag inte skulle vilja spelades upp. Här har jag gjort allting exemplariskt. Ett halvår senare tolkar han uppgifterna i samtalet på ett annat sätt. Men han har inte bandet.

Om man tittar på debatten om "mediernas mörkläggning" som pågick ganska länge. Finns det något positivt som kom ut på andra sidan?
– Kanske, det har funnits en beröringsskräck. Men Nya Tider begriper inte att etnicitet inte alltid är en relevant faktor. Det finns publicistiska regler som säger att vi ska vara varsamma med den typen av uppgifter. De värsta våldtäktsmännen vi har haft i Sverige är dessutom etniska svenskar. Personligen känner jag inte att jag har censurerat mig själv eller haft någon redaktör som bett mig att inte skriva om etnicitet.

– Den etniska dimensionen i debatten om sexuella ofredanden på badhusen kom väldigt snabbt. Hade det varit för tio år sedan hade kanske ingen skrivit om ursprung i de sammanhangen alls, även om det kanske hade varit relevant. Hela samhället har gått i en riktning där man inte sopar problem under mattan, men jag kan tycka att pendeln måhända har svängt lite väl snabbt åt andra hållet.

Hanne Kjöller har för vana att mejlväxla med läsarna, ibland argumentera om alltifrån DN:s eventuella "mörkläggning" till varför någon ska förlänga sin prenumeration på DN och inte på Nya Tider. Hon tror på argumenten, att man kan övertyga konspirationsteoretiker och har haft otaliga diskussioner. Trådar som har tagit lång tid, men sällan gett någonting.

Hur kommer det sig att du tar de diskussionerna?
– Jag är lite som en guldfisk. När jag gjort fyra meningsutbyten så upptäcker jag att det inte går. Men jag har ett hopp att nå fram. Som liberal tror jag på att de goda argumenten kan segra. Det finns också de som inte riktigt gått över tröskeln och inte helt köpt Nya Tiders verklighetsbeskrivning.

– Jag är rädd att vi närmar oss det amerikanska samhället. Tidigare fanns det en väldigt hög lägstanivå i Sverige när det kom till bildningsnivå. När färre och färre läser dagstidningar, som bland annat Jesper Strömbäcks forskning har visat, begränsar man sig mer och mer till det som kommer i ens flöden. Detta skapar en avgrund mellan människor. Jag befarar att detta blir en slags grogrund för konspirationsteorier. Min upplevelse är att personer som lyssnar på som kring teorier kring vaccinbluffar och chemtrails blir fler i dag.

För en tid sedan gick Hanne Kjöller ut med att hon lämnar DN och jobbet som ledarskribent. Drömmen hon närde som ung förverkligades och i dag beskriver hon sig själv som en sträng person. En stark motståndare till det hon kallar "puréernas tid". Ett samhällsklimat där allt ska sväljas, där ingenting får vara jobbigt. Hon sätter plikten högt:

– Jag har egentligen lättare att förstå de fyra läkarna som blåste i visselpipan i samband med Macchiarini-skandalen, än alla de andra läkarna som inte gjorde det. Jag fattar att det är obekvämt och två av läkarna är ju inte kvar i dag. Men att kunna leva med sig själv utan att säga ifrån. Jag väjer inte för den obekväma vägen. Varken privat eller offentligt. När det har varit nerdragningar på DN har folk kommit fram till mig och bett att jag ska säga att det blir fel som om det var världens lättaste sak för mig. För mig handlar det om att det ska göras när känslan infinner sig, när det skaver. Min inställning är att ta ansvar och städa upp även om det är jobbigt.

Hanne Kjöller vet själv hur det kan kännas när det blåser. Hösten 2013 utkom hennes bok "En halv sanning är också en lögn" på Brombergs förlag där hon kritiserade journalisters förmåga att utelämna fakta. Det blev några jobbiga månader. Den vanligtvis, orädde skribenten, fylld av självförtroende började tveka och undra när folk inte satte sig bredvid henne i lunchmatsalen. Det blev ett mediedrev mot Hanne Kjöller. Gellert Tamas, Janne Josefsson, Anne Lagercrantz var tre kollegor inom kåren som kritiserade boken. Men de var många fler.

– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli som det blev. Jag hade högre tankar än så om min kår. Det finns ett grupptänkande som styr. Det kom också upp många felaktiga påståenden i samband med kritikstormen. Fel som aldrig blev rättade. Som att boken blev indragen, att jag ställde in min medverkan på Bokmässan och hängde ut Erik Widegård som fuskare (ledde till stämning på två miljoner kronor reds. anmärkning). Inget av detta är sant. Det var mitt värsta mediedrev.

Hur förändrade det här din syn på kåren?
– Att många är opportunister. Många bara låg där och väntade – när Janne Josefsson kritiserade mig var helt plötsligt allt okej. Det blev en långdragen mobbing, fem veckor efter var kultursidorna tvungna att skriva en femte krönika med samma innehåll för att visa att man är i rätt lag. Det var ett gäng skitnödiga, medelålders, medelmåttiga män som tycktes mest måna om att vara den femtielfte mannen på bollen.

Tror du att det handlar om att du riktade udden mot just journalister?
– Absolut, sen tror jag att det handlade om att jag är en kontroversiell person. Folk har legat och väntat på det här.

Varför är du kontroversiell?
– Jag är obekväm och tvekar inte att skriva även om jag vet att jag kommer att få skit för det. Många kan uppfatta mig som känslokall när jag i själva verket är principfast. Det är svårt när vi lever i en tid där känslosamhet är det enda som räknas. När jag har skrivit om asylprocessen så har jag invänt starkt mot snyftreportagen om äldre personer som inte får stanna. Här utelämnar journalister att det faktiskt handlar om en politisk uppgörelse där man slopade "sista länken". En bred riksdagsmajoritet stod bakom beslutet om att de inte har asylskäl om man är ensam och gammal. Här kan många uppleva mig som fyrkantig och kall, men jag vill ha ett rättssäkert system.

