Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Helgintervjuer

”Jag var rädd att bli stämplad som vänster och få svårt att få jobb”

Publicerad: 19 juni 2014, 14:33

Jonna Sima

Foto: Linus Fremin

Jonna Sima är musikkritikern som tog steget till att bli vänsterpolitisk debattör. Efter sommaren sluts en cirkel när hon tillträder som ny kulturredaktör på LO:s tidning Arbetet. För Resumé berättar hon om hur skinheads tände hennes politiska engagemang, om hur Linda Skugge hjälpte henne in i mediebranschen och om att bli sexuellt trakasserad av Alicia Keys musiker.


Gnistan till Jonna Simas politiska engagemang tändes en dag i början av 1990-talet. Det var en tid då skinheadskulturen hade börjat växa sig stark och bli en allt större del av stadsbilden. De skrev "Bevara Sverige svenskt" på husväggar, ritade hakkors i tunnlar och drev runt i städerna i sina bombarjackor och rakade skallar.

Just den här dagen hade hela familjen Sima åkt med pappa Jonas Sima, mångårig journalist på Expressen, till Expressen-huset i Stockholm. Även när han var ledig åkte han nämligen till arbetsplatsen för att hämta dagens tidning.

Medan den då tioåriga Jonna och resten av familjen satt kvar i bilen utanför och väntade kom ett skinheadsgäng marscherande förbi och skrek "Sieg heil" utanför den ryska ambassaden som ligger mittemot Expressen-huset.

– När de kom förbi vår bil var min spontana reaktion att veva ner bilrutan och ropa: "Fuck you! Fuck you!" De började så klart springa emot oss och pappa som precis kom ut ur huset fick snabbt som fan hoppa in i bilen och trycka ned gasen medan skinheadsen mulade vår bil med råa ägg. Pappa var först arg för att jag hade gjort något så farligt, men när han hade torkat bort all äggsörja från bilen kunde jag se att han ändå var lite stolt över att jag hade vågat stå upp mot dem. Även jag kände, trots all rädsla, att det var skönt att säga ifrån. Där någonstans insåg jag hur viktigt det är att ta ställning och stå upp för det man tror på. Det handlar om en större övertygelse om att vi måste ta striderna. Olika människor har olika sätt att göra det på, mitt sätt är att skriva och debattera, säger Jonna Sima.

Hon växte upp i "My Little Pony"-land, också känt som Minneberg i Bromma utanför Stockholm.  Alla hus hade nämligen pastelliga färger som gjorde att det för en ung Jonna Sima påminde om en färgglad leksaksby. Hon växte, tack vare pappa journalisten, upp i ett riktigt tidningshem där hon redan som barn läste både Expressen och Aftonbladet varje dag.

– Jag kommer ihåg att vi i tvåan i grundskolan skulle skriva om vårt drömjobb och jag drömde om att få intervjua Michael Jackson, som var min stora idol då. Jag vill alltså inte bli Michael Jackson, vilket kanske hade varit en mer rimlig dröm för ett barn, utan jag ville intervjua honom. Jag fick alltid höra att jag var ett journalistyngel då jag ställde tusen frågor tills folk blev galna.

Efter att ha odlat skrivarintresset under gymnasietiden fick hon en första fot in i mediebranschen tack vare Linda Skugge. Innan Twitter och Facebook existerade fanns det mejlinglistor och Jonna Sima blev inbjuden till en för mediekvinnor av Skugge, som hon hade lärt känna när hon hade praktiserat på Expressen på högstadiet.

– På listan fanns alla från Marit Bergman till Johanna Koljonen. En annan var Marie Birde, som var chefredaktör för magasinet Darling. Jag var väldigt aktiv på mejlinglistan och hon såg väl det och frågade mig om jag ville skriva för Darling. Så klart jag ville det!

Efter att ha börjat skriva för Darling blev Jonna Sima kontaktad av Expressens musikredaktör Anders Nunstedt 2002 och blev tillfrågad om hon ville börja recensera musik. Det ville hon och mellan 2002-2005 skrev hon för dem innan Aftonbladets Per Bjurman rekryterade över henne till konkurrenten.

– Det var min dröm att få skriva om musik. På en kvällstidning får du även göra mycket som ligger utanför ditt område, som att åka på Rhapsody in Rock och sådana grejer. Det gjorde att jag fick se Sverige då jag åkte landet runt till städer jag knappt hade hört talas om innan. Det fanns knappt internet på hotellen på den tiden så jag fick hålla på och tråckla med modem. Ibland var jag tvungen att ringa in texterna! Det var jättekul, men jag tröttnade efter ett tag. Speciellt då jag aldrig fick vara förstarecensenten som fick göra de stora och roliga jobben.

