Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Helgintervjuer

”Jag har inte blivit avtrubbad”

Publicerad: 8 juni 2012, 15:57

Aftonbladets nyhetskrönikör Oisín Cantwell om hur han har påverkats av rättegången mot Anders Behring Breivik.

Foto: Andreas Elgstrand.

Aftonbladets nyhetskrönikör Oisín Cantwell åker skytteltrafik mellan tingsrätten i Oslo och Schibstedhuset i Stockholm. För Resume.se berättar han om de känslosamma minnena från rättegången. – Jag har inte blivit avtrubbad. Det är så ohyggligt det här. Det finns så mycket sorg och smärta. Men också så många fantastiska berättelser som gör att jag kommer att bära med mig många minnen från rättegången, säger Oisín Cantwell.


Han sitter framåtlutat över tangentbordet. Med  ryggen fri och nyhetsredaktionen framför sig. På skrivbordet har  Aftonbladets nyhetskrönikör Oisín Cantwell en hög med tidningar och en  Leif GW Persson-docka.

Nyhetskrönikor är lite av en unik position.  Tillsammans med Peter Kadhammar, Lena Mellin och Kerstin Weigl är Oisín  Cantwell pennan som rispar mot det centrala i nyhetsflödet. Under våren  har han pendlat fram och tillbaka från Oslo tingsrätt där  terrorrättegången mot Anders Behring Breivik pågår. Han är trött: "Jag  är inget bra på att se glad ut", säger han när han låter sig  fotograferas.

Snabbt kommer han in på ett vittnesmål från  rättegången. En berättelse från en ung kvinna som överlevde massakern.  Oisín Cantwell återger allt med svada och precision:

"Hon  beskriver hur hon befinner sig i ett av husen. Det börjar skjutas. Först  tror de att de hör smällare. Sen hör hon skrik och förstår att det är  allvar. De drar ett piano in i ett hörn som de gömmer sig bakom. Helt  plötsligt står det någon bakom pianot det är Anders Behring Breivik. Han  skjuter henne i ena handen, hon tänker för sig själv att det inte är  hela världen. Han skjuter henne i andra handen, hon tänker att det här  inte är hela världen. Han skjuter henne i munnen, hon tänker för sig  själv att det här är allvar. Han skjuter henne i bröstet, hon tänker nu  dör jag. Hon släpar sig fram, tar sig ut och överlever. Hon beskriver  allt så oerhört bra hur hon försöker stoppa blödningarna med sina egna  händer. Några ungdomar tar hand om henne. Dom tar av sig sina kläder och  någon får ansvaret för varsitt sår på hennes kropp. De lämnar henne  inte. Skotten försvinner i fjärran, innan de kommer närmare igen. Men de  vägrar att vika sig från hennes sida. Alla överlever".

Det här är  den enskilda händelse som känslomässigt påverkat Oisín Cantwell mest  under rättegången. Han valde att basera en hel nyhetskrönika på hennes  berättelse.

– Hon hade en enorm utstrålning. Det var en aura runt  henne i hela rättegångssalen.  Det har varit mycket känslor. Jag har  inte blivit avtrubbad. Det är så ohyggligt det här. Det finns så mycket  sorg och smärta. Men också så många fantastiska berättelser som gör att  jag kommer att bära med mig många minnen från rättegången. Norge sköter  också processen med stor värdighet.

Oisín Cantwell skulle precis  gå på en efterlängtad sex veckors semester tillsammans med sonen Henry.  Han märkte att något hade hänt och i twitterflödet började nyheterna om  bombningarna i Oslo och skjutningarna på Utöya att växa till en  tragedi.

Hans minns tydligt den 22 juni 2011 och hur han valde att ta  semester i stället för att återvända till skrivbordet. Väl tillbaka har  krönikorna ofta handlat om händelserna i Oslo, åtalet, psykutredningar  och den utdragna rättegången mot Anders Behring Breivik.

– Jag har  krävt att bara vara i Norge max en vecka åt gången. Man kör slut på sig  själv, man kör slut på idéer. Även om varje dag är unik i rättsalen så  är omfattningen så ohygglig att det till slut känns som att dagarna  flyter ihop och man skriver kort sagt sämre. Då är det bra att man turas  om.

Har du känt att Aftonbladet har gått för långt i samband med  rapporteringen kring Anders Behring Breivik och händelserna på Utöya?
–  Jag tycker att vi har skött Breivik-rapporteringen väldigt bra från  första stund. Vi har från början satsat mer än någon annan svensk  tidning på rättegången och är på plats precis hela tiden med en reporter  och en kolumnist. Vi ska prioritera händelsen, den är viktig. Om man  tänker på hur mycket som har skrivits så har inte allt varit lysande.  Breivik tog PR-bilder på sig själv i uniform med töntiga medaljer. Det  är relevant att publicera bilderna, men de figurerade i tidningen lite  för länge. I det stora hela tycker jag att vår rapportering har varit både  balanserad och bra.