– Jag är skitless på alla krönikörer, politiker och debattörer som skriver den 5000:e krönikan om hur hemskt de tycker att barn dör i Medelhavet. Jag börjar också gråta när jag ser bilden på Alan Kurdi. Men jag vill se förslag till lösningar, inte människor som samlar likes genom att berätta vilka fina människor de är.

I samband med skriverierna kring Kungsträdgården nämnde tipsaren att han hört av sig till dig för att du inte skyr obekväma ämnen. Har det haft ett egenvärde för dig. Att lyfta på stenar som andra inte vill ta i?
– Folk kan på goda grunder ogilla min ton och inte ställa upp på mina åsikter. Men ingen kan säga att jag är feg. För mig har det aldrig handlat om mitt personliga varumärke, det är en instinkt. Jag har det hemifrån, min pappa var forskare och väldigt obekväm. I mina ögon ska man stå upp för saker och ting. Jag är mycket känsligare än vad folk kanske tror, men jag gör det ändå. Jag vill kunna somna gott på kvällarna. Integritet är det enda vi har kvar när vi dör, skit i allt annat.

Efter den avslutade anställningen på DN kommer Hanne Kjöller bland annat att ägna sig åt två bokprojekt ; ett om forskningspolitik och en valanalys inför 2018 som hon skriver för Timbro. Journalistiskt ska hon fokusera på undersökande reportage som frilans. Därtill har hon ett föreläsningsupplägg som hon hoppas att Talarforum ska nappa på:

– Det handlar om min egen resa. Att se möjligheter istället för problem. Mitt budskap är att det är okej att misslyckat, men då ska man ha försökt.

Är du stolt över din resa?
– Ja det är jag. Många kanske tror att allt har varit en räkmacka. Men det är fel. Jag har kämpat för att komma dit jag är. Det är drivet och envisheten som är min största tillgång.

Kan du tänka dig en karriär inom politiken?
– Jag skulle gärna jobba i maktens korridorer, problemet är att man är rökt för andra uppdrag.

Är man det verkligen?
– Ja, i alla fall för en tid, jag vet inte om det är värt det. Jag skulle dessutom ha väldigt svårt att underordna mig de krav som jag tycker ska finnas för politiker. Bland annat att man ska vara lojal med de beslut som partistyrelsen tar. Här tycker jag att Birgitta Ohlsson gjorde fel. Man kan inte opponera på sin egen partistyrelse när man är med; det blir förvirrande för väljarna. Som skribent har jag aldrig behövt skriva någonting som jag inte tycker.

– För det andra skulle jag aldrig klara av medierna. De nonsenssvar som krävs skulle jag aldrig kunna leverera. Jag skulle aldrig kunna bli en medietränad robot som säger samma sak hela tiden. Jag är ingen diplomat och skulle inte bli långvarig i politiken.

Hanne Kjöller om...

...steget från DN...

"DN har gullat mycket med mig. Jag har fått otroligt stor frihet och ta tag i frågor som tycker är roligt. Större än många andra. Men nu har jag fått så många intressanta tips och ingångar som jag inte kan hantera vid sidan av min anställning på DN. Det blir för splittrat. Jag tror att jag kan prestera bättre om jag tar det här steget."

...opinionsjournalistikens ställning..
"Har man väl underbyggda åsikter så kan man nå väldigt långt. Jag tror att exempelvis Anna Dahlberg på Expressen har påverkat debatten väldigt mycket. Dels migrationsfrågan, men också kopplingen bostadsbristen som hon var först med. Jag håller inte med henne om allt, men hon är en viktig opinionsbildare."

...hur sociala medier påverkat journalistiken...
"Sociala medier i stort gör att journalister inte längre kan komma undan med att skarva. Tidigare kunde till exempel Uppdrag Granskning lansera en story som ingen kunde göra om. Nu finns det alltid någon som kan säga: "så var det inte". Ett problem är att vi journalister misstolkar Twitterstormar som folkstormar. Det är en liten grupp. Sociala medier gör också att många okvalificerade röster hörs. Det rinner ibland ner för mycket "skit" i systemet och det visar på att det finns ett behov av kvalitet. Att man läser domar till exempel. Hur många som kommenterar en våldtäktsdom har läst själva domen?"

FAKTA/Hanne Kjöller
Ålder: 51
Uppvuxen: I Göteborg, Uppsala och Täby
Bor: I Stockholms innerstad.
Utbildning: Leg sjuksköterska. Fil kand.
Karriär i korthet: Ledarskribent på DN sedan 1999. En vända på Expressen och dessförinnan Bohusläningen och Sundsvalls Tidning. Skrivit fem böcker.
Tjänar: 482 900 kr (2014)
Gör på fritiden: "Tränar mycket och brett. Försöker lära mig att spela tennis. Tävlar i bänkpress för Polisens Kraftsportsförbund. Passionerad alpinist."
Senaste film: "Den allvarsamma leken" av Pernilla August
Lästips: "Min fantastiska väninna" av Elena Ferrante
Medievanor: "Alltid DN. P1-knarkare. Därutöver äter jag allt i nyhetsväg. Men inte varje dag."
Oanad talang: "Åker skidor nästan lika fort som jag kör bil (närmare bestämt 92,4 km/h vid mätning för ett par år sedan)"
Motto: "Gör det bara. Även om du är rädd."

Andreas Rågsjö Thorell

Webbredaktör

andreas.thorell@resume.se

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.