Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag28.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Helgintervjuer

Så ska copyveteranen göra författardebuten till en kioskvältare

Publicerad: 7 April 2017, 13:22

Jöns Hellsing "Jag har två skapande föräldrar. Sagopappan och teatermamman. Man blir lite skadad av det som kreativ person. Det blir lite som Obelix som ramlar ner i grytan"

Foto: Andreas Elgstrand

1992 tog den hyllade författaren Lennart Hellsing med sig sonen till familjens ägor i Skottland. 25 år senare släpps den första delen i Jöns Hellsing trilogi som utspelar sig på ön. Garbergs copywriter skäms inte för att dra nytta av sitt kända efternamn när han säljer in böckerna.


Ämnen i artikeln:

CopywriterFörfattareHelgintervjunGarbergs

Garbergs kontor ligger några våningar under restaurang Gondolen. Från fönstren ser man ut över det omtvistade bygget av nya Slussen. Grävskopor, stängsel, vatten som forsar in från Stockholms ström och blandas ut med leran, en sorts Jan Lööfsk industriromantik.

När Resumé är på besök återstår en dryg vecka innan byråns copywriter Jöns Hellsing ger ut debutromanen "Händig man sökes". Vägen dit har varit lång. Efter flera års skrivande skickade han in manus till tio förlag. Några månader satt han där med lika många nej.

Först var Jöns Hellsing rådvill. Sedan väcktes idén om en trilogi. Och som den reklamman han är använde han ateljén på byrån för att paketera en presentation av "Hope Island-trilogin". Öbornas kamp mot överheten blev den röd tråden. En metafor för Skottlands frihetskamp mot det brittiska imperiet. Sedan gick han till Litterära Agenter som jobbar med att få ut svenska författare i världen.

– Från att ha tonat ner mitt efternamn, att vara fin, ödmjuk och stå på egna ben, skrev jag ett brev där jag berättade: "Jag har ärvt en by i Skottland av min pappa Lennart Hellsing. Nu har jag en trilogidé med första boken skriven. Kan vi ses?". Nu ville jag ha ut det här. Det är ingen som tackar en för att man lyssnar till Jante.

Vi backar tillbaka bandet till hösten 1992. Jöns Hellsing är då 28 år och livet går snabbt. Han har slagit sig in i reklambranschen, var hög på framgång och drabbas av viss hybris. Tillsammans med sin pappa, den legendariske författaren och konstnären Lennart Hellsing, åker han till Skottland. En plats som pappan pratat mycket om med starka historiska kopplingar till familjen.

– Jag hade ett tunnelseende på ett osunt sätt. Var väldigt fokuserad på mitt arbete, la pengar på hög och hann aldrig etablera långvariga relationer. Det var inget fräscht liv. Jag är en person som vill lägga krokben för mig själv när jag får framgång. Så när jag åkte till Skottland ville jag rugga upp mig själv.

Jöns Hellsings är landlord i sjätte generationen genom sin farmors mormors far som var skotte och hette Alexander MacLaren. Cladville Estate, är en egendom på whiskymeckat Isle of Islays sydvästspets i ögruppen Hebriderna som från början omfattade tusentals tunnland. I dag är stora delar av marken såld, men familjen äger alltjämt byn Portnahaven och åkermark utspridd här och där i omgivningen. För 25 år sedan gick far och son upp i ett utkikstorn och såg ut över byn. Kustbevakningstornet som lades ner på 1970-talet var eroderat av hårda vindar från Atlanten och mögligt av fukt. När Jöns Hellsing var hemma i Stockholm efter en vecka kunde han inte släppa tankarna på det där tornet.

– Det var bokstavligen en våt pojkdröm. Jag sa upp mig på Garbergs, blev frilans. Tog mina besparingar och åkte till Skottland igen. Jag var ganska ohändig och skulle, som ett mandomsprov, renovera tornet. Det blev världens dyraste lekstuga. Men också ett existentiellt gungfly.

Jöns Hellsing blev en del av Portnahaven. Han lärde känna de som bodde i den där lilla byn längst ut på udden. Under frilansåren åkte han tillbaka i flera vändor. Stannade i månader. 1997 stod bygget klart. Jöns Hellsing och hans blivande fru Pia bjöd in hela byn när de invigde det nyrenoverade tornet. Småbarnsår följde och det blev allt glesare mellan resorna till Skottland. Men så för några år sedan började blev tankarna på byn alltmer närvarande.

