Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Helgintervjuer

”Jag var trött på det ständiga tyckandet”

Publicerad: 28 september 2012, 12:38

Nisha Besara.

Foto: Andreas Elgstrand.

Nisha Besara var välprofilerad S-debattör, men valde att gå över till näringslivet. För Resumé berättar hon om varför hon tröttnade på politiken, om jobbet som general manager för Svenska Postkodlotteriets kulturstiftelse och hur det var att svara på Göran Perssons brev.


”Hur kommer det att gå i valet 2014?” Den frågan får Nisha Besara ofta. Som att hon bara kunde ”spå i sin kula” och berätta. Men så klart vet hon lika lite som någon annan. Det där ständiga tyckandet saknar hon inte. Att alltid förväntas ha ett snabbt svar på komplexa politiska frågor. Som på lunchen här om dagen.

– I lunchmatsalen fick jag frågan: vad tycker du om Tintin-debatten? Åh, vad jobbigt kände jag. Måste jag tycka något? Sedan hade vi en jätteintressant diskussion, men just detta att förväntas ha färdiga svar om precis allt, det saknar jag inte, säger Nisha Besara.

Efter att ha haft en karriär med jobb som ledarskribent på Aftonbladet och medgrundare och chefredaktör för vänsterledarsidan Dagens Arena är det inte så konstigt att folk undrar vad hon tycker. Det var trots allt hennes jobb som en av Sveriges mest välkända S-debattörer att alltid ha en åsikt redo. Men inte längre.

Sedan ett år tillbaka har hon lämnat opinionsbildningen och politiken åt andra och ägnat sig åt det nya jobbet som general manager för Svenska Postkodlotteriets kulturstiftelse. Ett stort hopp kan tyckas.

– Det är kanske inte det man förväntar sig, säger Nisha Besara med ett skratt.

– Men det är väldigt skönt att ha tagit ett stort kliv från politiken.

Om vi backar bandet tio år tillbaka så sitter Nisha Besara och några fler på Rosenbad plan 7 och besvarar brev till statsminister Göran Persson. 100 brev per dag fick han, mest från barn och pensionärer.

– Han svarade alltid i eget namn till barn som skrev. De frågade efter hans favoritfärg, favoritlag, favoritmat och sådana saker. Pensionärerna frågade mest om sina pensioner så klart. Det var ett helt fantastiskt jobb.

Efter det fortsatte en spikrak karriär inom sossetyckarsfären. Hon var chefredaktör för SSU:s tidning Tvärdrag i några år. Hoppade tillbaka till regeringskansliet som politisk sakkkunnig hos dåvarande integrationsminister Jens Orback. Fick ett vikariat på Aftonbladets ledarsida och blev efter det tillfrågad av Arenagruppens vd Håkan A. Bengtsson om hon ville vara med och starta en ny opinionssida på nätet.

Det ville hon och hösten 2007 fick Sverige sin andra rikstäckande vänsterledarsida, Dagens Arena.

– Jag hade jättehöga ambitioner och hade som mål att Dagens Arena skulle vara en av flera etablerade opinionssidor som andra aktörer kontaktar när det gäller att kommentera politik. Vi skulle vara med i radions paneler och tv:s morgonsoffor. Det var jätteroligt att vi fick bekräftelse genom att vi nådde målen.

I början var det bara Arenagruppen som gick in med kapital och Nisha Besara drev själv runt sajten på halvtid. Efter ett tag började hon uppvakta LO för att kunna bygga ut sajten och efter en tid gick fackförbundet in med 4,5 miljoner kronor för att utveckla sajten och fyra redaktörer kunde anställas för att komplettera ledartexterna med djupgående reportage och analyser.

LO har ju sina intressen med att gå in med pengar, hur reflekterade du kring det?
– Detta var i samma veva som LO sålde sina aktier i Aftonbladet och vi hade fått signaler om att de ville satsa på någon typ av medier. Jag hade inte gjort det om jag inte var säker på att LO förstod hur man ska göra när man finasierar en tidning, det vill säga att man inte lägger sig i innehållet. Jag kände mig väldigt trygg med det i samtalen under uppvaktningsperioden. Jag tyckte att vi lyckades hålla balansen och skrev flera ledare som var kritiska mot LO och de hörde aldrig av sig. De är en proffsig organisation som vet hur medier fungerar.

När Arenagruppen omorganiserade sig och även började med uppdragspublicering så behövde de någon som var chef över det nya affärsområdet Arena Medier. Nisha Besara hade varit föräldraledig med sitt första barn och den nya tjänsten var ett perfekt sätt för henne att gå upp i heltid när hon kom tillbaka.

Och hon trivdes med det jobbet, men när hon sedan var föräldraledig med sitt andra barn och funderade på vad hon ville göra i framtiden så kände hon sig klar med opinionsbildandet och tyckandet.

– Jag var lite trött på att det alltid skulle gå så fort, att det var ytligt och att man förväntades kommentera statsbudgeten på 30 sekunder när den kom för fem minuter sedan. Det har ju sitt syfte på något sätt, men jag kände mig bara klar med det. Jag vill jobba mer hands on och se resultat.

