Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Helgintervjuer

”Också i de allra sorgligaste beskrivningarna måste man hitta kraften hos den utsatta”

Publicerad: 20 mars 2015, 14:51

Tom Alandh

Foto: Linnéa Kihlström

Dokumentärfilmens svenska mästare Tom Alandh har arbetat 45 år på Sveriges Television och gjort över hundra timslånga dokumentärer. Resumé har träffat en ödmjuk producent vars ambition är att visa något annat än den schablonmässiga betraktelsen.

Ämnen i artikeln:

Robert LaulSVT

LK

Linnéa Kihlström


Tom Alandhs kontor i tv-huset på Gärdet i Stockholm trängs färgglada pärmar med tidningsurklipp, post it-lappar och höga staplar med böcker. Tom Alandh säger att han är lite som en ekorre – här samlar han allt han har gjort och han kan utan problem plocka fram en gammal speakertext från 1973. Och speakertexterna – och allt annat viktigt – skriver Tom Alandh fortfarande på skrivmaskinen han har stående på sitt arbetsrum.

Just nu är Tom Alandh och hans team i slutskedet av arbetet med dokumentären "Ur Svennis skugga".  Filmen handlar om Tord Grip – en legend inom svensk fotboll. Inspelningen gjordes under tre veckor och arbetet med klippningen tog ytterligare fem. Resultatet blev en film som ligger Tom Alandh varmt om hjärtat.

– Det är inte bara en film om fotboll. Det är en film om kärlek, livet och döden. Och om att dragspelet kan vara både en tröst och glädje.

Varför en dokumentär om Tord Grip?
– Tänk dig själv – han är född i Ytterhogdal men bor nu på Floragatan på Östermalm. Han har haft hela världen som arbetsplats. En bagarlärling med sju år i folkskolan, som dessutom spelar dragspel. Det kan man inte misslyckas med.

Bakgrunden till dokumentären var att Tom Alandh läste en intervju med Tord Grip av Robert Laul i Sportbladet. En intervju han fastnade för, klippte ut och la åt sidan för att "göra något på" så småningom.

Ett tag senare ringde han Tord Grip och frågade om han fick komma förbi på Floragatan. Det fick han. Tom Alandh satte sig på cykeln och trampade hem till Tord Grip. De fick bra kontakt och väl där fick Tom Alandh syn på ett dragspel i ett hörn.

– Jag frågade "spelar du dragspel? Spelar du bra? Kan du 'Drömmen om Elin'?". Tord satte på sig dragspelet och spelade jättebra. Då tänkte jag att "oj, den här filmen vill jag göra". Jag sträckte fram handen och frågade "ska vi göra det här?". "Ja, det ska vi", svarade Tord.

Vilka personer får plats i dina berättelser?
– Jag letar efter spännande människoöden, och de mest spännande är sällan de mest kända. Det kan vara hon som sitter i kassan på Konsum, han som kör taxi eller kronofogden som cyklar runt i Vimmerby. Det finns en hel uppsjö av berättelser.

Tom Alandh berättar om hur idén till en av hans dokumentärfilmer, "Gustav och Maria – en kärlekshistoria", växte fram ur en tvåspaltare i Dagens Nyheter. Tom Alandh läste en kort text om ett par som varit gifta i över 50 år. När frun blev senildement orkade mannen inte se henne lida så han dödade sin fru. Därefter köpte han en biljett till en Ålandsfärja. När båten kom ut på öppet vatten lindade han en kätting runt sin kropp och sänkte ner sig i havet.

– Jag tänkte "herregud vilken historia – den här måste jag göra". Men just då höll jag på med filmen om Cornelis så jag hade inte möjlighet. Men ett helt år senare hade fortfarande ingen gjort något av historien. Då gjorde jag det.

Tom Alandh säger att han har hur mycket tidningsurklipp som helst – idéer på saker han skulle kunna göra, men att problemet är att han är för gammal för att hinna göra allting.

Vem kan ersätta dig?
– Det finns massor. Om det är något jag lärt mig så är det att ingen är oersättlig. Åsa Blanck, som har fått min tjänst, är en fantastisk tv-producent och berättare. Detta är verkligen ingen spelad ödmjukhet utan hon är mycket bättre än jag. Hon är en riktig dokumentärfilmare. Jag är en journalist som gör dokumentärfilm.

Att Tom Alandh skulle ha en unik ton håller han inte med om, däremot säger han att han har en unik position eftersom han är så privilegierad. Efter närmare ett halvt sekel på SVT har Tom Alandh nästintill full frihet.

– Och anledningen till det är att vi är rätt billiga i drift. Vi både filmar och klipper raskt och sedan blir det ganska bra. Det är inte mästerverk varje gång men det blir tillräckligt bra för att platsa i programtablån.

