Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag29.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Helgintervjuer

”Jag har haft lätt för att vantrivas”

Publicerad: 22 Maj 2015, 14:31

Staffan Dopping

Foto: Andreas Elgstrand

I nära 30 år har Staffan Dopping hörts i radio och synts i tv. Sedan tio år tillbaka arbetar han dock med rådgivning, medieträning och moderatorsuppdrag. Resumé har pratat med kommunikationskonsulten om hans syn på mediernas uppdrag, kommunikatörernas roll och om kritiken mot sin före detta arbetsgivare Sveriges Radio.


Ämnen i artikeln:

Staffan Dopping

1956 föddes Staffan Dopping på S:t Eriks sjukhus på Kungsholmen i Stockholm. Hela sin uppväxt bodde sedan han och familjen på Lidingö. Som 18-åring började Staffan Dopping studera journalistik på journalisthögskolan i Stockholm.

–Fast jag skulle inte använda det som en beskrivning av vad jag gjorde på journalisthögskolan 1975. Det var väldigt politiserat, men förutom att jag mötte företrädare för bokstavsvänstern i korridorerna så gav det mig en praktikplats på Sveriges Radio.

Praktikplatsen beskriver han som en riktig vinstlott. Och det var där, på Stockholmsnytt i P3, som Staffan Dopping uppnådde sitt första mål – att höra sin egen röst över Nackasändaren. Staffan Dopping drogs till journalistiken på grund av radiomediet, inte tvärtom. Han säger att han drevs av att få vara med om "det magiska med att röster färdas med ljusets hastighet från en plats till en annan".

–Jag blev inte journalist för att förändra världen. Jag var för ung för det och saknade en klar uppfattning om hur världen borde vara. Men ljudet, rösten och tekniken – det var grejen för mig.

Efter tiden på Stockholmsnytt fick han ett vikariat på TT:s radioredaktion.

– Tänk att TT – en arbetsplats som handlar så mycket om trovärdighet, erfarenhet och tyngd – tar in en 21-åring. Jag tror det berodde på att det märktes att jag var ordnördig, petig med språket och intresserad av fakta. Och när jag kom på besök för att göra röstprovet var jag klädd i militär permissionsuniform eftersom jag låg i lumpen då. Det måste Kaj Karlholm gillat.

Men efter en tid på TT gick Staffan Dopping över till Radio Stockholm. Där började han som nyhetsreporter men trivdes inte alls. Flera tunga personer hade åsikter om Staffan Doppings inriktning, som ansågs vara fel, och även facket var emot att Staffan Dopping skulle få anställning.

–Det var hemskt, jag kände mig utmobbad av den fackliga företrädaren. När de under ett fackmöte diskuterade om jag skulle få ett förlängt vikariat blev det en sådan diskussion att den fackliga företrädaren kastade en stol på en ljudtekniker. Den händelsen tog mig hårt, men jag fortsatte ändå.

Senare lämnade Staffan Dopping den samhällskritiska delen av Radio Stockholm och rörde sig mot den mer underhållande. Och där skulle han trivas bättre. 1983 startade programmet Sommarpuls som senare övergick i Storstadspuls. Programmet, som blev en succé, gjorde han tillsammans med journalistkollegan Ulo Maasing.

–Men det fanns en väldig ilska från nyhetsredaktionen på Radio Stockholm mot att vi gjorde det här programmet där vi spelade popmusik istället för att granska makten. Jag kände lyssnarnas kärlek men vissa kollegors förakt. Och även om lyssnarnas kärlek är viktigare, vill man gärna få respekt från kollegorna också.

Därefter var han pressofficer på bataljonen på Cypern en tid. Efter hemkonsten gick han tillbaka till Radio Stockholm. 1987 tog Staffan Dopping steget över till tv-mediet och blev programledare på SVT. Tre år senare lämnade han dock SVT för den nya, kommersiella tv-kanalen TV4 och blev där en av nyhetsredaktionens kultur- och nöjesreportrar.

Men när drygt två år tillbringats på TV4 gick han tillbaka till Radiohuset igen, då som blivande programledare för Studio Ett. Också där möttes han dock av en hel del motstånd. Det fanns de som tyckte att Staffan Dopping, med sin bakgrund från mer underhållande sammanhang, inte hade på Ekot att göra.

–Jag har alltid velat arbeta som journalist inom ett brett spektrum. Och även om jag hade jobbat med en hel del nöje och underhållning ville jag inte fastna i en popkultur när jag tyckte att jag kunde lite allt möjligt. Men när jag kom till Studio Ett 1993 fick jag höra att det var flera tunga profiler på Ekot och samhällsredaktionen som undrade hur i helvete jag hade hamnat där.

