Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Helgintervjuer

”Jag räknade med att jag skulle bli den första att få sparken”

Publicerad: 1 november 2013, 21:36

Josefine Hökerberg på DN:s redaktion. Den rödlätta kalufsen som sticker upp tillhör Eric Ljunggren, chef för DN Stockholm.

Foto: Lotta Härdelin.

Josefine Hökerberg är för andra året i rad nominerad till Stora Journalistpriset. För Resumé berättar hon om historien bakom artikelserien ”Tiggarna i Stockholm”, kritiken mot Carema-avslöjandet och sin smått ”galna” personlighet.


Ämnen i artikeln:

Josefine Hökerberg

– Jag är en sån där som aldrig berättar personliga saker om mig själv, säger Josefine Hökerberg.

Hon har alltid fascinerats av människan som fenomen, hur vissa lyckas ta makten över verklighetsbeskrivningen och systematiskt dölja sådant som missgynnar andra. Drivkraften är en blandning av nyfikenhet, viljan att avslöja orättvisor och att lyfta fram de som drabbas.

Som tonåring ville Josefine Hökerberg bli journalist, hon har alltid älskat att skriva. Men efter att ha pluggat statsvetenskap på universitetet drömde hon istället om att få jobba på FN, UD eller SIDA.

–      Jag var på väg att få ett FN-jobb i Benin, men sen visade det sig att jag inte fick jobbet för att jag inte pratade tillräckligt bra franska.

När hon studerade statskunskap fick hon höra på omvägar att hennes lärare professor Tommy Möller tyckte att hennes C-uppsats var så bra skriven att "det pirrade i hela kroppen när man läste den".

–      Det fick jag höra av hans fru på ett cocktail-party som jag serverade på. Jag serverade rätt mycket när jag studerade.

Josefine Hökerberg pratar inte gärna om sitt privatliv, det är något som hon helst behåller för sig själv. Flera människor i hennes umgängeskrets beskriver henne som en driven och lite smått galen person som har gjort mycket intressanta och roliga saker i sitt liv.

–      Jag vill alltid förundras och fascineras av saker i livet. Då söker man sig till lite speciella människor. Folk som har varit med om mycket och har saker att berätta. Jag tycker i regel att personer som tillåter sig att vara lite galna är mycket roligare än resten. Det döljer sig ofta väldigt intelligenta människor bakom det där.

Josefine Hökerberg har ett kontaktnät utöver det vanliga. Hon vill inte gå ut med personernas namn, men de skulle nog få de flesta att tappa hakan.

–      Jag har kontakter på väldigt många ställen i världen där jag tror att ingen annan i Sverige har kontakter. Mer än så kan jag inte avslöja här.

Hon är, tillsammans med DN-fotografen Roger Turesson, nominerad till Stora Journalistpriset i kategorin årets berättare för artikelserien om tiggarna i Stockholm. I fjol var Josefine och en kollega nominerade med avslöjandet om Carema. Att vinna priset för reportageserien om tiggarna skulle vara ett stort erkännande för att hennes arbete verkligen har bidragit till något.

– Det skulle kännas som ett kvitto på att vi fått gehör för en väldigt viktig fråga. Europa måste ta ställning till hur vi rikare länder ska hantera fattigdomen i de nyare EU-länderna. Dels har de länderna en helt annan historia än vi, både politiskt och ekonomiskt, dels råder det ofta andra mycket hårdare värderingar när det kommer till minoriteter som romer. Det är mycket som är svårt för oss i det rikare Europa att ta in. Ett journalistpris skulle vara en bekräftelse på att vi har bidragit till att öka förståelsen för de här människorna.

Historien bakom historien bakom tiggarna

Sanningen finns på marken
men ingen vågar ta den.
Sanningen ligger på gatan.
Ingen gör den till sin.

Så skriver Tomas Tranströmer. Kanske sätter han ord på Josefine Hökerbergs resonemang bakom artikelserien om Stockholms tiggare. Hon berättar länge och engagerat om hur det hela började, det som skulle bli historien om Stockholms tiggare. De vars berättelser aldrig tidigare hade lyfts fram, kanske för att fördomarna varit så utbredda.