Handlar det om att du var en ung kvinna tror du, att du inte blev förstarecensent?
– De som har varit det är fortfarande kvar de flesta av dem och de är alla män. Om man inte blir förstarecensent så tröttnar man efter ett tag då man inte får göra tillräckligt med roliga saker. Det är jättemånga duktiga musikkritiker som tröttnar av den anledningen. Men nu är det kanske en liten förändring på gång. Annah Björk på Expressen får ju ta ganska stor plats, likaså Kristin Lundell som Aftonbladet rekryterade nyligen. Tidningarna kanske börjar fatta att saker och ting måste förändras.

Med åren började Jonna Sima allt mer känna att hon ville ta in ett större samhällsperspektiv i sina musiktexter och tanken om att testa på att vara "vanlig" nyhetsreporter blev allt starkare. Så hon sa upp sitt frilanskontrakt med Aftonbladet och började söka efter nyhetsreportersjobb. Hon fick till slut ett på Expressen.se.

– Det var intressant då man verkligen sitter och slänger ut texter. Jag skrev säkert tio texter per dag. Det var extremt mallat och språket tänkte man ju inte på. Jag skrev mest skit, för att vara ärlig. Rewrites eller att jag ringde upp någon som gjort något "tokigt". Men det var ändå rätt kul, så efter Expressen tjatade jag mig in på DN.se och blev reporter på deras Stockholmssida under ett år. Där fick jag göra mer genomarbetade jobb och jag kände mig lite upptäckt som nyhetsreporter.

I samband med att ha blivit utlasad från DN fick Jonna Simas dåvarande pojkvän av en slump se en jobbannons om att vänstertidningen ETC skulle starta upp en ny Stockholmstidning och sökte en redaktör. Efter en viss tvekan sökte hon det och fick det. Vid 28 års ålder fick hon sitt livs första fasta anställning.

Många journalister undviker att bekänna politisk färg. Hur kände du kring att ta steget från den "objektiva" nyhetsjournalistiken till en tidning med tydlig vänsterprofil?
– Ja, det tänkte jag jättemycket på. Jag var rädd för att bli stämplad som vänster och få svårare att få jobb i framtiden. Det hade jag med i beräkningen. Samtidigt tyckte jag att det var viktigt att visa att man faktiskt kan gå från nöje till politik och tillbaka. Jag tänkte på alla vänstermän på 1970-talet, som Torbjörn Larsson och Jan Scherman, som kunde göra karriär utan att deras politiska vänsterbakgrund hindrade dem. Så varför skulle det hindra mig, tänkte jag.

ETC Stockholm var på den tiden en liten och nystartad tidning med knappa resurser där Jonna Sima som redaktör fick göra det mesta själv.

– Det fanns knappt några prenumeranter i början så det kändes ibland som att skriva för ett stort svart hål. Samtidigt visste jag att jag gjorde något bra, att jag gjorde riktig journalistik och inte bara körde ut tio rewrites på en dag. Jag fick respekt för det också kändes det som. Samtidigt saknade jag den stora publiken jättemycket. En anledning till att man vill bli journalist är ju för att man vill nå ut till människor.

Jonna Sima tog steget till en betydligt större publik när hon fick möjligheten att ta tjänstledigt från ETC för att under sommaren 2012 hoppa in som vikarie på Aftonbladets ledarsida.

– Jag hade börjat skriva små kommentarer i ETC och hade fått blodad tand för det politiska tyckandet. Jag tyckte väldigt mycket om Aftonbladets ledarsida och den politiska chefredaktören där, Karin Pettersson, så det kändes kul att få testa hur jag kunde mäta mig de andra ledarskribenterna. I början var jag dock livrädd för att göra bort mig. Det var överväldigande allting, men samtidigt växte jag oerhört av det. Det gjorde att det blev svårt för mig att landa på ETC igen efter det.

Hon hade börjat tänka på att lämna ETC när hon en dag fick ett samtal frän vänstersajten Dagens Arenas chefredaktör Eric Sundström som erbjöd henne ett längre vikariat som politisk redaktör.

– Jag nappade direkt. Jag var alltid lite av en udda fågel på ETC åsiktsmässigt då jag är mer sosse än de flesta där och känner mig därför mer nära Aftonbladets ledarsida och Dagens Arena åsiktsmässigt. Så jag gav upp en fast anställning för ett vikariat. Men det var det värt. Det har varit ett roligt år där jag har fått vara mer aktiv. Sitta i radio och tv och andra sorters debatter. Jag har fått utvecklas som debattör och ta mer plats.

När vikariatet började lida mot sitt slut tänkte Jonna Sima först ha is i magen och se om det skulle röra på sig och bli ommöbleringar på Aftonbladets ledarsida och Dagens Arena efter riksdagsvalet.