Du talar ibland om att du senare upplevde en revansch där. Varför var det viktigt för dig?
–Om jag var helt utesluten som seriös journalist var en stor del av den arbetsmarknad jag ville röra mig på i stort sett stängd och det tyckte jag var orättvist. Därför var det viktigt med revansch och det kändes som en sådan när jag kom in på Studio Ett och senare erkändes som en av de riktigt duktiga.

Turerna mellan Sveriges Radio, Sveriges Televison och TV4 fortsatte under 1990-2000-talet, även om han tillbringade mest tid på prestigefyllda Studio Ett. Men efter närmare 30 år som nöjes-, kultur- och nyhetsjournalist blev Staffan Dopping i maj 2005 erbjuden uppdraget som informationsdirektör för Försvarsmakten. Han tackade ja och stannade där till 2008, sedan dess har Staffan Dopping arbetat som kommunikationskonsult.

Du har själv sagt att din karriär kan uppfattas som spretig. Varför tror du att det har blivit så?
–Jag har haft lätt för att vantrivas. Men sedan finns det också en viss riskbenägenhet hos mig. Känslan av att: "Is this all there is?" har varit återkommande. Men karriärmässigt har jag haft en blandning av en räkmacka och stora svårigheter.

Vad tänker du om att man ofta delar upp journalister och kommunikatörer i motståndslag?
–Alltså, det är många journalister som jobbar emot kommunikatörerna men det är inte många kommunikatörer som jobbar emot journalisterna. Det är inte ovanligt att journalister, som aldrig har arbetat inom pr-branschen, ändå tycker sig veta precis hur det går till där och känner till precis vilken förkastlig moral som gäller där.

Staffan Dopping upplever att det finns en felaktig bild hos journalister av att kommunikatörernas värsta mardröm är att sanningen ska komma fram. Men enligt Staffan Dopping är kommunikatörernas värsta mardröm motsatsen – att det ska spridas en osanning. Något som är mycket svårare att hantera, även om sanningen skulle vara negativ, säger han.

–Ett osant påstående om ett missförhållande skapar enorma problem – du får en ryktesspridning, ditt varumärke sänks och krav på åtgärder riktas från politiker. Men om det inte är sant, hur agerar man då? Hur ska man kunna rätta sig efter en kritisk granskning om den inte ger den rätta bilden? Det är ett helvete. Då måste man agera som kommunikatör för att försöka få det rätt – få fram den sanna bilden.

Skulle du kunna gå tillbaka till journalistiken?
–Alltså "anything goes" i Sverige i dag. Det finns ju människor som samtidigt är journalister och jobbar med pr. För mig är det rätt märkligt, men det accepteras tydligen. Men om jag kan det, det vet jag inte, men visst har jag övervägt det.

När då?
–När jag slutade på Försvarsmakten. Och nu i höstas gjorde jag ytterligare ett kort övervägande. Jag har tänkt tanken och funderat på hur stor sannolikheten är att det skulle finnas ett intresse och hur jag i så fall skulle trivas i den rollen.

Vad kom du fram till?
–Att det som väger över ändå är att jag inte tror att jag skulle trivas. Och det kan ju låta som "surt sa räven om rönnbären", det är jag medveten om – men jag vill helt enkelt inte.

På senare tid har Staffan Dopping istället allt mer börjat fundera över vad han faktiskt vill uträtta och vad hans vision är. Han berättar att han kommit fram till att det handlar mer om hur samhället i stort ska fungera.

–Jag tänker fokusera tydligare och inte vara så "diversebutiks-mässig" som jag tidigare har varit. Jag vill jobba med att hjälpa andra att komma till tals, förstå sin omvärld och uttrycka sig. Men jag vill också sprida min fascination för det talade ordet. Att få människor att förstå varandra, höja sina röster i demokratin och våga göra det som ansvarsfulla informerade medborgare. Min vision är ett Sverige med ett annat offentligt klimat.

Hur kommer det sig att du börjat fundera mer kring det här?
–Det var något under mina journalistår som gjorde att det skavde. Trots en bra yrkesbana som journalist kände jag mig inte tillfredsställd efter en vanlig arbetsdag, utan insåg mer och mer att jag var en kugge i ett maskineri som ibland gjorde att allmänheten blev bristfälligt informerad – och ibland till och med direkt felinformerad.

Han säger att idén om medierna som en slags brygga mellan makthavare och befolkning är mer en vacker skiss än deras verkliga betydelse i dag.

–Mediernas roll som medlare mellan makt och folk har fått sig en törn. I dag är det möjligt för de här två grupperna att kommunicera även utan medierna. Men oavsett vilken roll medierna kommer att ha i framtiden vill jag medverka till att samtalet mellan makt och medborgare blir så bra som möjligt.