–      Det började med att jag hade skrivit en del om tiggarna, ja, vi hade nog alla skrivit lite om dem. Men det fanns så mycket påståenden som saknade belägg och ingen som riktigt ifrågasatte dem. När man väl började ställa frågor var det ingen som hade någon direkt information, alls. I nyhetsrapporteringen var det antingen polisen eller ideella organisationer som uttalade sig om tiggarna, men den gruppen fick aldrig själv komma till tals.

Vid ett tillfälle fick Josefine se ett kort klipp på SVT där några tiggare i Stockholm fick uttala sig.

–      De sa i princip ”Hej. Nej, vi är inte kriminella. Vi spelar dragspel” och det var totalt omöjligt att dra några slutsatser utifrån det. De kunde lika gärna ha varit tvingade av någon maffiaorganisation att säga så.

Hon bestämde sig för att undersöka vad det var som egentligen stämde. Att etablera kontakter och skapa förtroende hos tiggarna var svårt i början. Genom en man som engagerade sig i tiggarfrågan ideellt fick hon kontakt med en rumänsk byggjobbare som pratade en del engelska. Han kunde i sin tur översätta när hon träffade på den romska familjen som hon valde att följa.

–      Jag umgicks med dem väldigt mycket men i början hade de hade svårt att öppna sig och få förtroende för mig. Det var omöjligt att inte påverkas av alla rykten som gick om tiggarna. Jag var tvungen att hela tiden vara misstänksam mot allt de sa, samtidigt som jag ville få dem att tycka att jag var trevlig.

Josefine Hökerberg gjorde samma sak som tiggarna gjorde. Hon umgicks med dem på och lyckades på så sätt komma familjen närmare.

–      När man går förbi en tiggare är det som en enorm skillnad i status, bara genom att de sitter ner på gatan och vi andra går upprätta förbi. Jag ville göra allt på exakt samma nivå som dem. Ja, och så älskar jag att sitta på marken så det var inget problem. Det gör jag ofta här på redaktionen också.

För Josefine Hökerberg var det viktigt att umgås med tiggarna, försöka skämta och prata om vardagliga saker för att skapa ett förtroende. Hon ville behandla dem exakt så som hon skulle behandlat vilken annan person som helst.

–      Jag pratar en del italienska så då kunde vi förstå varandra och till och med skämta lite. Rumänska är ett latinskt språk och många av dem pratar även spanska. Jag skojade till exempel med en ung tiggare som heter Magda om att en servitör spanade in henne. Hon fnittrade så mycket att hon nästan ramlade omkull. Ett annat ämne som vi ofta pratade om var såpoperor och Bollywoodfilm. Nu låter det väldigt tjejigt, men jag försökte prata om helt andra saker än hur det var att sitta på gatan och tigga. För att skapa förtroende.

Allt som familjen berättade för Josefine Hökerberg var hon tvungen att vara kritisk mot. De skuggade familjen för att kontrollera att det de sagt verkligen stämde och ställde kuggfrågor för att försöka hitta luckor i deras historier. Det svåraste, rent etiskt, tyckte Josefine Hökerberg var att behöva kontrollera tiggarnas uppgifter med rumänska myndigheter. Hon var rädd att lämna ut dem samtidigt som hon var tvungen att kontrollera uppgifterna för sin egen del.

–      Romer är ofta väldigt rädda för journalister och myndigheter. Jag tror att det kommer från de gamla kommuniststaterna. De är rädda för att man ska ha koll på dem, rädda för registrering och journalister...

Carema-skandalen blev ett drev

–      Nu ska jag försöka förklara det här på ett enkelt sätt, säger Josefine Hökerberg.

Hon gestikulerar när hon pratar och sveper med händerna över bordet. Ibland trummar hon med fingertopparna i bordsskivan, som för att understryka vikten i de ord hon säger.

Cecilia Stenshamn är författare till boken ”Lögnen bakom Koppargården. Skandalen bakom Caremaskandalen” utgiven av tankesmedjan Timbro. Boken riktar kritik mot att DN ska ha gett en snedvriden bild av Caremaskandalen, att röster tystats ner och att blöjskandalen egentligen handlade om rekommendationer från socialstyrelsen.

