Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Helgintervjuer

”Jag har ofta känt mig ifrågasatt”

Publicerad: 7 november 2014, 12:28

Sîlan Diljen är nominerad till Stora Journalistpriset.

Foto: Martina Holmberg/Sveriges Radio

Sîlan Diljen har med P1 dokumentären och radioprojektet #minflykt lyft fram människorna bakom statistiken och fått hundratals människor att dela med sig av sina flyktberättelser. I veckan nominerades hon till Stora Journalistpriset. För Resumé berättar hon om bakgrunden till dokumentären och hur den fick viral spridning utanför radion. – Jag ville egentligen bara berätta om den fysiska flyktvägen. Det andra gjorde för ont, säger hon till Resumé.


Ämnen i artikeln:

Sveriges Radio

Sîlan Diljen är fyra år, hennes mamma har packat resväskan med barnkläder och i handväskan finns guldet och universitetsdiplomet. Det är natten innan de ska fly över gränsen från Turkiet till Syrien. Morgonen därpå åker de i en minibuss mot gränsen. För att de inte ska bli avslöjade om de skulle stoppas av militären säger de till chauffören att de ska åka på bröllop. Han spelar festmusik i bilen.

30 år senare har Sîlan Diljen själv en fyraårig dotter. Hon återvänder till Turkiet och till platserna längs flyktvägen. Vägen som minibussen körde på har blivit motorväg. Med sin dotter går de i samma fotspår som Sîlan Diljen själv gick i med sin mamma. Då, för att undvika minorna. Nu, för att berätta om flykten. Resan ska komma att bli till P1 Dokumentären "Min flykt".  Men den ska också komma att bli något större än så.

Sîlan Diljen tillsammans med sin mamma och sin bror, mitt under flykten när de var tvugna att skaffa sig falska pass.

För Sîlan Diljen har det inte alltid varit självklart att berätta om flykten, hon har haft svårt att hitta orden och tankarna har mest tumlat runt i huvudet. Som tonåring skrev hon för första gången ner flyktberättelsen.

–Berättelsen om min familjs flykt till Sverige och det politiska förtrycket var alltid närvarande hemma när jag var barn, men jag har inte själv velat prata om det så mycket. Mamma och pappa fick vara historieberättarna, säger Sîlan Diljen.  

Men så började hon förstå hur mycket flykten hade påverkat henne, och hon bestämde sig för att göra den till sin egen historia.  

–Jag ville försöka ta reda på vad det var vi var med om 30 år tidigare.   

Dokumentären är lika mycket hennes mammas berättelse och minnen. De var med om flykten tillsammans. Sîlan Diljens dokumentär är en berättelse som sträcker sig över tre generationer. Där finns Sîlan Diljen själv, hennes mamma och hennes dotter.

–Sådana här erfarenheter går i arv, både som ett ok men också som en stolthet som jag ville skildra. Jag tror att de flesta familjer bär på historier som är avgörande för just dem. För mig råkar det vara min familjs flykt. Det svåra är att veta hur mycket jag är skyldig att berätta för min dotter och hur mycket hon har rätt att upptäcka i världen själv? ATT jag skulle berätta var en självklarhet. Jag vill visa var jag kommer ifrån, vilka händelser och vilka gator och platser som format mig. Därför är hon med i dokumentären.

Från början var dokumentären inte tänkt att bli så personlig.

–Jag ville egentligen bara berätta om den fysiska flyktvägen. Det var jag redo för. Det andra gjorde för ont, det skrämde mig, och jag hade inte så bra erfarenheter av det sedan tidigare.

Hon jobbade tillsammans med producenten Robert Barkman som till slut fick henne att våga.  

– Han lät mig äga mina egna erfarenheter utan att ifrågasätta saker jag varit med om för att det lät för makabert. Jag kommer från en ganska homogen nyhetsvärld där det är annorlunda. Där är det inbyggt i jobbet att man ska vara kritisk, men jag vet också att många människor som jag jobbat med under åren inte delar mina erfarenheter och referensramar. Jag har ofta känt mig ifrågasatt. Det hade inte fungerat i det här läget. Då hade jag blivit som en mussla.  