Vad har varit jobbigast med att bevaka rättegången?
– Det finns något väldigt obehagligt med det här. Jag sitter bara några  meter från honom. Jag utsätts för mycket högerextremistiskt hat. Jag  trodde i min enfald att de skulle lugna ner sig i samband med massakern.  Det är tyvärr business as usual. "Jävla kulturmarxist, du censurerar  sanningen". Jag är luttrad, men att det fortsatte just under de här  omständigheterna är inte särskilt roligt.

Skulle du vilja intervjua Anders Behring Breivik?
– Inte just nu. Låt honom bli dömd och kanske sitta i ett år. Det vore  väldigt intressant att intervjua honom och se i fall något har sjunkit  in i hans huvud. Har han reflekterat? Det skulle jag vilja göra.

Varför tror du att så pass många journalister ändå väljer att svara nej på den frågan?
– Ska man intervjua Breivik så tar man också på sig ett väldigt stort  ansvar. Intervjun måste vara genomtänkt. Det finns ingen anledning att  brista i respekt för honom, men man får absolut inte falla in i hans  tugg. Utgångspunkten måste vara kritisk.

Oisín Cantwell föddes i  London, med en svensk mamma och en irländsk pappa. Han bodde i både  London och Dublin innan han flyttade till Stockholm som sexåring.

Hans  pappa kommer från en tidningssläkt och Oisín Cantwell närde tidigt  drömmen om att bli journalist. I början av 80-talet skrev han i fanzinet  "The Eye", bland annat om det legendariska punkbandet The Clash. Men  Oisín är, som han själv benämner det, en "slow-starter".

Han pluggade  historia och litteraturvetenskap på universitetet innan han i 25  årsåldern fick ett vikariat på Sundsvalls tidning efter studier på  journalistskolan Poppius. 1990 hamnade han på Aftonbladet där han blev  fast anställd 1997. Som nyhetsreporter avslöjade han bland annat Gudrun  Schymans återfall i alkoholism och Anna Lindhs mördare Mijailo  Mijailovics flyktväg från NK. Med tiden kände han att han hade uppnått  det mesta som nyhetsreporter. Han tackar chefredaktören Jan Helin för de alternativa  karriärvägar som finns på Aftonbladet om man inte vill bli chef.

–  Jag var nyhetsreporter väldigt länge och kände att jag hade gjort allt  tio gånger. Under ett halvår gjorde jag våra lördagsintervjuer med  aktuella personer. Sen kom min gode vän Fredrik Virtanen tillbaka från  sin pappaledighet och då skulle han ta över lördagsintervjuerna. Jag  frågade om jag kunde bli nyhetskolumnist och på den vägen är det. Nu har  jag något av en seniorreporterroll.

Vilka kvalitéer ska man ha som nyhetskrönikör?
–  Är det något vi nyhetskrönikörer har gemensamt så är det att vi alla  har jobbat som nyhetsreportrar i många år. Jag tror att man ska ha en  gedigen erfarenhet av nyhetsjournalistik innan man ser sig på det här.  Jag vill vara en krönikör som håller mig väldigt nära själva  nyhetshändelsen och sakfrågan. Samtidigt måste man få med sig själv,  annars är man inte krönikör. Jan Guillou är mer en förebild än Ronnie  Sandahl.

Aftonbladet satsar mycket på kolumnister. Varför?
– I en  tid med internet blir det svårare och svårare att ta betalt för nyheter  och då måste tidningar erbjuda något annat mervärde. Välskrivna  kommentarer och analyser kan bli en sak som kan få våra läsare att  betala. Något exklusivt.

Finns det för många krönikörer i dag?
– Alldeles för många krönikörer, alldeles för många åsikter och alldeles för få riktiga nyhetsjournalister.

Finns det för många åsikter i Aftonbladet?
–  Ingen nämnd och ingen glömd, men ibland kan jag få huvudvärk av vissa. I  en tidning som Aftonbladet ska det finnas många ansikten, röster och  olika åsikter. Det vore förfärligt trist om alla tyckte samma sak.

Kan du göra samma sak som du gör idag i någon annan tidning?
–  Både ja och nej. Jag tror att jag har en friare roll på Aftonbladet än  vad jag skulle tillåtas ha på någon annan tidning. Till exempel händer  det att jag kritiserar Aftonbladet i mina texter för någon publicering.  Det ser jag sällan i någon annan tidning.