Inför en intervju delar Tom Alandh in sitt arbete i två delar. Först en omfattande researchdel när han läser in sig på ämnet och träffar människor. Sedan kommer Björn Henriksson, Tom Alandhs kollega och ständiga parhäst, och då börjar filmningen. Tom Alandh säger att det viktigaste under en intervju är att vara öppen, hitta en röd tråd och inte "prata sönder" folk före själva intervjutillfället. För att inte få hela historien berättad för sig vid fel tillfälle bör man bara vara sparsam vid den första kontakten.

Går du in förutsättningslöst i ett samtal eller har du en bild av vart du vill komma?
– Jag förbereder mig genom att fundera över i vilken egenskap jag intervjuar någon. Och jag har alltid ett mål med intervjun. Men jag läser av intervjusituationen och den bästa frågan har jag inte tänkt ut i förväg. Jag brukar säga att den bästa frågan kommer ur ett spännande svar. Konsten att fråga är väldigt mycket konsten att lyssna.

Själv tycker inte Tom Alandh att han är någon märkvärdigt bra intervjuare, utan han säger att är man bara intresserad av att höra någons berättelse blir det ofta en bra intervju. Filmningen beskriver han som rolig, men också som den tyngre delen av processen eftersom man då ska vara både bärare, journalist och psykolog. Klippningen säger han är "underbar och helt makalöst rolig" eftersom det är först i klipprummet filmen tar form. Sedan åtta år tillbaka jobbar Tom Alandh med klipparen Heleen Rebel.

Hur gör du för att gripa tag i tittaren?
– Hitta en bra människa, behandla en bra människa väl så blir det ofta bra. Jag har haft tur och haft en bra näsa för att hitta folk.  Sedan måste man börja filmen bra – inledningen ska gripa tag direkt i tittaren och så måste man avsluta på ett sätt som gör att folk minns vad det är de har sett.

Tom Alandh säger att det är viktigt att inte göra människor till offer och att man måste förhålla sig kritiskt granskande oavsett åt vilket håll man ställer blicken.

– Man måste hitta människan bakom schablonbilden. Och man ska inte tycka synd om människor, man ska tycka om människor. Därför är det viktigt att också i de allra sorgligaste beskrivningarna hitta kraften hos den utsatta – en kontrast till tåren.

Hur gör du för att ställa de svåra frågorna – och få ett svar?
– Allt handlar om tonen. Med en bra ton kan du ställa vilken fråga som helst. Och är frågan tillräckligt enkel så får du svar. "Varför sitter du på kåken?", "vilket ansvar har du?", "vad var det som hände?", "varför stack du kniven i honom?", "vad tänker du efteråt?".

Tom Alandh och fotografen Björn Henriksson har arbetat konstant tillsammans i 46 år. Att jobba tillsammans med bra medarbetare ger en enorm trygghet, säger han.

– Björn är fantastisk att vara tyst med, vi kan sitta i 20 mil utan att säga ett pip till varandra, sedan kan vi sitta i 20 mil och prata oavbrutet. Den relationen är väldigt värdefull.

Tom Alandh tycker inte att det han gör är gestaltade journalistik.

– Gestaltande låter som att man fixar och regisserar. Det gör inte jag. Jag hänger på och berättar mina historier. Om någon skulle kalla mig regissör slår jag bakut.
– Men det roliga med tv-journalistik är att tv är ett sånt oerhört tacksamt medium att jobba med. Jag har ju bilden och rösten helt gratis. Skrivande journalister måste jobba så in i helvette för att levandegöra det.

Finns det någon av dina filmer som format dig?
– Filmerna om Martina med Downs Syndrom har betytt mycket för mig. Alltså att följa en människa i 40 år – det är klart att de filmerna har format mig. Den sista filmen är gjord, men fortfarande finns hon i mitt liv. Vi hörs ett par gånger i månaden, och jag åker aldrig till Göteborg utan att träffa Martina.

Tom Alandh säger att han håller en distans till personerna han möter under det journalistiska arbetet, men att han ofta behåller en relation till dem efteråt. Förutom filmerna om Martina säger Tom Alandh att filmerna om Pia Sjögren och filmen om Tord Grip betyder något speciellt.

Vad känner du för ansvar gentemot dem du porträtterar?
– Jag har ett ohyggligt stort ansvar. Jag kanske låter självgod, men jag tycker att vi har klarat det ganska bra. Vi har varit varsamma och respektfulla men ändå berättat om den verklighet som de har befunnit sig i. Och om det inte händer något oväntat kommer jag nog att dra mig tillbaka från mitt arbete med ett gott samvete så småningom.

FAKTA/Tom Alandh
Ålder: 70
Bor: Bromma i Stockholm
Familj: Hustrun Birgitta, två döttrar och totalt sju barnbarn
Uppvuxen: Stockholm
Utbildning: Student och journalisthögskola
Karriär i korthet: Jobbat på SVT i 45 år
Aktuell med: "Ur Svennis skugga" – en dokumentär om Tord Grip som visas i SVT2 torsdag 26 mars
Drivkraft: Tycker det är kul att jobba
Medievanor: Läser många och mycket tidningar. Lyssnar mer på radio än tittar på tv

Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev