Kristina Kappelin bytte hetluften mot paradiset

Rom har surat i några grå dagar men denna lördag har den antika skönheten vaknat på rätt sida, ler soligt mot oss. Kristina Kappelin är tillbaka i Italiens huvudstad efter en månad på sitt nya jobb, på Capri. Där är hon sen i januari VD och intendent för den svenska kulturinstitutionen Villa San Michele och Sveriges honorärkonsul på ön.

Det känns fortfarande lite overkligt att jag är där, att jag fått det här jobbet, säger Kristina som ändå njuter av att vara hemma i sitt Rom och sitt stora kök en stund igen.

Vi kramas, skålar, lunchar. Pinfärsk pasta, porrigt röda tomater, neapolitansk buffelmozzarella som stolt lever upp till sitt namn. Utanför råder Roms ständiga brus, inomhus stillhet, bland dignande bokhyllor, under de väldiga gamla takbjälkarna. Kristina Kappelins lägenhet ligger ett gladiatorkast från Colosseum. Vägen till hennes gamla kontor på Stampa Estera, utrikeskorrespondenternas säte i Rom, går längs Forum Romanum, intill romarrikets mäktiga ruiner.

Runt hörnet från kontoret har hon Fontana Di Trevi i all sin prakt. Så, väl förtrogen med både Kristina och miljön, måste jag ställa frågan:

Du har fått ett drömjobb, absolut. Men ändå, det kan inte ha varit lätt att lämna ett liv i Rom och ett jobb som utrikeskorrespondent för SVT och flera andra medier?

– Självklart visste jag innan jag tog det här steget att det skulle komma dagar då jag saknar både Rom och mitt arbete. Särskilt nu i början, eftersom jag kom till Capri och det nya jobbet i januari. Jag har alltid bott i stora städer och att komma till en liten ö mitt i Medelhavet som på vintern är rätt tom och där det blåser mycket, det är klart att det är en stor omställning, säger Kristina och skrattar.

– Jag har suttit ensam och fikat på det lilla torget i stan. På sommaren är Capri en mycket lyxig och fullsatt ö, men på vintern har många bofasta semester och är bortresta. Det är kallt också. Jag har inte haft så mycket yllekläder på mig sen jag var liten!

Det är en stor omställning även jobbmässigt förstås?

– Absolut. Det är mer fasta tider och det är helt andra arbetsuppgifter. Men jag ville börja i januari, lära känna ön under hela året och sätta mig in i arbetet ordentligt. Och när jag någon gång känner mig ensam om kvällen försöker jag tänka på hur otroligt privilegierad jag är som har fått det här jobbet.

Ett jobb som Kristina Kappelin fick i konkurrens med dryga 60-talet andra sökande.

– Jag är stolt. Det har funnits en kvinna här som intendent, före mig. Framför allt känns det också bra att nu vid 59 år starta om med något nytt, i en ålder då många börjar vänta in pensionen. Det känns helt fantastiskt att få byta karriär i detta skede i livet och få en stor utmaning som den här och jag ska göra mitt allra bästa för att leva upp till förväntningarna.

Villa San Michele, en magisk plats på en magnifik ö, Capri, byggdes av den svenske societetsläkaren och författaren Axel Munthe. Den testamenterades 1949 till den svenska staten och drivs nu av stiftelsen San Michele. Högst uppe på Anacapri tronar villan i all sin prakt, med sina pelare, sitt kapell, sin sfinx och en utsikt som tar andan ur en. Vyn över Neapelbukten, ner mot Amalfi-kusten och med öarna Procida och Ischia skimrande som juveler i havets sammetsblå smyckeskrin.

Det är verkligen ett magiskt vackert hörn av världen och vi har en enastående fin trädgård som 2015 vann pris som Italiens vackraste privata trädgård. Det finns ett vackert gammalt kapell också, där vi håller konserter på sommaren och en stor utomhusscen, och en borg från 1000-talet, högst upp, med en ornitologisk station, berättar Kristina medan hon ordnar kaffe åt oss. Starkt och kort och utan socker.

I sitt nya arbete ansvarar hon från allt från museiverksamheten till att välja klädsel på en ny fåtölj till att ordna stora kulturevenemang och ge plats åt privata event som bröllop och företagsevenemang.

– Men framför allt är Villa San Michele öppen för svenska konstnärer, författare, journalister, forskare och musiker som arbetar med något projekt som främjar de kulturella förbindelserna mellan Italien och Sverige. Man kan söka stipendium för att få komma till oss och bo i någon av gästlägenheterna i tre veckor och arbeta.

Hur väcktes denna tanke hos dig, att gå vidare?

– Det var dags för en ny utmaning och det var också rätt skede i livet. Min man Stefano är numera frilans och därmed fri och rörlig. Och vår dotter Julia studerar i Sverige.

Kristina ler på sitt lite luriga sätt, med glimten i ögat, som om hon satt på en hel skatt av hemligheter.

– Du vet, det är en gammal dröm som går i uppfyllelse också. Jag kom till Villa San Michele första gången som 14-åring och tänkte då "här vill jag bo och jobba en dag".

