Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag19.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Helgintervjuer

”Man måste våga trots att personerna kanske inte lever om några veckor”

Publicerad: 13 Mars 2015, 15:40

Daniel Velasco

Foto: Andreas Elgstrand

Daniel Velasco är grävande reporter och mångfaldigt prisbelönt dokumentärmakare på Sveriges Radio. Ibland arbetar han med en dokumentär i flera års tid. För Resumé berättar han om "drunkningsrisken" när man hanterar ett så stort material och om svåra journalistiska avvägningar.


Ämnen i artikeln:

Daniel VelascoSveriges Radio

Daniel Velasco växte upp i Kungsängen strax utanför Stockholm. Efter gymnasiet läste han enstaka kurser på Stockholms Universitet tills han fick en filosofie kandidatexamen. Därefter lyckades han "snacka sig in" på journalistik för akademiker på JMK i Stockholm. Utbildningen innehöll en radiokurs, och det var så han trillade in på radiospåret. Under några år var Daniel Velasco sedan på Radio Stockholm, där bevakade han främst ungdoms- och integrationsfrågor. Daniel Velasco har arbetat på Sveriges Radio sedan 1999. År 2004 blev han undersökande reporter på Ekot.

Vad är det med radiojournalistik som du gillar?
– Att man kommer nära folk – att det går rakt in i hjärtat. Det är mycket mer drabbande att höra en röst, nära inspelad med en bra mikrofon, än att bara läsa det någon säger.

Du kan arbeta med dokumentärer under väldigt lång tid. Hur är det att arbeta på det sättet?
– Det är både fantastiskt kul och fruktansvärt jobbigt. Jag har tänkt många gånger att "det här funkar inte, jag kan inte jobba med det här". Man blir så uppe i det man gör – sitter i studion dygnet runt. Och ångesten när man har hållit på med något väldigt länge och ändå inte känner att det blir bra, den är inte rolig.

Blir man bättre på att överblicka ett så stort material med tiden?
– Nja, det finns en uppenbar drunkningsrisk. Jag försöker att inte ta på mig de där mastodontprojekten, men det är svårt och ofta hamnar man där ändå. Det är ett privilegium att få jobba länge med saker, men med det kommer också ett ansvar. Vi har förtroende att göra det men då känner jag också ett krav att det ska leda till ett stort genomslag och helst priser, och när det inte går bra är det desto tuffare.

Daniel Velasco säger att all journalistik handlar om val och berättar att han ser dokumentärmakandet som ett slags pussel där man berättar det som är väsentligt för historien. Och han ser det inte som att man klipper bort saker utan som att man klipper in saker.

Många och prestigefyllda är de priser som Daniel Velasco belönats med. IRE Award, Prix Europa, Stora journalistpriset, Guldspaden (3 gånger), Stora Radiopriset (8 gånger), Röda korsets journalistpris, Advokatsamfundets journalistpris, Ekopriset (2 gånger) och Ikaros. I höstas publicerades hans serie av vårdgranskningar där "Patienten och tystnaden" nu är nominerad till Guldspaden och Röda Korsets journalistpris. Priserna säger han betyder mycket för att han ska få fortsätta göra det han gör och för att man ska satsa på grävande journalistik.

– Hade vi inte vunnit de här priserna hade vi kanske inte heller haft en grävgrupp på Ekot. Sen rent personligt kan jag tycka att det är rätt jobbigt, det blir som ett krav att fortsätta vinna priser – det är nästan så att man inte ens blir glad när man blir nominerad, man blir snarare ledsen när man inte blir nominerad

För Daniel Velasco handlar allt han gör om att få folk att få inblick i saker de inte visste.

– Det finns så många historier. Verkligheten överträffar dikten. Det går inte att hitta på så bisarra saker som faktiskt händer i verkligheten, den är så oförutsägbart konstig. Vi har ett relativt tryggt samhälle på ytan, men det finns väldigt mycket tråkigheter under den ytan. Att lyfta fram de sakerna är en drivkraft.

Slutna miljöer där insynen är liten, som till exempel ungdomsvården, beskriver han som "tacksamma områden att grotta i" eftersom det händer mycket felaktigheter där.

– Det är nästan som att stoppa ner händerna bland tusen tvångsomhändertagna ungdomar och lyfta upp vilket fall som helst så har du ett case.

Hur hittar du dina berättelser?
– Ofta leder det ena till det andra – det blir som en kedja av händelser. Det börjar med att man gör någonting och efterhand märker man att det skulle kunna bli en bra dokumentär.

Ett exempel på det var när Daniel Velasco under 2009 gjorde en programserie för Sveriges Radio som hette Generation Z. Med anledning av det besökte han ett ungdomshem för att få ljud till ett program som skulle handla om vad som händer när barn misstänks för att ha begått brott. De ville lyfta dilemmat att man inte prövar skuldfrågan när det gäller barn, men ändå kan låsa in dem. Väl på plats fick han höra att det fanns isoleringsceller på ungdomshemmet. Något som var ny information för Daniel Velasco, men som ledde till en lång serie om isoleringsceller på ungdomshem. Efter programmen fick Sverige kritik av FN och reglerna för isolering ändrades. Reaktionerna på publiceringen blev starka och många hörde av sig och med nya tips.

– Man hamnar i ämnen man inte trodde man skulle befinna sig i. Helt plötsligt tycker folk att man är expert i ett ämne men i själva verket var det kanske en slump att man hamnade där.

Han berättar att han kan känna desperation och frustration över att inte räcka till när han ibland, efter en publicering, upplevt att han drunknar i allvarliga historier om liknade fall.