– Jag har två skapande föräldrar. Sagopappan och teatermamman. Man blir lite skadad av det som kreativ person. Det blir lite som Obelix som ramlar ner i grytan. Jag trillade ner i fantasigrytan och har lite svårt för den krassa verkligheten.

I Skottland mötte han en verklighet som var lagom overklig för att våga sätta ner foten i. Och trilogin han nu har skrivit är född ur en längtan att umgås med platsen i fantasin. Han har vävt ihop händelser, platser och människor som han samlat på sig. Dramaturgin och aktörerna är tydliga: den fattiga byn, en kvinnlig pubägare som kämpar för sin by, en lord med som känner Margaret Thatcher och bor i ett gods med 56 rum.

– Som copywriter ligger jag ju nära det skrivna ordet. Men för mig handlar det nog mer om att få en "hit" än att skriva en roman som självändamål. Jag har länge drivit musikprojekt, vår senaste musikvideo med Dildorado är förvisso uppe i 270 000 visningar, men jag har aldrig upplevt en riktig hit.

– Med en skrivande pappa har det också funnits en liten oro. Det har känts lite väl förväntat att springa på den bollen. Men det här är inte ett "fuck off till reklambranschen" eller ett stort "nu är jag författare". Nu är jag en bokskrivande copywriter. Inget mer.

Du tror att det här blir en hit?
– Jag måste ju tro på det. Att nå ut och beröra många. Det här är en underhållningsroman och jag gör inga anspråk på att vara finkulturell. Hellre en Magnus Uggla som inte får några lysande recensioner men når en stor publik än att bli smal och creddig. Det är ett enkelt val. För mig i alla fall.

Att din pappa var en skrivande person. Är det en högre tröskel för dig?
– Om jag skulle ge mig in i det här getingboet ville jag inte komma in tomhänt. Att försöka komma in i det kulturella finrummet bara för att jag heter Hellsing vore bara pinsamt. Jag har velat samla på mig erfarenheter till något som känns rätt i hjärtat.

Jöns Hellsing kan fortfarande återkalla minnena av den där resan för 25 år sedan. Hur han och pappan hyrde bil i Glasgow och åkte norrut genom dramatiska landskap. Hur de tuggade scones och drack te längs vägen, ljudet av säckpipor. Fyllon som pratade gaeliska. Hur de åkte färja och fick söka skydd från stormen i en nödhamn. Hur han kräktes. Han "bombades med intryck". Kvällen när han kom hem skrev han en sjömansvisa i sju verser på engelska som han brukar sjunga på puben. Nu är bilderna hörnstenar i böckerna.

– För mig är det här decennier av intryck som bearbetas. Man kan se det som att jag är en i grunden feg människa som utsatts för någonting starkt, nästan omkullkastande. Då måste intrycken ut ur systemet.

Boken ges ut på HarperCollins nordiska filial. Ett förlag med lättviktig portfölj där harlequin och romance tar stor plats som behövde fylla på med svensk skönlitteratur. Första boken är klar för utgivning i de nordiska länderna. Men är ute på läsning i ytterligare 16 länder. Jöns Hellsing hoppas på att en dag få ut den i Storbritannien.

– Det är britten i mig som gör det här och jag drömmer om att den engelska utgåvan blir den största. Den litterära agenten bad mig skriva in mer skandinaviska referenser för att bygga en bro mellan marknaderna. I den första boken har jag fått in både Volvo, Abba och en svensk lady. I de senare böckerna finns starka kopplingar till Norge och vikingarna som härskade över skotska västkusten i flera hundra år.

Den här processen låter som att du kan vara bekant med som copywriter. Bygga broar, få inspel kring vad som kan göras. Vara anpassningsbar. Det låter nästan som en kundrelation?
– Precis. En debutant utan erfarenheten att jobba mot kunder hade nog blivit mer nedslagen. Är mina argument inte tillräckligt bra så kommer jag att få nej. Jag är luttrad och lyhörd.

