Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Helgintervjuer

”Jag var väldigt tuff och hård mot mig själv”

Publicerad: 27 Februari 2015, 15:06

Foto: Linnéa Kihlström

För några år sedan syntes Karin Winther flitigt i tv-rutan. I dag arbetar hon bakom kameran. För Resumé berättar den kreativa chefen på Anagrams Stockholmskontor om kärleken till sitt jobb, intresset för populärkultur och om behovet av att "stänga av".


Ämnen i artikeln:

ElleMTVAnagramZTVKarin WintherSVT

Karin Winther växte upp i en liten by utanför Skokloster mitt i Uppland. Men när föräldrarna skiljde sig flyttade de därifrån. Ett tag gick hon i skola i Täby. Där trivdes hon aldrig. Sitt riktiga kompisgäng hade hon inne i stan, så hon bestämde sig för att plugga järnet för att komma in på Södra Latin – en av de skolor som hade högst betygsintag på den tiden.

– Att börja på Södra Latin var som att komma till en helt ny värld. Jag och min dåvarande bästis hängde på skivbutiker och gick på skivrundor på tisdagar och lördagar. Vi var helt besatta av dj-kultur, musik och mode redan då.

Det intensiva intresset för musik och populärkultur minns hon från tidig ålder och hon tror det är något hon ärvt från sin pappa.

– Jag minns hur han spelade Otis Redding och vi satt och trummade till "Dock of the bay".

Hemma hos familjen Winther var det högt till tak. Karin Winther minns hur det fördes livliga, intensiva tonårsdiskussioner. Hennes pappas stora intresse för filosofi, litteratur och politik är något som ständigt präglat samtalsämnena hemma.

Efter gymnasiet flyttade hon till London och arbetade som stylistassistent, som dj och i en skiv- och modebutik. Där hängde det hippt musikfolk – många av dem var eller skulle senare bli stora, väletablerade namn på musikhimlen. Men hon tyckte aldrig det var speciellt häftigt, utan det blev en slags vardag.

– Jag tänkte inte så, de var ju mina kompisar. Det är en sån liten värld. Lite som ett populärkulturellt Barnen i Bullerbyn, fast mer dekadent.

När Karin Winther tröttnade på ruljangsen av människor och började känna ett behov av att göra något annat flyttade hon tillbaka till Sverige. Väl hemma igen startade hon och tre vänner det som skulle bli det nya Spy Bar. En tid senare fick hon sitt första skrivuppdrag som musikredaktör på Elle. Därifrån gick hon över till MTV och senare till ZTV. En dag fick hon ett samtal från SVT som ville att hon skulle jobba för dem. Så hon började programleda det populärkulturella programmet Hype parallellt som hon ledde Grammis och Guldägget. Därefter arbetade hon med modeprogrammet Fashion och senare även på Kulturnyheterna. År 2013 undersökte hon och journalistkollegan Niklas Källner varför svensken klär sig som den gör i programmet von Svenssons kläder.

Vad är det som är så roligt med mode?
– Det är som en slags konst för kroppen. Att skapa sig själv genom vad man väljer att sätta på sig – eller betrakta vad andra människor sätter på sig är en slags kreativitet. Rent estetiskt har jag alltid tyckt att det varit roligt att gå djupare och titta på det utifrån.

Upplever du modebranschen som ytlig?
– Den branschen, precis som musikbranschen eller tv-branschen, har två sidor. Det kan vara väldigt ytligt, men det finns också ett annat djupare plan. Just därför var det fantastiskt roligt att göra von Svenssons kläder och visa att man kan prata om mode och kläder på ett sätt som inte handlar om konsumtion. Utan istället ställa frågorna; hur klär vi oss och vad betyder det?

Karin Winther beskriver SVT som en otroligt kreativ plats – full av briljanta människor. Under merparten av åren där arbetade hon, förutom som programledare, även som inslagsproducent och redaktör. Men efter fyra år lämnade hon SVT för att testa en annan del av branschen.

Var trivs du bäst – framför eller bakom kameran?
– När man står framför kameran i direktsändning får man bara en chans, så det är sjukt viktigt att inte fucka upp. Det är en ganska stor press som jag hade svårt att förhålla mig avslappnad till. Jag var väldigt tuff och hård mot mig själv. Minsta lilla misstag överskuggade allt bra jag gjort under dagen. Och att hela tiden leva i det är inte så sunt, säger hon.

Var det din självkritik eller publikens kritik som var mest drabbande?
– Nej, jag har varit otroligt förskonad från all typ av kritik utifrån – och har aldrig hamnat i någon shitstorm, utan det kommer mer inifrån. Men nu när jag dragit mig mot innehållsarbetet slipper jag mycket av det där.

Hösten 2013 började Karin Winther på produktionsbolaget Anagram. Produktionsvärlden beskriver hon som helt annorlunda från platser hon tidigare arbetat på.

– Det är helt olika världar; produktionsbolag och kanaler står på varsin sida av stängslet och man jobbar på helt olika sätt – men mot samma mål förstås. Sen är ju min roll på Anagram helt olik den jag haft på andra produktionsbolag och på SVT – eftersom jag är chef och kreativt ansvarig, säger hon.

Och Karin Winther trivs med uppdraget hon har på produktionsbolaget.

