Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Helgintervjuer

”Jag hade behövt tillåta mig att känna mer”

Publicerad: 24 oktober 2014, 11:44

Johanna Reimers lämnar Expressen för ett år på Ung Cancer.

Foto: Susanna Sköld

Johanna Reimers är en av Expressens mest välkända sportreportrar. Hon har bevakat internationell fotboll, alpint och friidrott, varit utlandsjournalist och följt Zlatan Ibrahimovic i Milano. Som 17-åring drabbades hon av cancer. Nu lämnar hon Expressen för ett år på organisationen Ung Cancer.


Ämnen i artikeln:

Ung Cancer#baramänniskaExpressen

Johanna Reimers var tonåring när hon fick sitt cancerbesked. Hodgkins Lymfom. Hon var 17 år och på väg in i vuxenvärlden när allt förändrades. I den värmländska orten Degerfors, där alla kände alla, blev hon "tjejen med cancer".

–Det var skönt att alla som fanns i min närhet visste om att jag hade cancer, men samtidigt kändes det jobbigt när jag gick till ICA att tänka "här kanske alla också vet om det". Jag var den enda 17-åringen på stan som gick med sjal på huvudet.

Hon gick på cellgiftsbehandlingar i ett halvårs tid. Fem år senare blev hon friskförklarad, men sjukdomen väcker fortfarande frågor. Över tio år senare när Johanna Reimers blev gravid, började hon återigen reflektera över hur cancern hade påverkat henne.

–Min graviditet väckte mycket frågor hos mig eftersom cancern hade gjort att jag fått problem med min höft. Skulle jag klara av att bli gravid? Vågar jag lita på min kropp? Jag visste inte om cellgifterna hade påverkat min kropp. Visst hade läkarna sagt att de inte skulle göra det, men de kunde inte veta säkert. Kommer jag kunna få barn? Det var frågor som jag inte tänkt på när jag var 17-18, men som kom över mig senare. Under många år hade jag liksom bara rusat vidare.

Eftersom hon var 17 år när hon fick diagnosen hamnade hon på sjukhusets barnavdelning.

–Det var ingen specialiserad canceravdelning utan jag hamnade på den avdelningen där alla barn och ungdomar som var sjuka hamnade. Jag låg på mitt rum och hade cancer, i något annat rum låg någon annan som hade brutit benet.  

Hon tacklade sjukdomsperioden med vad som låter som en enorm beslutsamhet.

–Jag var väldigt inriktad på att jag inte skulle hamna efter i skolan och tog det mycket dag för dag. Dagar jag mådde bra kunde jag inte veta om jag skulle orka någonting alls dagen därpå. Oftast mådde jag ganska bra, visst var jag trött och sliten, men jag behövde inte vara sängliggandes. Jag kunde gå ut en fredag och träffa mina kompisar om jag ville det. Det enda jag inte kunde göra var att träna.

Hon gick på fotbollsgymnasium och brukade träna varje dag. Med en morfar som hette Gunnar Nordahl var fotbollen ett intresse som alltid hade funnits i familjen. Att inte kunna fortsätta träna var det som Johanna Reimers hade svårast att acceptera och det tog lång tid innan hon orkade titta på när hennes lag tränade. Det var psykiskt påfrestande att inte kunna delta.

– Jag tror att jag hade behövt tillåta mig att känna mer. Att det är okej att strunta i skolan en vecka, det är okej att bli arg, men det är också okej att gå ut på disco en fredagskväll om man känner att man orkar det.

I september 2011 kom hon för första gången i kontakt med organisationen Ung Cancer. På ett hotellrum i Sydkorea såg hon filmen "Det är okej att känna".

–Den gick rakt in i hjärtat och jag kände igen mig så oroligt mycket. Jag såg filmen tre-fyra gånger i rad och storgrät. Den väckte så mycket hos mig.

Hon tycker det är viktigt att man inte snöar in i stereotyper när man pratar om cancersjuka, där den drabbade antingen är ledsen och tappar håret eller överlever och förväntas uppskatta livet mer. Det finns så mycket mer. Varje person som blir sjuk har sin historia.

Vad hade det betytt om Ung Cancer hade funnits när du blev sjuk?

– Jag kände ingen annan som var drabbad när jag blev sjuk. Den enda relationen jag hade till cancer var min systers bästa kompis vars lillebror dog i leukemi när han var fyra år. Då var jag tio-elva år. I övrigt kände jag ingen annan, visste ingen annan. Om Ung Cancer hade funnits när jag blev sjuk så hade jag kunnat få en samtalsvän och kanske fått prata med någon annan 17-åring som också hade just Hodgkins. Framför allt så tror jag att jag inte hade behövt känna att jag var ensam, för det var väldigt mycket så.

En stor del av arbetet på Ung Cancer handlar också om att hjälpa de anhöriga.

– Den senaste månaden när jag arbetat med Ung Cancer har jag insett hur mycket mina anhöriga fick ta. Jag kanske inte fick så många frågor om hur jag mådde och om min cancer, men hur många ringde inte till min mamma? Hur mycket fick inte min syster ta? Eller min lillebror som precis hade börjat högstadiet. Han var ganska liten och förstod kanske inte allt som folk sa. Hur mycket fick inte de runt omkring mig ta som aldrig kom fram till mig?  

