Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag14.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Helgintervjuer

”Självmord är en permanent lösning på tillfälliga problem”

Publicerad: 14 Oktober 2016, 14:04

Niklas Ekdal berättar om sitt självmordsförsök och vägen tillbaka.

Foto: Andreas Elgstrand

Niklas Ekdal har utkämpat många intellektuella strider i den offentliga debatten. Kampen mot de egna demonerna höll på att kosta honom livet.


Ämnen i artikeln:

Dagens Nyheter#baramänniskaNiklas EkdalPsykologi

När börjar och slutar en kris? För Niklas Ekdal är det tydligt. En fotbollsmatch, en tackling, en hjärnskakning. Plötsligt kunde han inte skriva. Bara en sak som att umgås blev ansträngande.

De flesta som känner Niklas Ekdal vet att han var utslagen under ett och ett halvt års tid. Att isoleringen blev allt djupare. Vad få visste om var att DN:s förre politiske chefredaktör gick ner i sin källare en novemberdag 2012. Med sig hade han yoghurt och piller. Hade ingen hittat honom skulle Niklas Ekdal vara död i dag.

Boken "Hur jag dog" kretsar kring självmord, psykisk ohälsa och manlig sårbarhet. Den ­väver samman Niklas Ekdals högst personliga berättelse med en större, idéhistorisk kontext om en samtid där allt inte står rätt till.
– Som gammal mediehora tänker man efter några gånger innan man skriver den här typen av bok. Framför allt kräver en så här obehaglig historia att man tar hänsyn till sina närmaste. Inför lanseringen var jag lite nervös för hur det skulle kännas att prata om det. Det har varit fascinerande, rent psykologiskt, hur enkelt det har varit att berätta om något så jobbigt.

Varför tror du att det är så?
– Som politisk kommentator i radio eller tv är man ­alltid på sin vakt. Här har jag varit fullständigt lugn. Med en sådan här historia kan ens syfte knappast ­missförstås och det finns ingenting att bevisa. När man uttalar sig om politik finns det alltid en konflikt och kalkyl. Här handlar det mest om att släppa masken.

Den 31 augusti berättade Niklas Ekdal i ett Facebookinlägg om överdosen som höll på att kosta honom livet och den kommande boken. För de som har upplevt honom i det offentliga rummet kom det här som en stor överraskning. För Per Svensson som recenserade boken i Sydsvenskan stod handlingen i stark kontrast till skribentens egna upplevelser av den stabile Niklas Ekdal.
– Det är det jag vill uppnå med boken. Förståelsen för att det här kan drabba vem som helst. Det handlar inte om att skrämma upp folk, mer om att väcka ödmjukhet kring psykisk ohälsa.

När kom de mörkaste tankarna? Att du skulle avsluta allt?
– När det hade gått ett halvår började man tänka "är det så här det ska vara nu?". Samtidigt hade jag familj och visste att det här är det största tabut som finns. Jag kommer inte riktigt ihåg överdosen. Men erfarenheten jag förmedlar i boken är att jag i efterhand har en förståelse för hur man kan hamna i det läget. Man vill bara stänga av. Det är väl en flytande gräns mellan viljan att sova och att dö.

Efter vården på intensivavdelningen blev Niklas Ekdal inlagd på den psykiatriska avdelningen i Huddinge i tre veckor. En skrämmande upplevelse, men samtidigt en lärorik tid. Den kontroversiella behandlingsmetoden med elchocker blev till slut vändningen och slutet på depressionen.

Hur har relationen till din familj förändrats?
– Depressionen var jobbig i sig, att inte vara riktigt närvarande. Att sedan hamna på intensiven som jag gjorde var förstås ett trauma. Alla levde i ovisshet i flera dygn om hur det skulle sluta. När jag vaknade ur koman försökte jag förklara mig så gott det gick. Boken har också varit en bikt. Man får bygga upp förtroendet igen, och efter svåra upplevelser kan ju livet och relationerna faktiskt också bli bättre.

Vad tänkte du när du vaknade upp på intensiven?
– Det var en obarmhärtig känsla. Jag var i extremt dåligt skick fysiskt. Samtidigt strålade det liksom ett ljus i sjuksalen, som en katarsis. Jag hade fått en chans till. Men de närmaste veckorna var extremt jobbiga tills det vände. Ett lågvattenmärke.

Hur mycket minns du av den där novemberdagen när du gick ner i källaren?
– Det är en dimma där jag ville sova. Jag visste inte riktigt vad jag höll på med. Jag har vissa bilder av det, men de är suddiga.

Hur tror du att det här har förändrat dig?
– Man blir mer tacksam för småsaker. Det kommer ett lugn. Allting från och med nu är en bonus. Men depressionen stal förstås värdefull tid, och att ha utsatt andra för hemska upplevelser är den stora sorgen.