Finns det något specifikt fall där du kritiserat Aftonbladet?
–  Det var en barnporrhärva. Ett gäng kvinnor blev åtalade för innehav av  barnpornografiskt material. Spindeln i nätet var någon man som hade  lurat dem och skickat bilderna fram och tillbaka. Jag tyckte att  kvinnorna gjordes lite väl mycket till offer. Faktum är att de själva  var åtalade. Då kritiserade jag Aftonbladet i min krönika. Jag  kritiserar inte Aftonbladet alltför ofta, men det finns en fördel med  att göra det. Det visar att Aftonbladet har högt i tak. Det finns också  en överraskningseffekt gentemot läsarna. Men man kan inte hålla på med  mediekritik hela tiden, det finns inget allmänintresse i det. Det blir  för mycket branschpress.

Du är väldigt aktiv på twitter, men valde att ansluta dig ganska sent. Varför?
–  Jag ville hålla mig ifrån twitter. Jag märkte att jag snabbt blev facebook-beroende. Det var någon chef som tjatade på mig att börja  blogga, en blogg som jag sköter sådär. Sen bad en av mina chefer, Maria  Trädgårdh, mig om att börja twittra också. Nu tycker jag att det är väldigt  roligt.

Är du beroende?
– Ja, jag är nog fan det. Det är  lätt att få bekräftelse på twitter. En sån som jag får snabbt ganska  många följare och blir re-tweetad lite då och då av människor som man  tycker är coola.

Hur stort är ditt bekräftelsebehov?
– Inte  så stort egentligen. Eller så kanske det är svårt för mig att avgöra.  Jag kanske har ett stort bekräftelsebehov. Efter alla dessa år tycker  jag löjligt nog fortfarande om att se min bild i tidningen. Någon annan  får svara på hur stort mitt bekräftelsebehov är. Troligen är det ganska  stort beroende på vem jag är och vilket yrke jag har valt.

Oisín  Cantwell har höga stillistiska ambitioner. Under samtalet citerar han  Lars Forssell. Innan han avled 2007 hann författaren som ledamot i  Svenska Akademin med att träffa flera nobelpristagare. De två egenskaper  som förenade genierna var enligt Lars Forssell att "Alla rökte och alla  hatar att skriva".

– Jag känner igen mig i den där beskrivningen  Även om jag inte gör anspråk på att vara en potentiell nobelpristagare.  Det måste finnas ett motstånd. Det är inte alltid så kul att skriva.  Inte särskilt ofta men ibland kan jag känna - "där fick du till det". Det  ligger en otrolig tillfredställelse i den känslan. Sen finns det en  vardag där man i bästa fall har en hyfsad lägstanivå. Genom åren har jag  skrivit en massa skit.

Hur långt ifrån dina journalistdrömmar befinner du dig i dag?
–  Jag var besatt av nyhetsjournalistik. Idag verkar alla bli  programledare eller krönikörer. Jag ville bli en nyhetsreporter. Jag  drömde inte alls om just det jag är numera, kolumnist.

Vilken är din bästa egenskap som journalist?
–  Jag skriver hyfsat bra. Min bästa egenskap kanske är snabbheten. Jag  försöker att bli långsammare, men jag är inte bra på det. Ibland kan  resonemangen vara lite halvgenomtänkta. Jag kan ofta se stilistiska  brister som inte andra uppfattar, men som gör mig sur på mig själv. Jag  borde bli bättre på att låta texten vila och sen komma tillbaka till  den.

Är du kvar på Aftonbladet om fem år?
– Vill man jobba  på de stora redaktionerna så finns det inte särskilt många alternativ.  Vi har fyra tidningar i Stockholm och sedan har vi ju SVT, SR och TV4. Jag har ett väldigt  bra jobb och innan jag slutar ska jag ha något riktigt bra att gå till.  Jag skulle tänka mig för ordentligt.

När debuterar du som författare?
–  Leif GW Persson brukar tjata på mig att ska man bli riktigt rik ska man  skriva böcker. "Du skriver någon bok, så drar du in några miljoner".  Han förstår mycket väl att de flesta författare inte tjänar en spänn på  sina böcker.

Så du skulle vilja skriva en bok för att tjäna pengar?
–  Nej, det är för att få testa gränserna för min talang. Att hitta ett  bra case och göra någon sorts "New Journalism"-skildring och ta  tjänstledigt. Där har vi någon slags dröm ändå. Jag är kanske lite  bekväm ändå.

Är du chefsmaterial?
– Nej, det är jag inte.  Det enda som är bra med att vara chef är lönekuvertet. I övrigt är det  så mycket som man måste hålla på med som inte har med det som drog en  till yrket att göra. Personal, möten, administration och  affärsutveckling. Det är smörja som jag inte vill ha med att göra. Men  jag tar gärna deras chefslöner.

Andreas Rågsjö Thorell

Webbredaktör

andreas.thorell@resume.se

Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.