En av dem som hörde av sig efter programserien om isoleringsceller var mamman till en flicka som kom att kallas för Nora. Kontakten ledde till den två-delade dokumentären "Den fastspända flickan" som handlar om missförhållanden i den svenska psykiatrin. Nora, som var tvångsomhändertagen för sitt självskadebeteende, sålde sex från det behandlingshem hon var intagen på. Vid ett tillfälle våldtogs hon grovt av en av sexköparna – som senare visade sig vara den tidigare polischefen Göran Lindberg. Dokumentären väckte enorm uppmärksamhet och ledde till att Daniel Velasco belönades med flera priser.

Daniel Velasco säger att han inte kunde föreställa sig hur mycket uppmärksamhet dokumentären om Nora skulle få, och att det inte var förrän veckorna innan den skulle sändas som han kände att slutresultatet skulle bli bra. Han berättar att han funderat på att skriva en bok om fallet, men säger att han är rädd att hamna i ett gigantiskt material han inte hittar ur.

– Nu blir "Den fastspända flickan" teater i vår och det är ett sätt att göra något annat med det.

Vad får du för relation till personerna du intervjuar?
– Jag tycker att jag känner dem väldigt väl men de känner ju inte mig. Jag sitter ofta där med mina hörlurar och vill inte störa, bara hjälpa dem fram i berättelsen. Men samtidigt måste de få ett förtroende för mig för att vi ska komma någonstans. Att få tillåtelse att läsa någons journaler eller dagbok till exempel – det är ju ett enormt förtroende.

Daniel Velasco berättar om oron han kan känna när han intervjuar personer som är suicidnära. Under arbetet med "Den fastspända flickan" funderade han flera gånger över vad som hade hänt om Nora tagit livet av sig under processen. I perioder när han kände sig osäker på hennes psykiska situation pausade han därför arbetet med dokumentären, trots att Nora ville fortsätta. Efter ett tag insåg han att det faktum att hon mådde dåligt var utanför hans kontroll. När han insåg det vågade han fortsätta arbetet med dokumentären.

– Ska man skildra slutenvårdpsykiatrin, som ofta handlar om suicidnära personer, måste man våga göra det trots att man inte vet om de kommer att överleva. Det är naturligtvis svåra avvägningar men det är enda sättet. Sedan är det självklart att man måste göra det med en stor eftertanke.

I flera av dina dokumentärer delar intervjupersonerna med sig av väldigt känsliga erfarenheter. Hur mycket inflytande har de över produktionen?
– Generellt sett är jag försiktig med att låta folk lyssna igenom programmen innan publicering. Jag vet oftast inte förrän i ett sent skede exakt hur det kommer att bli. Men när det gäller väldigt känsliga saker har jag gjort undantag från den principen. Till exempel i fallet med Nora, då fick hon, hennes mamma och hennes advokat lyssna igenom programmet innan sändning. Det var jätteläskigt, jag menar vad hade hänt om hon hade dragit sig ur? Då hade vi antagligen fått ställa den och det är ju gigantiskt mycket jobb som hade gått förlorat.

Hur påverkas du av att arbeta med den här typen av tunga ämnen?
– Man måste försöka ha distans till det man rapporterar om, precis som om man jobbar som polis eller inom sjukvården. Men det är inte alltid lätt. Den här typen av ämnen är tunga att jobba med och det måste de nog vara på något sätt.
– Jag försöker att inte bli arg utan gå in med inställningen att jag vill ta reda på hur det kunnat bli såhär. Man kan bli arg så till vida att man engagerar sig i något, där är ilskan viktig, men när man väl möter folk måste man vara lugn och saklig.

Du har arbetat med granskande journalistik länge. Vet de vem du är när du kontaktar till exempel en vårdinstans?
– En del. Ringer jag till exempel Akademiska sjukhuset, Stockholmspolisen eller Statens institutionsstyrelse så vet de ofta vem jag är.

Daniel Velasco säger att han tycker att myndigheter har börjat agera mer aggressivt gentemot journalister – att de numera lägger stora resurser på att motarbeta eller försöka undvika granskning.

– Det kan vara att de sätter i system att ställa upp på en intervju i ett väldigt sent skede därför att de vet att vi inte kommer hinna kontrollera det som sägs i samma utsträckning. Eller att de, inför att vi ska sända ett kritiskt reportage, skickar ut ett pressmeddelande samma morgon om något helt annat.

– Det är en tråkig utveckling. Man skulle önska att de kunde vara mer välkomnande till en granskning och faktiskt se det som ett tillfälle att förbättra sig, inte bara säga att de gör det.

FAKTA/Daniel Velasco
Ålder: 41
Bor: Sollentuna
Familj: Maja och barnen Samuel och Pepe
Uppvuxen: Kungsängen
Utbildning: Fil kand Stockholms Universitet och JMK:s akademikerprogram
Karriär i korthet: Städare, rikskanslichef på Fältbiologerna, sensorisk analytiker på Vin & Sprit, reporter och programledare på Radio Stockholm, dokumentärmakare och undersökande reporter på Ekot
Aktuell med: Delaktig i manusarbetet med teatern "Den fastspända flickan" som har premiär den 10 april på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm
Drivkraft: Avslöja missförhållanden och berätta sanna historier du inte trodde fanns
Hobby: Odling och vin (dock inte i kombination)
Medievanor: Har dåligt samvete för att lyssna för lite på radio
Senaste bok: Sophies historia, Jojo Moyes

Linnéa Kihlström

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.