Johanna Reimers är energisk och har nära till skratt. Hon är ovan vid att "sitta på andra sidan" och vara den som blir intervjuad istället för att själv ställa frågorna. Hon känner sig lite obekväm med att prata om sig själv, förklarar hon.

Hur tror du att det du gått igenom har påverkat dig som person?

–Det är så svårt att säga hur jag hade varit om det inte hade hänt. Jag skulle vilja säga att det har gjort mig starkare, att jag inte bryr mig lika mycket om småsaker, men det gör jag ju. Jag tror att det kan ha gjort mig till ett kontrollfreak. Det präglade mig mycket under tiden jag var sjuk, att jag alltid ville ha kontroll på läget. Så är det fortfarande. Jag kan bli otroligt stressad över att tappa kontrollen. Det tror jag kom med cancern.   

Efter sitt år på Ung Cancer, när hennes vikariat går ut, kommer Johanna Reimers återvända till sitt jobb som sportjournalist på Expressen. Att det var just sportjournalist hon skulle bli hade hon inte en tanke på när hon pluggade till journalist vid JMG i Göteborg.

–Det var aldrig tanken att jag skulle bli sportjournalist. Det fanns inte med i bilden. Jag ville bli journalist för att det är ett yrke där man aldrig blir fullärd vilket jag tyckte var lockande. Jag ville resa och förändra världen, så som alla andra som pluggar till journalister också vill.

Så hur hamnade du där?

–Jag sökte sommarjobb på SVT-sporten för att jag tänkte att de säkert ville ha in en tjej. Det var egentligen rent taktiskt. Jag fick ett vikariat på SVT som sen inte blev förlängt. Då sökte jag vidare och hamnade på Expressen – trots att jag aldrig sett mig själv som en kvällstidningsperson.

Under tiden på Expressen har hon fått möjlighet att resa mycket. Hon har skött en stor del av alpin- och fotbollsbevakningen och varit utlandsreporter i Milano för att bevaka Zlatan Ibrahimovic.

Berätta, hur är Zlatan?

–Ja... hur är Zlatan? Han är Zlatan. Han är väldigt speciell och styr mycket själv. Jag har följt honom på många olika ställen. I Milano hade han landat lite. Han hade haft ett jobbigt år i Barcelona där han knappt pratade med medierna, men i Milano var han lite lättare att prata med och tyckte nog att det var lite spännande att både Expressen och Aftonbladet hade skickat ner reportrar för att följa honom. Det ville han inte riktigt erkänna men han frågade vid ett tillfälle om det verkligen var så att vi fick betalt för att vara i Milano och följa honom hela tiden.

Johanna Reimers berättar att man aldrig kunde veta vad man skulle få ut av Zlatan. När man vaknar upp en ny dag för att bevaka honom vet man inte hur den kommer sluta, det beror helt på dagsformen.

–Det är svårt som journalist att komma nära honom. Han har en väldigt privat zon och är inte någon man står och snackar skit med efter en match. Men jag är en Zlatan-försvarare i det mesta han gör. Jag tror att om 20-30 år när jag ser tillbaka på tiden då jag bevakade Zlatan så kommer det vara en speciell epok i svensk sporthistoria som jag har fått vara med om. Han berör alla. Alla har en åsikt om Zlatan. Det kommer bli tomt när han slutar.

Fakta/Johanna Reimers
Ålder: 33
Bor: Kungsholmen
Uppvuxen: Degerfors
Medievanor: Läser tidningen på morgonen. Jag har alltid DN, SvD har jag till och från. Lyssnar mycket på radio, helst P1 eller P4. Följer nyheter på sociala medier.  
På nattduksbordet: Richard Fords "Canada" och Kristina Sandbergs "Att föda ett barn".  
Dold talang: Jag är bra på tekniska saker. Om kopieringsapparaten är trasig på jobbet är det jag som försöker fixa den.
Motto: Min mamma sa en gång, i samband med något stort beslut jag skulle ta, att "det är aldrig längre hem än vad det är dit". Det är en fras som har satt sig i mitt huvud och som jag applicerar på alla möjliga situationer i livet.
Karriär i korthet: SR Skaraborg, SVT Sporten, reporter/krönikör på Expressen Sport, redaktör/skribent på Ung Cancer.  
Nätverk: Jag gillar egentligen inte ordet nätverk men det finns många kvinnliga sportjournalistkollegor som jag gärna vänder mig till i alla möjliga lägen. Om jag måste nämna några så blir det i så fall de andra "Johannorna": Johanna Garå och Johanna Frändén, och Anja Gatu, sportchef på Sydsvenskan. Malin Roos på Expressen är både en vän och en stor förebild. Det senaste tillskottet av inspirerande människor i min närhet är Julia Mjörnstedt, grundare av och generalsekreterare på Ung Cancer.

Susanna Sköld

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.