På Sveriges Radio kände Staffan Dopping sig ofta som ett original – som den enda rösten som inte tyckte som majoriteten. Han ville gärna diskutera mer kring vinklar, ordval och pressetiska frågor. Sedan han slutade på Sveriges Radio har han vid flera tillfällen offentligt kritiserat och ifrågasatt sin tidigare arbetsgivare. Och han har framför allt två käpphästar: muntligheten och sakligheten. Staffan Dopping är kritisk mot att Sveriges Radio inte är mer noga med faktakoll och antalet källor än andra medier trots att public service har en särställning på grund av sin position och därför bör vara sakliga, säger han.

Som exempel berättar han om hur det kunde gå till när Ekot hade gjort ett större gräv som skulle lanseras en viss dag. Då planeras det ofta in utrymme för en uppföljning i Studio Ett senare samma dag. Staffan Dopping berättar att han då upplevde det som självskrivet att debatten i Studio Ett utgick från att Ekots avslöjande var sant, relevant och skandalöst och att uppdraget var att smeka den bilden medhårs.

–Jag gjorde inte alltid det för jag var inte alltid säker på att det var den enda riktiga bilden. Jag ville gärna lyssna på de med en annan syn och ibland förhöll jag mig agnostisk till vad som sas – just för att jag inte ville vara den som stod med megafon och sa att "ni ska tro på det vi sa i morse".
–Man måste inse att det finns målkonflikter, att det kan finnas divergerande bilder av samma område. Jag tycker att de bilderna ska framgå, fakta ska framgå och sedan måste man förvänta sig att medborgarna är tillräckligt intelligenta för att själva samtala och skaffa sig en åsikt vid köksbordet.

Han säger att han tycker att medieföretagen skulle behöva ställa sig frågan huruvida man faktiskt ska ifrågasätta sin egen utbasunerade verklighetsbild eller om samtliga medarbetare ska stå i kör och ropa att de är ofelbara.

–Jag tillhör dem som tycker att det är mer intellektuellt hederligt att erkänna att även en journalistisk redaktion kan hamna snett, att det kan förekomma osakligheter – och att man därför ska ta höjd för det. Jag skulle vilja att stora medier agerade på det viset, men det tycker jag inte att de gör.
–Det finns en otrolig konformism i den svenska journalistbranschen Det är inga dramatiska skillnader på hur man gör nyhetsvärderingar eller hur man ramar in berättelser. Det spelar ingen roll om det är på en kommersiell tidning eller på ett public service-bolag utan likheterna är stora.

Staffan Dopping tror att det delvis beror på att det skett en förändring av journalistkollektivets tolkning av sin egen uppgift. Att granskningsuppgiften värderas tyngre, medan informationsuppgiften har spetts ut och devalverats.

–Ta Dagens Nyheter som exempel. De rapporterar delvis genom att följa polisens twitterkonto. Nu har jag ett rätt högt förtroende för att polisen inte skriver några felaktigheter, men det känns ju ändå som att man släppt någonting och delegerat det till den makt man säger sig granska.
–Medierna är naturligvis i kris eftersom affärsmodellerna inte fungerar som de ska längre, men public service borde kunna stå pall för vindarna. Förhoppningsvis är nedläggningen av SVT Flow ett försök till tillnyktring.

Ett annat problem i dag är att publiken inte bara får reda på fakta utan allt oftare också vad vi ska tycka, säger Staffan Dopping. Publiken blir skriven på näsan – här har du skurken, här har du problemet – nu ska vi se hur länge det dröjer innan hen avgår.

–Det finns en väldig tendens att dela in världen i ont och gott. Och ibland blir det väldigt tydligt som publik vem som ska anses vara den onda och den goda i till exempel en paneldebatt. Men tänk om det inte är så enkelt? Tänk om det är så att båda de här personerna har fakta att bidra med. Tänk om det är så att ingen är entydigt ond eller entydigt god. Ja, så ser nog verkligheten ut faktiskt, men det passar tyvärr inte in i mediernas mall.
–Många journalister undrar hur ska de ska kunna göra journalistik på ett annat sätt än genom att förenkla, förkorta och dramatisera? Och ja, det är naturligvis väldigt svårt. Men då brukar jag citera Albert Einstein: "man ska göra allt så enkelt som möjligt men inte enklare".

FAKTA/Staffan Dopping
Ålder: 58
Uppväxt: Lidingö (hyreshus)Utbildning: otillräcklig (Journalisthögskolan i Stockholm)
Familj: Tre barn, 10, 14, 16 år
Gör: Ord- och röstkonsult i eget bolag
Bakgrund: journalist i radio och tv fram till 2005, därefter Försvarsmaktens informationsdirektör (till 2008), sedan konsult
Drivkraft: Vill att människor ska kunna bli ansvarsfulla och aktiva medborgare och att det demokratiska samtalet ska bygga på en sann och allsidig bild av verkligheten
Medievanor: DN på papper, Ekot/P1-morgon, morgonteve, Studio Ett och så det här nya internet

Linnéa Kihlström

Ämnen i artikeln:

Staffan Dopping

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.