Böckerna utspelar sig mellan hösten 1985 och december 1989. Detta trots att det var under mitten av 1990-talet som Jöns Hellsing levde som mest i Skottland. Anledningen stavas Margaret Thatcher

– Hon väcker känslor. Är lite av en vattendelare som folk kan relatera till och som engagerar. Hon är också en symbol för överheten och lorden i min berättelse är vän med henne. 1980-talet var också en analog värld som passade bättre för den ryktesspridning som är central i berättelsen.

– Jag har själv gått och raljerat lite över svenska filmer som ska skildra 70-talet. Sedan hamnade man själv i nostalgiträsket.

Jöns Hellsing har "kastat sig ut i pr-havet". I vecka satt han och mamma Yvonne Lombard sitta i "Malou efter tio" i TV4. Han tror att han haft stor nytta av sin marknadsföringsbakgrund i lanseringsprocessen:

– Jag har ett piggt förlag, ingen skugga över deras idéer. Men mina erfarenheter, mitt nätverk och personliga pr-driv runt den här lanseringen gör att jag kan göra något som jag tror förlaget inte skulle kunna åstadkomma helt på egen hand. Sedan är mitt namn ett bra smörjmedel, det är ingenting jag skäms för. Boken har en författarlogo som syns och jag tror att det är smart. Med tiden hoppas jag kunna ömsa skinn. En dag säljer boken förhoppningsvis på andra marknader där mitt efternamn inte spelar någon roll. Fram till dess blir namnet en del av pr-arbetet.

Att skriva en bok är inte bara ord. Författaren måste marknadsföras. Med alla pitcher och mindre presentationer i ryggen har Jöns Hellsing självförtroende att "sälja varan". När Resumé träffar honom har han haft ett releasemingel på Riche. På väggen i Lilla Baren rullade en video på temat "Vad hände i Storbritannien 1985?".

Det här är långtifrån det enda tillfället där han själv har tagit initiativet i pr-arbetet. När förlaget presenterade en trailer skrev han om meningarna och klippte om filmen med hjälp av en postproduktionskompis. Han gillade inte musikförslaget utan ersatte den med bombastisk skotsk filmmusik med keltiska undertoner. När han inte tyckte omslaget höll måttet tog han hjälp av sina formgivarkollegor.

Jöns Hellsing har byggt en kommersiell infrastruktur för trilogin och agenten har jobbat en del mot filmbolag. Inspirationen kommer från luncher med andra författare. På Facebooksidan "Jons Hellsing author" står han med skotskrutig slips. Ett alterego i ett skyltfönster mot världen.

– Förlaget kommer med bra, effektiva idéer i stil med "Åk till bokhandlarkonferensen i Borås", "Tacka ja till en lokal Författarkväll" osv. Där har jag noll koll – och lyder glatt. Men min bok har, om jag själv får säga det, en lite annorlunda approach i genren. Drama i skotska övärlden under Thatcher. Jag vill tro att det är intresseväckande. Då måste man skapa en lansering som motsvarar innehållet. Till exempel genom att ta fram en röd whiskystämpel som bjuder på en "free dram" mot uppvisande av boken på min lokala pub på Islay. Vilket jag har gjort.

Jöns Hellsings syskon är konstnärer som gått i föräldrarnas bohemiska fotspår. Själv gjorde han en "familjär mikrorevolt". Spelade, golf, läste ekonomi och bejakade livet i Saltjö-Duvnäs innan han hamnade på reklamskolan Berghs.

– Jag gick med normen för mina kompisar i området, men lite tvärs emot mitt sociala arv. Även om jag växte upp i ett borgerligt hem med mycket ärvt silver i ett stort, gult kråkslott.

Hur var det att göra en "yuppie-revolution" i ett konstnärshem?
– Det var en väldigt snäll revolution. Däremot fanns det en diskrepans kring hur jag ville att vårt hem skulle uppfattas och hur det var. Det var ingenting att skämmas för egentligen. Men lite för bohemisk för en person som där och då ville vara som alla andra. Det skavde lite i bägge ändor ibland. Men det handlade nog mest om att jag var osäker.

– Sen fanns det bilder från uppväxtåren som påverkade mig. Mina föräldrar skrev hyllade böcker och spelade på de stora scenerna. Men jag såg också vänner till familjen som inte lyckades och söp. Jag fick se på nära håll hur svårt det var att komma upp sig och lyckas som konstnär. Det var kanske därför jag valde en trygg väg.

