”Min inställning är att folk inte vet vem jag är”

Författaren och skribenten Lena Andersson har sedan hon släppte sin  första bok, "Var det bra så?" 1999, gjort sig känd för att utmana det  självklara. Vare sig det har handlat om Jesus diktatoriska ledarstil, om  varför folk skaffar barn trots att de tycker de är så jobbiga eller vad  Lisbet Palmes uppsåt i Palme-utredningen faktiskt var.

Med sina böcker "Du är alltså svensk?" (2004), "Duck City" (2006) och "Slutspelat" (2009) och som skribent i Svenska Dagbladet, Fokus och som fristående kolumnist på Dagens Nyheters ledarsida,  skapar hon ständigt debatt.

Men trots dessa stora plattformar är hon som person ganska okänd. Något hon trivs med.

– Min inställning är att folk inte vet vem jag är. Jag försöker själv  anstränga mig att bedöma vad som sägs eller skrivs i stället för vem som  gör det. Tyvärr lever vi i en kultur där något verkar bli intressant,  rätt och fel, beroende på vem som säger det, inte vad den säger. Det är  besvärande. En av mina ambitoner är "skit i mig, det här är vad jag har  upptäckt". Strunta i vem som har skrivit det, läs bara vad som står.

Vad driver ditt skrivande?
– Ett slags undersökningsambition. Dels att få klarhet kring hur vi  kollektivt tänker som samhälle, hur jag tänker, hur vi bör tänka och  inte bör tänka. Det som driver mig är också frågan "varför sägs inte det  här?" Varför tycker jag att det är på ett visst sätt, men så säger  ingen något om det? Då försöker jag att säga det, det som jag tycker  fattas och borde läggas till. Det är nog det främsta som driver mig. Att  det sedan är just skrivande är för att jag gillar språket, att vara i  språket. För språk och tänkande är så förknippat och jag är fascinerad  över hur språket ibland kan låsa tanken och även låsa upp den.

Vad är risken med att inte undersöka och reda ut?
– Det är att allt förblir som det är och att man faktiskt begår  felaktiga handlingar. Det finns en moralisk aspekt av det hela. Vad är  rätt? Och har vi rätt uppfattning om vad som är rätt och fel? Det är  viktigt att inte låta som att man vet svaret på det, för moralfrågor är  sannerligen inte lätta. Invanda föreställningar är farliga då de håller  tillbaka utveckling. Om svaret på frågan varför man har gjort en viss  handling är "för att man alltid har gjort så" är det inte bra. För är  det verkligen det bästa alternativet? Det måste ständigt reflekteras  över.

Känner du att den reflektionen saknas i det offentliga samtalet?
– Både och. Det finns en stark tendens att ifrågasätta precis allting.  Att alla normer ska utmanas, ibland lite tvångsmässigt nästan. Att man  utgår från att ingen norm kan vara bra, men så tycker inte jag. I det  gängse samtalet är det dock ganska lite sådana här reflektioner och jag  tycker att det saknas inom media också. Det är väldigt mycket krönikor  till exempel som görs lite för snabbt.

Att det inte finns tillräckligt med tanke bakom krönikorna?
– Ja, för det hinns inte med. För mig är det tvärtom, mina texter ska  inte vara något jag skriver ihop snabbt. Det är lätt frestande då man  sällan har ganska bra betalt, eftersom frilansarvodena har gått ner så  mycket, och då krävs det att man har lite fart på det hela. Det blir  lätt att man bara måste passa sin deadline. Jag önskar att det fanns mer  intresse av reflektion. Det är inte att folk själva ständigt måste göra  det, man kan ta in filosofer och psykologer som sätter saker i ett  större sammanhang. Perspektivsättning, det saknar jag i det offentliga  samtalet.

Med dina texter på DN:s ledarsida, vilka tänker du att du skriver för?
– Jag tänker att jag skriver för de som vill fördjupa sig i något eller  för de som bara vill läsa en artikel den dagen och då ska de få något  ordentligt. Precis som med mina böcker tänker jag att om jag är  intresserad av något så finns det andra som är det också. Jag förstår  att det finns många som inte är intresserade, att det är för abstrakt,  men jag kan inte ta hänsyn till det. Jag skriver för någon som är som  jag. Den där ledarsidan är en plats som är ganska anspråksfull och jag  får ett utrymme som gör att det inte räcker med bara en åsikt, det krävs  även resonemang.

Att jag frågar är för att jag tror att sättet du  skriver på gör att alla inte kan förstå dina texter, håller du med om  det?
– Så är det nog, och det finns ingen avsiktlighet i det, utan eftersom  jag väger varje ord så mycket känner jag att det inte finns något annat  sätt som jag kan skriva utan att nämna vissa termer, ord och referenser  till akademin. Alternativet skulle vara att behöva förklara ord efter  ord och då har jag en tusen sidor lång text. Sedan tänker jag att folk  kan slå upp ord, det gör jag när jag inte förstår något.

Ser du det som problematiskt att alla inte kan förstå dina texter?
– Nej, det gör jag inte, för texterna i DN kräver på något sätt att man  redan är intresserad av ämnet. De faller sönder, det blir inget kvar av  en sådan text, om man skulle skriva den på mer lättläst svenska eller  vad man ska kalla det. Jag påstår ingenting annat än det som står där,  man kan inte reducera det till åsikter. Att "Lena tycker så här och så  här". Det är samma sak som jag inte ser det som ett problem att alla  inte kan förstå alla böcker de läser. Däremot tror jag att människor kan  förflytta sig i kunskapsnivå och intressen och det man inte förstår nu  kanske man förstår om tio år. Det har jag själv gjort.