– Med opinionsbildning ser man resultat efter några decennier kanske. Jag ville jobba med något som var tydligare och prova på att jobba i näringslivet med något samhällsorienterat så jag var inne på CSR-spåret och tänkte att jag skulle nysta i det spåret.

Men innan hon hann göra det blev hon uppringd av en rekryteringsfirma om jobbet som general manager på Postkodlotteriets kulturstiftelse.

– Det kändes helt perfekt och jag ville verkligen ha det.

Varför kändes det perfekt?
– Det är framför allt samhällsengagemanget som finns här och att komma till ett stort företag med all infrastruktur på plats. Jag fick jättebra intryck av företaget när jag gick på intervjuer, det kändes som jätteroliga arbetsuppgifter och en helt ny sektor, kulturområdet, att lära mig allt om. Jag känner mig verkligen biten av kulturområdet.

Kulturstiftelsen hade innan hon blev chef över den bara beviljat stöd till ett fåtal projekt och hon fick bygga upp den till vad den är i dag. Under 2011 delades ekonomiskt stöd ut till 21 projekt; allt från Berättarministeriet till Popkollo till Clowner utan gränser.

Det handlar om kulturprojekt som ”kan skapa positiva sociala effekter” för samhället. Totalt delades 100 miljoner kronor ut förra året och i år har man 110 miljoner kronor att dela ut.

Jag tycker att Postkodlotteriet är svårt att få grepp om då det dels är en välgörenhetsorganisation, dels ett lotteri men också ett företag som ska gå med vinst, det är svårt att veta vilket ben organisationen står på. Vad tycker du?
– Det är ett lotteri vars hela överskott går till välgörande ändamål.
Vi säljer 1,6 miljoner lotter per månad och har en 1 miljon kunder. Av 100 procent av intäkterna går 40 procent tillbaka till lottköparna i form av vinster, 32 procent går till välgöranda ändamål och 28 procent går till administration, reklam, att producera tv-programmet Postkodmiljonären och löner och sådant.

– Det är de där 32 procenten, allt det som inte går till lottvinster och att driva företaget, som direkt går till välgörande ändamål varav Kulturstiftelsen är en. Det är själva affärsidén att folk köper sina lotter för att förhoppningsvis vinna med sina grannar samtidigt som man donerar till bra ändamål.

Ok, men hur skulle du beskriva Postkodlotteriets verksamhet?
– Vi är ett företag som vill sälja så mycket lotter för att kunna ge så mycket som möjligt till välgörande ändamål. Överskottet som på förra året var på 945 miljoner kronor gav vi till 40 olika välgörenhetsorganisationer. Vi på Kulturstiftelsen är en av dem som i sin tur ger pengarna till mindre kulturaktörer som gör tidsbestämda projekt.

Vad är din roll i detta som general manager för Kulturstiftelsen?
– Vi finansierar olika projekt som har social effekt. Jag sitter på en stab om sju som kvalitetsgranskar de här projekten. Vi ser inte på konstnärlig höjd eller om det är bra teater eller liknande, utan vi ser på om budgeten håller, kan man utöka målgrupperna, hur kan vi stödja dem i marknadsföringen och så vidare. Vi är med hela vägen och hjälper organisationerna på det sättet de vill ha hjälp från oss när de väl har beviljats pengar.

Hur många är det som ansöker?
– Det är i snitt en ansökan om dagen och ungefär 10 procent av dem blir beviljade stöd.

Vad avgör om ett projekt får pengar?
– Vi tittar på hur det kompletterar vår portfölj. Om vi har ett liknande projekt igång redan prioriterar vi kanske inte ett nytt. Vi tittar på hur det kan kommuniceras till befintliga och potentiella lottköpare då det är viktigt att de tydligt vet vad deras pengar går till. Det är inte ett krav, men ett plus.

Hur känner du att din bakgrund som opinionsbildare spelar in i det? Jag antar ju att du inte har ändrat politisk övertygelse bara för att du jobbar här?
– Det ska inte påverka, men jag är en hel människa som varken kan ta bort min bakgrund eller det jag tycker. Det viktiga är att omge mig av människor som tycker annorlunda och som vågar säga vad de tycker. Människor som har helt andra erfarenheter och kunskaper vilket garanterar att fler perspektiv kommer fram.

Vad är framtidsplanerna för Kulturstiftelsen?
– Förhoppningen är att bli en etablerad givare i kultursektorn och ha stor trovärdighet så folk söker stöd hos oss. Vi har 110 miljoner kronor i år som vi vill bli av med och då måste vi ha stor trovärdighet för att folk ska våga söka sig till oss. Det är inte så vanligt med privata aktörer på den här nivån och vi är relativt nya.

Kommer du någonsin återvända till politiken?
– Man kan aldrig säga aldrig, men jag tror inte det de närmaste åren. Jag trivs väldigt bra där jag är.

Har du själv vunnit i Postkodlotteriet?
– Nej! Men det händer nog när som helst!

Linus Fremin

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.