Efter examen från Berghs började han på Garbergs.

– Jag blev lite avrådd. "Akta dig för Handelsbyrån!". Det var som en pestflagga hos vissa. Sen har Garbergs gjort en resa från ett anonymt hörn av Tegnerlunden till Slussen med utsikt över stan, både bokstavligt och symboliskt.

Han slog tidigt igenom på byrån och vann Guldägg med en kampanj för Folkhälsoinstitutet i början av 1990-talet. När han återvände 1997 efter den där frilansperioden märkte han successivt hur jobbet tog mindre plats i hans liv.

– Med åren backar man ner på det kreativa mittfältet, i alla fall jag. Blir en grovjobbare som frågar vad som ska göras – och gör det. Kanske blir man också bättre på att skicka upp långbollar till någon som kan näta.

Att copywriter var hans plats i reklambranschen var en självklarhet:

– Skrivandet var mitt försprång. Jag har en pappa som var poet och sagoboksförfattare det gav mig språkglädje. Min morfar var professor i romanska språk och skrev en bok på 1200 sidor om rumänska verb. Det här med systematisering, att tänka och göra en bra disposition, är en större del av bokskrivande än vad man kan tro.

– Jag gjorde några synder i min ungdom där jag "bara började skriva" och hoppades på inspiration. I en naiv övertro på att jag hade gåvan. Därför tänkte jag efter väldigt länge innan jag började skriva det här. Jag är ganska associativ, rimmar och larvar mig. Då är det lätt att skriva i diket.

Jöns Hellsing har skrivit professionellt sedan 1990. Det gav honom en nödvändig respektlöshet som gjorde att han inte ryggade för att börja ösa på. Samtidigt fanns det barnsjukdomar nedärvda från de kreativa processerna på byrån.

– Jag vill påstå att jag har kunnat dra en hel del nytta av mitt jobb som copywriter. I början var jag lite väl ängslig över att hålla kvar läsaren. Jag trodde att varje mening skulle bjuda på något spektakulärt. När jag väl lyfte blicken så insåg jag att jag kunde arbeta som i mitt vardagliga arbete. Jag utgår nästan alltid från slutet av boken när jag skriver. Vad storyn ska leda fram till och vilka byggstenar som finns med i varje del. Ungefär som enheter i en kampanj.

Är det många copyvänner som haft författardrömmar?
– Det bubblar nog på sina håll. Jag själv är nog inget undantag men har nog inte velat erkänna det, kanske inte ens för mig själv. Men en dag var jag bara gravid med en story som jag inte kunde dö och ha oskriven.

Många byråer, sanningar och personligheter har försvunnit sedan Jöns Hellsing gjorde sina första copytexter.

– Reklam var något annat när jag började. Jag kommer från en konstnärsfamilj och när jag kom in i branschen inspirerades man mycket av konstvärlden. Det fanns en annan tid, ett annat tålamod att bejaka konstnärlighet som lockade mig. När man gjorde en stor kampanj visste man dessutom att "alla" såg den. Kampen för att slå igenom i det nya medielandskapet är nog en stor anledning till att jag vill testa en ny drog. Jag är exhibitionist som alla andra kreatörer. Jag vill göra väsen av mig. Ibland har det kanske gått lite trögt där man känner att ens kampanjer inte får någon respons.

Du som skolades i en mer analog verklighet och är forfarande copy. Hur har du gjort för att klara transformationen?
– Jag har blivit ett med kulturen på Garbergs och ser nästan byrån som en av mina kunder. Jag är med som festansvarig och gillar fixeriet runt allt från Barbergs till julfester. Förnyelsen för mig kommer naturligt med nya kollegor och medier som ständigt knackar på. Det är pågående resa.

Tittar man runt bland byråerna så finns det kanske inte så många kreatörer som är över 50 år?
– Så är det och lite kan jag sörja att jag inte lägger min överväxel på att sitta här på kvällarna. Jag prioriterar min familj, och nu boken. Samtidigt blir man dundereffektiv på arbetstid. Copywriters har en liten tendens att klara sig längre eftersom man lever mer på sin analytiska förmåga. Det är okej att bara vara klok, och det blir man ju med åren har jag hört.

