”Jobbet räddade mig och fick mig att vilja komma tillbaka”

I ett rum i en av Sveriges Radios korridorer sitter Katarina Hahr. På ena väggen finns en anslagstavla med gamla tidningsartiklar om hennes radioprogram. En historisk vandring längs karriären visar att hon hunnit med att intervjua storheter som Stellan Skarsgård, Jan Guillou och Thorsten Flinck, gjort radioprogram om människor med funktionshinder, men också om sitt eget liv som blind. Det har varit hennes sätt att bearbeta det som hände, samtidigt som det faktiskt var hennes första dokumentär "Blind" som 1995 gav henne ett jobb på Sveriges Radio.

Som liten fick Katarina Hahr ögonsjukdomen kronisk irit – en inflammation på regnbågshinnan. Hon blev rödögd och ljuskänslig och 1991 ställdes hon inför ett val: Att som en av de första i Sverige genomgå en hornhinnetransplantation. Operationen gick bra, men strax därefter drabbades Katarina Hahr av näthinneavlossning – och förlorade synen.

– Jag gick sista året på journalisthögskolan och det blev två år av totalt mörker på alla plan. Vem skulle vilja anställa en nyutexaminerad blind journalist, säger Katarina Hahr när hon tänker tillbaka.

Räddningen kom när hon tillsammans med frilansjournalisten Fredrik Wadström gjorde dokumentären "Blind" under rehabiliteringsperioden. I dag kan hon inte lyssna på den, hon tycker att den är för sorglig. Dokumentären har under åren följts upp av två till: "Jag ser inte mitt barn" (2003) och "När du blev blind" (2013).

1997 gjorde hon en uppmärksammad intervju med dramatikern Lars Norén. Då hade Katarina Hahr fortfarande ingen anställning, kände sig utanför och isolerad. Hon såg hans pjäs Personkrets 3:1.

– Den handlade om hemlösa, narkomaner och alkoholister – utanförskap. Jag tyckte att den handlade om mig också. Då visste jag att det var på liv och död att själv få prata om utanförskap. Jag har Lars Norén att tacka för mitt jobb, säger hon.

Programmet med konstnären ledde till att hon fick göra långa intervjuer i P1.

Nu har Katarina Hahr levt utan syn i över 20 år och säger att hon i dag har en bra struktur på tillvaron – även om det kan ställa till problem ibland som att hon till exempel inte hittar väskan hemma när hon har bråttom i väg till en intervju. Men för några år sedan, 2012, kom ett bakslag.

Inför inspelningen av filmen "Ego" blev hon uppsökt av skådespelaren Martin Wallström som ville ha hennes hjälp – han skulle nämligen gestalta en karaktär som förlorade synen. Det var under en period när hon hade jobbat länge och hårt. Så kom filmpremiären – och Katarina Hahr satt på Rigoletto tillsammans med 1000 personer i publiken.

– Filmen inleds med en scen där läkaren frågar Martin Wallströms karaktär om han ser ljuset. Det är fruktansvärt sorgligt för han ligger och skriker: Jag ser inte, jag ser inte. Jag tänkte: Det där är ju jag, säger Katarina Hahr och fortsätter:

– Där och då fick jag en existentiell kris. Jag ville inte vara blind längre. Jag tänkte: Jag vill inte bli gammal och jag vill inte dö – alltså kan jag lika gärna dö på en gång. Man kan tycka att jag då hade varit blind så länge, att krisen borde gått över. Men plötsligt rusade bilder i huvudet som jag inte hade sett på åratal. Mönster, färger. Det bara rasade och sen tog allt slut och då tänkte jag: Jag vill inte.

Hon blev så fruktansvärt ledsen att hon slutade prata under en period.

– Så länge jag tänkte att jag inte ville vara den jag var – att jag inte ville vara blind, var morgondagen omöjlig. Jag är ju blind. Att gå in i den processen igen var det absolut svåraste jag har varit med om.

Varför då?
– Jag tror att det har med åldern att göra, jag fick någon slags 50-årskris. Jag har kämpat och krigat i så många år för varenda jävla grej. Först för att komma utanför dörren, sen för att få rätt till det jag har rätt till. Slagits för datorer, slagits för ledsagning, slagits för att få ett jobb. Sen hade vi svårt att få barn – och när jag väl blivit mamma har jag slagits för att få den hjälp jag har rätt till. Så jag tog slut. Jag har svårt att förstå det själv, eftersom jag inte identifierar mig med någon som tar slut.

Hon var sjukskriven i perioder.

– Det är möjligt att en annan person hade varit hemma längre – men jag hatar isolering. Som sjukskriven och blind blir man oerhört isolerad. När jag var ensam hemma på dagarna trivdes demonerna. Vid något läge kände jag att jag måste ur isoleringen – att jag måste ut.

– Jobbet räddade mig och fick mig att vilja komma tillbaka. Man brukar säga att man växer som människa av att vara med om livskriser. Jag vill att det ska vara så. Men jag vet inte om det är sant, för jag önskar ingen att gå igenom det jag har gått igenom.

Är du orolig för att hamna där igen?
– Jag har varit det – men inte nu längre. Jag är en ältare – men efter djupdykningen ner i det mörkaste jag någonsin har varit med om, kan jag säga till mig själv när tankarna blir för destruktiva: Lägg av nu! I dag vet jag vad jag behöver göra för att inte gå in i mörkret.