Det tog hus i helvete när Lena Anderssons sommarprogram sändes 2005. En  metodisk genomgång av Jesus budskap som bland annat kopplades till  diktatorer blev för mycket för väldigt många. Programmet anmäldes till  Granskningsnämnden av många lyssnare och i Sommars då 46-åriga  historia hade inget program väckt så starka reaktioner.

– Mitt problem med Jesus-programmet var att jag inte förstod hur jag  skulle få folk att tycka det var intressant. Jag borde kanske ha  förväntat mig starka reaktioner, men jag hade underskattat hur kristet  Sverige faktiskt är. Min producent sa när vi spelade in att det här  kommer ge eko, men jag trodde inte det. Men jag är inte dummare än att  jag förstår att liknelsen mellan Jesus och diktatorer är tillspetsad.

Att du fick så starka reaktioner, har det påverkat ditt skrivande?
– Om något så är det att bli ännu mer noggrann, att täppa till de enkla  invändningarna och att folk lätt kan avfärda mina resonemang.

Lena Andersson fick starka reaktioner när hon i en text på DN:s  ledarsida 2010 ifrågasatte om barn var meningen med livet. Hon skrev  bland annat: "Det verkar som om föräldrar inte riktigt vill leka eller  vara med sina barn alltför många timmar i sträck. Anledningen till att  männen inte tar ut halva föräldrapenningen är nog inte ekonomisk. De har  lagt märke till att det är mer berikande att vara ute i omvärlden och  på arbetet."

I sin textsamling "Förnuft och högmod" från 2011 utgår hon från vad hon uppfattar som Palme-utredningens  grundantagande: "Att Lisbet Palme berättat allt så som det skedde, att  hon var ett bra vittne, att hon velat se mordet löst." Lena  Andersson resonerar sedan om det skulle kunna förhålla sig  precis tvärtom.

Vill du medvetet provocera?
– Jag skulle inte kalla min ambition att provocera då jag aldrig skulle  skriva något som jag inte anser är rimligt. Jag skriver inte för att  säga det man inte får säga eller för att röra om. Det måste vara att jag  verkligen känner att det är något problematiskt. När jag känner att det  är något vi måste undersöka.

– Jag förstår att det skapar reaktioner just  för att jag inte lindar in det eller försöker att göra det skönt för  läsaren. Som med barn-texten, det blev så tydligt att så många tyckte  att det var så jobbigt att ha barn samtidigt som det verkar självklart  att alla förväntas vilja ha barn och gärna många. Det är underförstått  att barn ger mycket glädje och allt det, just därför är det intressant  att det framställs som så jobbigt att ha barn. Jag kände att här fanns  något det inte talas om.

Följer du vad som sägs om din texter i sociala medier?
– Jag är väldigt dålig på sociala medier. Jag är bara på Facebook och  där kan jag se lite ibland. Men jag försöker att vara försiktig med att inte  dras in i för många diskussioner då det kan ta upp så mycket av ens tid.  Och det jag skriver där ska hålla för samma granskning som mina texter i  DN, även om det är på en mer lättsam nivå. Det kräver en noggrannhet  som kräver tid jag inte alltid vill lägga. Sedan är det ju inte särskilt  kul att läsa att man är en idiot.

Du verkar ju eftersöka samtal, kan du inte finna de i sociala medier?
– Är det Twitter jag ska vara på då?

Med tanke på vad du har sagt så skulle det nog inte passa dig tror jag. Där är det snabba puckar, känslor och åsikter.
– Ja, ok, då kanske det inte är min grej. För du har rätt i att jag  verkligen eftersöker samtal, men i rätt kanaler. Jag är dock inte  intresserad av det personliga, "du är en idiot",  utan mer de som  skriver att de inte tycker att min text håller därför att och så vidare.  Då finns det något att diskutera. Det finns inget att diskutera kring  om jag är en idiot eller inte. Men visst finns det något paradoxalt i  att jag har ambitionen att starta samtal, men sedan kanske inte är  delaktig i de som sedan förs, men ibland är jag ju det.

Var står du politiskt?
– Ibland gör jag väl något litet nedslag där folk får en antydan om var  jag står. Om någon frågar så svarar jag och jag brukar säga att jag är  socialdemokrat, men inte som har med partiet att göra, utan rent  ideologiskt. Det betyder att jag är värdeliberal, värnar de  liberala värdena beträffande immateriell frihet, men tycker att  marknaden bör tuktas och hållas i schack. Jag har även skrivit om min  syn på staten, att den inte bör vara allt för liten. Eftersom individer  utsätts för ofrihet i civilsamhället. Att den inte heller ska vara för  stor och förgrenad är en självklarhet.

Ofta när någon säger att den är sosse eller liberal så tenderar folk att  dra slutsatser om dens person och åsikter enbart utifrån den  positionen, är det därför du medvetet undviker att skriva ut var du  står?
– Ja, hela tiden, det är hopplöst. Det här att man känner att man inte  behöver lyssna på någon då man redan tror sig veta vad den tycker. Det  blir löjligt och det är det jag menar med att det inte finns intresse av  tankar, utan bara att fästa åsikter på varandra.