– Om oppositionen lyckas återta makten skulle säkert några lockas ditåt, tänkte jag. Men så såg jag att Arbetet sökte en kulturredaktör och insåg hur mycket jag faktiskt har saknat att skriva kulturtexter. Så jag sökte och efter en lång process med många sökanden fick jag jobbet! Det är lite som en cirkel sluts där mitt populärkulturella och politiska intresse får mötas. Jag tycker att Arbetet är en bra tidning med bra journalistik, men de syns och hörs inte så mycket. Det skulle jag vilja ändra på. Ofta när tv-sofforna vill ha en kulturröst från vänster tar de in Åsa Linderborg eller Göran Greider, men jag tänker att det kanske finns rum för mig också som kommer från en annan generation och har andra perspektiv. Jag har i alla fall en förhoppning om att det finns ett utrymme där för mig.

Hur mycket handlar det här om att du vill synas och få uppmärksamhet?
– Jag kan villigt erkänna att det finns en sådan sida hos mig, att jag vill synas. Det skulle bara vara dumt att förneka det. För mig är det inte längre ett alternativ att vara en reporter i mängden på någon liten tidning. Jag vill gärna ta plats. Det låter hemskt när man säger det så här, men det är faktiskt kul att ta plats med sina idéer och tankar. Så jag hoppas få göra det mer genom jobbet på Arbetet.

Jonna Sima har under hela sin karriär gjort ett medvetet val att separera sitt privatliv och sitt jobb. Hon har därför ytterst sällan utgått från och skrivit om egna erfarenheter. I augusti förra året gjorde hon ett undantag när hon SVT:s debattsida skrev om hur hon hade blivit sexuellt trakasserad av några manliga medlemmar i Alicia Keys band efter en spelning på Way Out West. Hon skulle få skjuts av dem och deras kvinnliga chaufför, men när hon gjorde klart för dem att hon inte ville följa med dem till deras hotell svarade de med verbala trakasserier. Bland annat uttryckte de att de kunde göra vad de ville med henne och att hennes "fitta stank".

– Jag kände mig extremt sårbar när jag skrev texten. Det är nog det läskigaste jag har gjort. Jag brukar inte vara personlig i mina texter, jag håller en strikt uppdelning mellan det privata och jobbet. I det här fallet kände jag dock att jag behövde ta upp frågan om den sexism som tjejer bemöts av i musikbranschen. Som skrivande människa blir det ett sätt att bearbeta det hela genom att skriva om det. Och samtidigt göra politik av det, att prata om strukturerna som finns. Det var så otroligt många som kunde känna igen sig i det. I det faktum att en som kvinna inte ens kan få skjuts av män utan att bli trakasserad på något sätt. Det fanns dock de som var mindre förstående. SVT var tvungna att stänga av kommentarfältet till artikeln då det var så mycket slutshaming och människor som ifrågasatte varför jag ens satte mig i en bil med främmande män. Men det är ju just min poäng, varför lever vi i en kultur där kvinnor ständigt måste vara rädda i sällskap av främmande män? Är inte något väldigt fel då?

Vad fick du för andra reaktioner?
– Jag har aldrig fått så mycket positiva reaktioner någonsin. Det var en fin upplevelse på så sätt. Jag fick tidigt rådet att inte läsa kommentarsfältet och det har jag fortfarande inte gjort, så jag har bara positiva minnen av det och det satte en viktig fråga på agendan. Senare fick jag höra av arrangörerna att Alicia Keys hade läxat upp sitt band. Det känns ju coolt. Fast vem vet, det kanske de bara säger till mig.

FAKTA/Jonna Sima
Ålder: 33
Bor:  Södermalm
Uppvuxen: Tanto och Alvik i Stockholm.
Karriär i korthet: Musikkritiker och nöjesreporter på kvällstidningarna, allmänreporter på Expressen.se och DN.se, redaktör ETC Stockholm, politisk skribent och redaktör Dagens Arena, och snart kulturredaktör på Arbetet. Familj: Mamma Inger, pappa Jonas och storasyster Lova med familj.
Utbildning: Kulturvetarlinjen, fil kand i idéhistoria.
Drivkraft: Nyfikenhet och att försöka dra ett litet strå till stacken mot ett mer jämlikt och mindre fördomsfullt samhälle.
Medievanor: Prenumererar på DN, ETC, Arena och Fokus. Men läser mycket fackpress och kulturtexter via sociala medier. Utländsk media: Democracy Now!, Guardian, Huffington Post och New Statesman. Förebilder: "Take no heroes, only inspiration". Men inspireras av många, bland andra regissören och skribenten Nora Ephron, Karl Ove Knausgård, Andres Lokko, Karin Pettersson, Samir Abu Eid, Nina Björk, Kanye West och alltid Madonna.
Hobbys: Är ingen hobbymänniska, jobb och fritid styrs av mina intressen; lyssna och upptäcka ny musik, läsa, konst, teater, träna, gå och fundera i skogen och umgås med vänner och familj.
Oanad talang: Bollsinne! Fast idag blir det mest pingis på somrarna, men har spelat fotboll i Vasalund och AIK. Njuter nu av fotbolls-VM.

Linus Fremin

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.