Innan olyckan snurrade Niklas Ekdals liv på i en snabb takt. Han hade precis lämnat in ett bokmanus och skulle åka till Almedalen som politikerveckans mest anlitade moderator. Det dåliga samvetet var den första impulsen när han vaknade upp efter hjärnskakningen och stressen av att sätta andra i skiten kom direkt. Plikten framför allt.

I dag är han övertygad om att yrkesrollen betydde för mycket för honom, likaså att det skrivande skrået rymmer fler berättelser om psykisk ohälsa.
– Kreativitet och bekräftelsebehov har en mörk sida.

Tror du att det var så i ditt fall?
– Lite kanske, utan kriser blir det ingen utveckling. Det goda och dåliga hänger ihop i mänskligheten. Självmord är en permanent lösning på tillfälliga problem. En depression kan vara en signal om att man ska byta spår i karriären, kärleken eller den personliga utvecklingen. Det finns alltid en väg ut ur mörkret, så länge du inte tar livet av dig.

I början av vårt samtal berättade du att du hade tagit hänsyn till människor och att boken därför dröjde några år. Vad var det som fick dig att ändå välja att berätta din historia?
– Det var en stark och ögonöppnande upplevelse som gav mig nya insikter om psykisk ohälsa och sårbarhet. Jag ville också sätta in mina erfarenheter i ett större kulturellt sammanhang. Hela vår kultur är bipolär och suicidal. Jag ville inte bara göra en snyfthistoria om mig själv utan koppla samman det individuella med en helhet, det personliga och det politiska. Om jag som medial och ­offentlig person tar tjuren vid hornen och berättar kanske det kan hjälpa någon. Men det var inget enkelt beslut och jag ville vänta in mina barn, få deras godkännande.

Tv-serier, böcker och poddar. Offentliga personer som delar med sig av sina erfarenheter. De senaste åren har psykisk ohälsa kommit allt högre upp på agendan. Men fortfarande finns det något tabubelagt över den själsliga värken. I boken skriver Niklas Ekdal om föraktet för svaghet i vår kultur.
– I vårt dna finns det med från skolgården. Det gäller att stå på sig för att överleva. Det var hårda bud på 1960-talet om man inte ville bli mobbad. Medielandskapet är som en brutal skolgård. Jag har varit chef för många, i synnerhet kvinnor, som har varit utsatta för detta näthat som bara har blivit värre och värre. Mycket mänsklig energi går till maskhållning, till att inte visa svaghet. Men jag tror att alla tjänar på att släppa masken ibland.

Varför tror du att det är så många som diskuterar psykisk ohälsa de senaste åren?
– Det finns ett behov i den tid vi lever i. Lyfter några på locket finns det fler historier att berätta. I vår kultur ökar ju de här problemen samtidigt som vår materiella trygghet är större­ än någonsin. Kommer man ett steg högre upp i behovstrappan kanske existentiella frågor blir tyngre. Sociala ­medier har också förstärkt en framgångskult i vilken många mäter sig med orealistiska bilder.

Du vidhåller också att begreppet självmord är olyckligt i sig?
– Mord är en överlagd våldshandling. Att ta sitt liv är en psykologisk olycka, en impulshandling. Detta har länge varit tabubelagt, kopplat till skam och skuld. Självmord har uppfattats som en egoistisk och hänsynslös handling. I drabbade familjer har stigmat ofta förvärrat traumat. Det kan finnas kvar som ett spöke i generationer, något man inte pratar om. I själva verket handlar det om sjukdom, individer som famlar efter avstängningsknappen när läget har blivit outhärdligt. Engelskans "suicide" är kanske kliniskt, men ändå ett bättre ord.

FAKTA/Niklas Ekdal
Ålder: 55.
Bor: Stockholm.
Uppvuxen: Kisa och Linköping.
Tjänar: "Varierande". (Tax.ink. 2015, 304 073 kronor.)
Familj: Sambo och tre barn, 13, 17 och 19 år.
Utbildning: Historia, statskunskap och litteratur i Lund och Oxford. Reservofficer.
Karriär i korthet: FN-tjänst, försvarsstaben, politisk redaktör på Expressen och DN, fri skribent med mera sedan 2009.
Gör på fritiden: Läser, reser, tränar.
Senaste film: "Baksmällan".
Lästips: "Nederland" och "The dog" av Joseph O'Neill.
Medievanor: Ohållbara mängder papperstidningar.
Oanad talang: Poker.

Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i Resumés magasin.

Andreas Rågsjö Thorell

Webbredaktör

andreas.thorell@resume.se

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.