Så blev det. Men alla vägar bär som bekant till Rom. Så även först Kristinas, när hon som ung ville till Italien och där hon med sin röst och sina personliga inslag snart skulle erövra den svenska tv-publiken.

Hon brukade kallas för "speaket", som ett öknamn. Där hemma i Malmö, uppvuxen med en pappa från stan men en mamma från Stockholm kom Kristina och hennes systrar att prata en avslipad skånska som upplevdes som fin i kanten.

– Efter många år i Skåne hade mamma börjat prata som jag gör nu och det var ju hon som var hemmamamma som präglade mitt språk. De trodde att jag försökte göra mig till och vara högfärdig och märkvärdig. Men så var det inte.

Den rösten, "speaket", skulle senare bli Kristina Kappelins främsta varumärke och ge henne revansch med råge. Efter att hon gått ut Journalisthögskolan i Göteborg 1983 och jobbat en del för Sydsvenskan drog Kristina söderut med ett stipendium för studier i Bologna, fast besluten att sen etablera sig som korrespondent i Rom.

– Det gick knackigt i början och jag åkte till Stockholm en sväng och gick runt och verkligen sålde in mig på ett 20-tal redaktioner efter att jag först skrivit brev till alla.

Sen började det rulla på allt mer och under över 30 år har Kristina rapporterat från Italien för SVT, Sydsvenskan och Dagens Industri, samt skrivit flera uppmärksammade böcker. Hon har bevakat allt från krisen med båtflyktingarna till jordbävningar och politik.
När Italien var värd för fotbolls-VM 1990 var Kristina med i SVT:s trupp. Hon ler ömt åt minnena av en annan tid.

– Mitt italienska tv-produktionsbolag var så glada över att få vara med och jobba med VM att de gav mig min första lilla färg-tv här i Rom...

Det starkaste minnet för Kristina, och för oss som minns, från VM 1990 är och förblir ändå hennes möte med Jean-Claude Pagal i Kameruns fotbollslandslag. Kristina hade åkt ut för att göra ett inslag om Kameruns spel men intervjun spårade ur från start. "Dina vrister, jag föll direkt för dem" och "jag behöver kärlek, jag kan bara tänka på dig", är några av Pagals försök att ragga på Kristina under pågående intervju.
En youtube-klassiker, nu 28 år senare.

– Jag minns hur upprörda de blev i mitt tv-team, över att han höll på så här, spelaren. De ville beskydda mig. Sen tyckte däremot alla från SVT på vår VM-redaktion att det var rätt kul och vi beslöt att sända det. På något sätt var det ändå rätt oskyldigt, jag skrattade mest, jag tog inte illa upp. I dag hade det kanske blivit stort ståhej, men när jag ser tillbaka tycker jag att det hamnade på rätt nivå, säger Kristina.

Min följdfråga kan tyckas sexistisk, men då vi båda som väninnor och journalister delar samma erfarenheter av att jobba i Italien, måste den ändå ställas.

Tycker du att ditt kön varit en nackdel eller en fördel i ett land som ändå på många sätt är så annorlunda mot Sverige? Jag känner att det ofta är en fördel, vad tycker du?

– Det samma, aldrig har jag känt att det varit negativt att vara kvinna här. Tvärtom. Visst finns det sexism men det gör det i Sverige också, på andra sätt. Eftersom italienarna fortfarande är mer kavaljerer släpps du ju ofta som kvinna fram först, de är artiga och ger dig utrymme, även i den tuffa konkurrensen bland journalister. Men jag tror att det beror på att jag alltid varit frilans, jag är inte säker på att kvinnliga journalister på italienska redaktioner skulle säga samma sak.

Efter VM 1990 kom Kristina Kappelin att göra mycket sport åt SVT, inte minst fotboll, och skriver ännu i dag krönikor för Sportbladet. Hennes reportage tog henne från Romas scudetto-firande 2001 till de italienska alperna för intervjuer med Di Centa-syskonen och andra stora längdåkare.

– Jag hade aldrig från början varit särskilt intresserad av sport och inte så kunnig heller. Kanske var det därför mina reportage blev omtyckta, jag försökte hitta egna vinklar och göra dem personliga, säger hon.

Nu väntar mindre skrivande i hennes nya liv men helt släpper hon inte pennan. Det ljuvliga giftet i hennes blod går aldrig ur.

– Sluta skriva helt varken vill eller kan jag. Journalistiken är ju beroendeframkallande, som vi alla vet.

Vi tar på oss och går ut, till en liten bar vid ett älskat, dolt torg; Piazza Mattei med sin sorlande fontän och mjuka stillhet. Där har vi tillbringat många timmar genom åren, pratande journalistik och livet. Denna kväll är det annorlunda, Kristina ska snart återvända till Capri, omfamna allt det nya. Ändå finns det inget vemod denna kväll, bara förväntan, medan skymningen faller milt blå över vårt torg och den eviga staden.

Jennifer Wegerup

Texten är tidigare publicerad i Resumés magasin.