–      Det är en så jäkla lång historia. Vi fick höra de här påståendena redan förra året. Det så mycket känslor och information... Allt som står i boken presenterades redan i juni förra året i en lång rapport från Timbro. Nu har det blivit till en hel bok och Timbro har dessutom köpt upp stora reklamtavlor för att få fram bokens budskap.

Cecilia Stenshamn menar i sin bok att Koppargården har blivit till en symbol för att vård i vinstintresse inte fungerar. I sin nya bok vill hon visa att den bild som gavs av Koppargården inte var sanningsenlig.

–      Koppargården var bara ett av Caremas äldreboenden vi skrev om. Det blottlades att samma problem systematiskt återkom på Caremas äldreboenden runt om i landet. Anställda ringde från hela Sverige till oss och personalen berättade om exakt samma saker.

Skandalen väckte stor uppståndelse och Josefine Hökerberg håller med om att den blev till ett drev i svenska medier.

–      Det fick ju en enorm genomslagskraft och citerades så många gånger att det till slut felciterades. Det gjordes även här på vissa avdelningar på DN.

Enligt Josefine Hökerberg vill Cecilia Stenshamn med sin bok bevisa att ingenting om Koppargården stämde och därmed få fram att riskkapital i vården är bra.

–      Men hur förklarar Cecilia Stenshamn alla de anställdas berättelser i DN, alla andra Caremaboenden med samma problem, de systematiska besparingsmodellerna, VD:n som slopade bonussystemet som han själv hävdade hade slagit fel och ägarna som gick ut och bad om ursäkt i media... Menar hon att allt det bara skulle vara påhitt?

Josefine Hökerberg fick aldrig komma i kontakt med verksamhetscheferna för Caremas äldreboenden utan slussades hela tiden vidare till pr-ansvariga som inte kunde svara på vad som hade hänt i specifika ärenden.

–      Vi hade gärna haft med fler röster i artikelserien, men det var en omöjlighet eftersom vi aldrig fick komma in på avdelningarna eller tala direkt med den verksamhetschef som styrde boendet. Det är inte jag, Josefine, som har berättat om hur det var på Caremas äldreboenden utan det är de anställda som har kontaktat oss för att kunna berätta genom mig.

Jobbade som vikarie

Tidningen Journalisten har tidigare skrivet om Dagens Nyheters omplaceringar. Att branschens situation är osäker har inte undgått någon. Josefine Hökerberg hade länge arbetat som vikarie på olika tidningar innan hon värvades till Dagens Nyheters Stockholmsbilaga.

Hon är extremt fokuserad i sitt arbete och har lätt för att snöa in i det hon jobbar med. På Aftonbladet ville hon jobba så snabbt som möjligt. För att slippa störa arbetet med att behöva springa och hämta vatten när hon var törstig hämtade hon en stor vas med vatten och ställde på skrivbordet.

–      ­Jag drack ur den där stora vasen och det gick hur bra som helst. Sen tycker jag om att ha saker på huvudet så jag hade virat min sjal som en turban runt huvudet. Folk tyckte jag var heltossig, men det var egentligen inte så konstigt. Det gick ju mycket snabbare att rapportera när jag inte behövde ta paus.

Nedskärningarna på Dagens Nyheter försöker Josefine Hökerberg inte tänka på så mycket.

–      Jag räknade med att jag skulle bli den första att få sparken eftersom jag kom in 2011. Jag försökte att inte tänka på det och istället fokusera på att göra ett bra jobb. Jag ska göra det jag är bra på, resten kan jag inte påverka. Det är så det här yrket ser ut. Om jag inte skulle kunna fortsätta mitt arbete som journalist skulle jag nog vilja öppna en snabbmatskedja med Ceviche. Eller det ville jag i alla fall innan hela Cevichevågen kom till Stockholm, säger hon och skrattar.

Susanna Sköld

Ämnen i artikeln:

Josefine Hökerberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.