– Det är väldigt viktigt att träna, komma utanför dörren, sova och äta. Börjar man slarva med det och är stressad, pressad och olycklig så går det inte. Att träna är inte räddningen, men det är en del i att må bra. Nu har jag börjat dansa mycket igen.

Vad dansar du?
– Rock'n'roll-moves. Min son tycker att det är förskräckligt!

Skäms han?
– Han skäms. Man gör tydligen inte så nuförtiden. Jag tillhör generationen Travolta, Stones och Springsteen. Där är det mycket armar och gester, nu ska man använda underkroppen mer. Jag är enormt töntig säkert – men jag har roligt.

Roligt har hon också på Sveriges Radio. Nu jobbar hon med intervjuserien "Katarina Hahr möter". Till den har hon fyra ledord: Exklusivt, intimt, existentiellt och angeläget.  Att välja ämnen som folk pratar om tycker hon också är viktigt.

– Hemligheten är att kunna lyssna och inte vara rädd för att vara tyst, säger Katarina Hahr.

Det tror jag att Kristoffer Triumf också brukar säga.
– Kristoffer Triumfs intervjuer låter som mina innan jag har redigerat dem. Jag spelar in väldigt mycket material när jag träffar de jag intervjuar – men utmaningen är att korta ner det och få det att låta som ett samtal.

– Jag blev så glad. För några år sedan skrev Kristoffer Triumf till mig att han tycker att mina intervjuer var jättebra. Jag skrev samma sak tillbaka. Det är kul att vi kan kredda varandra.

Tycker du det då?
– Jag har inte lyssnat på så många, men jag tycker att de är bra. Vi är två väldigt olika personer som ändå på sätt och vis håller på med samma grej.

Personerna hon intervjuar väljs efter något hon har snappat upp. Nyligen intervjuade hon Jan Guillou – ett val som gjordes efter en debatt i P1 om antisemitism och islamofobi där pr-veteranen Micael Bindefeld sagt åt Guillou att vara tyst.

– Då var han tyst. Den lilla sekunden tänkte jag på och kände att jag måste fråga honom vad det berodde på.

Hon säger att alla intervjupersoner lever kvar i henne länge – men nämner samtalen med Thorsten Flinck och konstnären Marianne Lindberg De Geer som extra speciella.

– När jag kommer hem från ett samtal är jag totalt uppfylld av det samtalet. Som när jag intervjuade Marianne Lindberg De Geer och tid och rum stannade. Ingenting annat existerade än här och nu. Ibland tänker jag på att jag inte gör så mycket resor. Men sen tänker jag på att jag gör den här typen av resor hela tiden. Vi förflyttar oss – alla har inte möjligheten att göra det. Men det är viktigt för mig att prata i något och inte om något, säger hon.

Under åren har en utmaning varit att berätta om att hon är blind. Innan hon talade öppet om det i sina program berättade hon det i telefonen när hon ringde och frågade om en intervju – men i dag vet de flesta om det.

– Jag hade ett helvete i början av min karriär. Det kan vara nog så nervöst att ringa upp en kändis och fråga om man får intervjua den. Det var jobbigt att även tala om att jag var blind – tänk om personen skulle bli rädd då eller tycka att det var konstigt – hur gör jag då? säger hon.

Efter alla intervjuer är det speciellt en sak som har slagit henne:

– Jag märker att vi alla är så lika. Jag har aldrig träffat en enda person som varit helt lycklig, oavsett hur framgångsrik personen har varit. Människor är alltid både och.

FAKTA / Katarina Hahr
Ålder: 54 – men vill gärna säga 45
Gör: Producent och journalist på Sveriges Radio
Bor: Kungsholmen och Utö
Familj: Maken Micke, sonen Samuel, 12
Intressen: Jobbet och dansen
Karriär i korthet: Gick Kalle Flygares teaterskola direkt efter gymnasiet och medverkade bland annat i Ibsens "Frun från havet" och Molières Don Juan på Dramaten. Gick ut Journalisthögskolan i Stockholm 1994. Ordförande i Public serviceklubben och producent på Sveriges Radio. P4 radio Gotland i två år. Gjorde "välviljans apartheid" och satte människor med funktionshinder på kartan i media.
Filmtips: Lars von Triers "Breaking the waves"
Vill helst intervjua: Jag intervjuar alltid min drömperson.
Drivkraft: Att alla människor är lika och att alla har problem.
Medievanor: Lyssnar på Radio, gärna på P1
Förebilder: Författaren, programledaren och producenten Maud Reuterswärd (1920-1980)
Favoritbok: Joan Didions "Ett år av magiskt tänkande"
Tjänar: "För lite. 35 000"
Mest stolt över: Min son och mitt mod

Katarina Hahr om ...

... hur bra vi är på mångfald: "Vi har blivit sämre. Har du någonsin hört den här regeringen prata om funkisfrågor? Det går bakåt"
... Bengt Lindqvist: "Han var biträdande socialminister när jag blev blind. Det var viktigt att det fanns en representant i riksdagen som satt på en hög position. Han var min mentor"
... karriären: "Det har definitivt inte varit en filmjölk att vara synskadad. Om kvinnor får kämpa hårt för att komma fram får blinda kvinnor kämpa ännu hårdare"