I samband med Sîlan Diljens dokumentär samlade P1 Dokumentär in flyktberättelser genom projektet #minflykt på sociala medier.

– Min historia är unik, men universell på samma gång. Jag vet att flykt är angeläget för tusentals människor i Sverige. Vi ville höra dem också. Därför samlade vi in fler berättelser.

Projektet fick en enorm spridning och 100-tals människor berättade om sin flykt. En del av dem blev till nyheter, reportage, liveinterjuer och radio nio olika språk.  

–Något som var unikt med #minflykt var att de här historierna för första gången berättades på de berördas villkor i sådant här brett omfång. De som har flytt fick äga sin historia, precis som jag känt när jag jobbade med dokumentären i studion. Det fanns inga mellanhänder som filtrerade och tog ut det sorgligaste eller det läskigaste. Allt fick plats helt ocensurerat i sociala medier. Att få stå där med sin egen historia betyder mycket. Vi nådde bortom stereotyperna med hela projektet. Det hade vi aldrig gjort om vi inte tagit hjälp av publiken, av de som bär på historierna, och låta de berätta fritt.

Bakom projektet låg en detaljerad publiceringsplan för hur #minflykt skulle spridas och kunna samspela på alla olika plattformar. Projektet skulle finnas tillgängligt både i radion, på webben och i sociala medier.

–Vi tog hjälp av kollegor på Sveriges Radio med olika kompetens för att nå det där samspelat. Flera redaktioner kontaktades innan vi lanserade #minflykt och tillfrågades om de ville vara med och samla in historier och sedan plocka upp en del av dem och göra journalistik. Det här var ett brett samarbete mellan kanal- och redaktionsgränserna som projektleddes av mig och producenten (Robert Barkman, P1 Dokumentär). Det viktigaste var att bjuda in publiken och visa att deras historier är viktiga inte bara för de själva utan också för andra att höra.  

Men projektet slutade inte där. I mars inleddes ett samarbete med Dramaten där en del av publikens flyktberättelser dramatiserades och följdes upp med ett samtal om flykt som sändes i radion och släpptes som podcast. Nu har projektet även spridit sig till norska NRK.

– Flykthistorierna är för viktiga för att bara ha ett liv i sociala medier och i radion. Vi tänkte brett och ville prova fler forum. Det var då Dramaten kontaktades. #Minflykt visar hur en berättelse kan nå långt utanför radion.  Sîlan Diljen är nominerad till Stora Journalistpriset i kategorin "Årets förnyare" för sin dokumentär och för projektet #minflykt.

Efter årsskiftet tillträder hon som chef för P3 Stockholm.  

–Jag har jobbat på Sveriges Radio i tio år, men aldrig på P3 så jag ska börja med att lära känna redaktionen. Sen vill jag fortsätta jobba nära publiken, som vi gjort med #minflykt och hitta angelägna ämnen som kan nå ut brett på olika plattformar.

Att hon började jobba med radio var egentligen en ren slump.

–Som barn var radion bara på hemma hos oss när Sveriges Radios turkiska nyheter sändes. Annars var det mest tv och så lokaltidningen. Jag har ingen relation till radio sedan tidigare utan började som skrivande journalist.

En dag blev hon uppringd av Sveriges Radio.  

–De sökte en reporter till kurdiska redaktion på Sveriges Radio och hade fått tips om mig. Det var en slump att jag hamnade här.  

Fakta/Sîlan Diljen
Bor: Nacka
Uppvuxen: Uppsala
Ålder: 36
Familj: Stor. De närmaste är två döttrar, 6 och 3 år.
På nattduksbordet: Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Plågsam och upprörande att läsa.
Medievanor: Mest online och i telefonen
Karriär i korthet: På Sveriges Radio de senaste nio åren, bland annat på Konflikt, P1 Morgon, Radio Sweden, P1 Dokumentär och nu snart chef för P3 Stockholm.
Nätverk: Mitt nätverk är jätteviktigt för mig. Men det är för många betydelsefulla människor för att räkna upp.

Susanna Sköld

Ämnen i artikeln:

Sveriges Radio

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.