– Anagram är verkligen ett spännande bolag att jobba på. Vi jobbar med så otroligt många saker; allt från tunga dramaserier och långfilm till tv – både för kanalerna och Youtube. Och det finns något som är oerhört tillfredställande med att skapa så många olika typer av innehåll.

Hon berättar att hon ser en helt ny typ av beställare på marknaden:
– Digitala tidningar blir i allt större utsträckning de nya beställarna som både köper in och producerar innehåll till sina egna plattformar. Ett exempel på det här är Metro Mode, där vi jobbar tillsammans med dem och deras profiler med att ta fram innehåll anpassat till just deras läsare – en publik som de känner otroligt väl.

Karin Winther tror att det kommer att förändras hur beställarna kommunicerar med produktionsbolagen och att många begrepp, som till exempel digital och linjär tv-produktion, kommer att suddas ut.

– Många säger att det digitala är framtiden, men det digitala är ju nu. Saker och ting har förändrats och vi måste anpassa oss. Man kan välja att betrakta förändringen som ett hot eller se det som en följ av en teknisk briljans. Jag ser bara möjligheter med det.

– Ska man jobba inom mediebranschen måste man vara införstådd med att mediebranschen kommer att förändras. Den kommer göra det nu och den kommer göra det om fem år. Och man måste vara fine med det, man måste till och med älska det.

I perioder har hon läst på universitetet, bland annat modevetenskap och rysk litteratur och historia. Men hon har inte sökt till något journalistprogram.

– Jag har lärt mig den hårda vägen, learning by doing. Och jag tror faktiskt att den bästa skolan är branschen. Det finns så mycket som du inte kan lära dig i en skolbänk, även om jag tror väldigt mycket på utbildning.

Varifrån får du inspiration?
– Jag tror att min inspiration kommer från ett omättligt intresse för människor, den tid vi lever i och vad som är viktigt för oss. Sen läser jag DN pärm till pärm varje morgon och mycket internationella tidningar och bloggar. Och så är jag en storkonsument av populärkultur och kultur.

– Jag drivs av passion. Mitt jobb är så otroligt roligt. De idéer och instrument jag jobbar med är ett sånt roligt hantverk. Jag drivs inte av pengar eller karriärsmål utan jag älskar att skapa.

Blir det långa dagar?
– Folk säger alltid till mig att jag jobbar "hela tiden", fast jag går ju hem ungefär samtidigt som alla andra. Men idékvarnen är alltid påslagen. Jag har ständigt ögon och öron öppna för vad som händer och letar efter nya samhällstrender. De bästa idéerna kommer när jag står i duschen eller när jag diskar.

Hon säger att hon ur den aspekten alltid är i "jobbmode". Men att arbeta med någonting där man inte behöver dra några tydliga gränser mellan arbetet och det privata ser hon som ett privilegium. Men hon medger att hon ibland har svårt att låta bli att kolla jobbmejlen. Hon säger att hon ser risker med det ökade digitala beroendet – och att man kanske inte alltid ska låta tekniken komma i första hand.

– Historiskt sett har vi aldrig haft så mycket fritid, semester eller pengar som vi har nu. Ändå tycker vi att vi har för lite tid. Men det är ju förstås en fråga om upplevd tid. Och vad betyder det då? Jo, att kraven har ökat.

Om några veckor åker hon och pojkvännen till Kanarieöarna för att vandra i naturreservat och titta på stjärnorna.

– Det handlar förstås också om ett behov av att stänga av. Att befinna sig vid någonting som alltid har funnits. Jag blir helt betydelselös i det ögonblicket och det finns en känsla av evighet. Jag har ett större behov av att förlora mig själv nu för tiden.

FAKTA/Karin Winther
Ålder: 30
Bor: Birkastan
Uppvuxen: På landet utanför Uppsala och i Stockholm
Utbildning: Studerat etnologi, modevetenskap och rysk litteratur/ historia på Stockholms Universitet. Pluggat opinionsjournalistik på Poppius journalistskola
Karriär i korthet: Kreativ chef och tv-producent på Anagram Pocket samt krönikör på Veckans Affärer. Tidigare programledare, inslagsproducent och redaktör på SVT samt redaktör/inslagsproducent på TV3, skribent på Expressen, Elle, Svenska Dagbladets A Perfect Guide och Rodeo
Familj: Sambo, brorsor, mamma och pappa
Drivkraft: Jag älskar att jobba med tv, i alla roller: som idéutvecklare, producent, att leda en inspelning, sitta i redigeringen – och framför kameran förstås. Endorfinkicken som kreativt arbete ger är ju så sensationell och för mig är tv-mediet den ultimata formen – oavsett plattform eller fönster
Hobby: Populärkultur, filosofi och raukar
Medievanor: Flipboard, SVT Flow, Play & nyhetsappen, Huffington Post, Daily Beast, Soundcloud, DN, Resumé, P1 i SR:s app, Veckans affärer. Massor av bloggar och sociala medier också förstås
Senaste bok: Nobelpristagaren Alice Munros novellsamling "För mycket lycka"
Gör en ledig dag: Brunch på Oaxen slip, bio, konstutställning, läsa i soffan
Lyssnar på: Mest just nu – Yung Lean, Lorentz och Madi Banja

Linnéa Kihlström


Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.