– Men lite grann är trilogin nog också en livbåt om reklambranschen en dag inte vill ha mig längre. Man måste sprida sina risker. Samtidigt är det inget självändamål att sluta jobba. Reklam är ett väldigt kul jobb.

Vad kommer ditt behov av en hit ifrån?
– Det är nog nedärva krav, en press eller ett kall låter jag vara osagt. Det finns en inneboende övertygelse om att man kan lyckas. Min mamma är 88 år, kör vidare på Stadsteatern och brinner för det hon gör. Från hjärtat. Från henne och pappa, som var likadan, har jag fått arbetsglädjen. Det skulle kännas konstigt att inte ha vågat kasta ut sitt köttben. Det är viktigt att försöka. Samtidigt har jag alltid fått panik av framgångar, börjat backa om det går för bra.

Varför tror du det är så?
– Jag vet inte. Kanske har man sett baksidan av att vara ett känt ansikte. Jag har alltid tänkt att Max Martin har ett skönare liv än artisterna han företräder. Inga jämförelser i övrigt. Genom mina föräldrar har jag sett hur folk tittar, pekar och vänder sig om. Det är lite besvärligt.

Förutom Jöns Hellsings fru var pappa Lennart den förste att läsa bokmanuset. Han var klar på en och en halv dag. När han skulle ge sitt omdöme och började med "jag tänkte på en grej", förväntade sig sonen en sågning av något stort som karaktärernas djup eller dialogens trovärdighet.

"Du vet den där scenen där lorden träffar sin nya kvinna på en hästkapplöpningsbana och de ska äta lunch. Då står det ju två drinkar på bordet, Dubonnet med is. Vill du signalera dålig amerikansk smak så är is bra. Men han är ändå engelsk lord. Ta bort isen, tycker jag."

– Han kanske var bussig och undanhöll sin kritik, men jag kan ärligt talat säga att vad Garbergs bokklubb tyckte var mycket viktigare. De är fler och en bra spegel av mina tänkta bokköpare, så krass är jag.

Du skrev en sång på känsla när du kom hem från Skottland. Hur lik är du dina föräldrar?
– Man fyller 50, man härmar. Jag håller alltid på med språket. Allt ska bli små konstverk. Ett sms måste ha jämna rader. I arbetet fanns det stunder då jag snöade in på horungar och radfall istället för att lägga krut på berättandet.

Av familjens ägor i Skottland återstår ett skelett kring byn av vägar och kustremsor som ägs av stiftelsen Mary Bakers Trust där Lennart Hellsing var huvudman, en position som Jöns Hellsing har tagit över.

– Det finns ett skäl till att jag skriver en roman som jag vill ska nå ut brett. Jag har fått så mycket från min by Portnahaven genom åren och ser hur folk kämpar i ett litet samhälle som avfolkas. Vädret är obönhörligt så husen blir snabbt nerslitna. Eftersom jag formellt är landlord i byn vill man någonstans ge tillbaka. Jag har därför ålagt mig själv att automatiskt överföra tio procent av alla bokintäkter till ett konto i Skottland som ska gå till projekt som sprider hopp i byn. Ön i boken är fiktiv, men det vore kul om min bok gjorde skillnad på riktigt.

FAKTA/ Jöns Hellsing
Ålder: 52 år
Familj: Fru Pia och sönerna Malte, 16, Noak, 14 och Vidar, 6
Utbildning: Ekonomlinjen Stockholms universitet, Sorbonne ekonomistudier, RMI-Berghs copywriterlinjen
Karriär i korthet: Håwi&Co 90-92, Garbergs 92-
Gör på fritiden: Skriver, komponerar, springer lite
Tjänar: 751 000 (2015)
Filmtips: "Jag, Daniel Blake" av Ken Loach
Lästips: "Svarthuset" av Peter May
Medievanor: DN, Facebook, Ileach (Islays lokaltidning)
Oanad talang: "Bra på jämfotahopp"
Hissar: "Lugna, resonerande samtal"
Dissar: "Svenska debattklimatet"

Andreas Rågsjö Thorell

Webbredaktör

andreas.thorell@resume.se

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.