Superturken är van att stå bakom kulisserna – nu träder hon fram

Superturken, som hon kallar sig själv, är inhyst i ett litet kontorskomplex vid Bondegatan i Stockholm. Komplexet går under namnet Living Room och inredningen bjuder inte helt oväntat på en vardagsrumskänsla värdigt dess epitet. Här har Superturken Elcim Yilmaz sitt kontor och det är här "superturkandet" händer – ett verb som hon försöker sprida i sin roll som kommunikatör och PR-agent.



Elcim Yilmaz känner till området väl. Hon beskriver det som att hennes liv utgår från platsen och två andra kvarter i närheten. 

– Jag bor väldigt nära jobbet och min dotter går i skolan i närheten, så det är egentligen bara dessa tre kvarter jag rör mig i om dagarna, säger Elcim Yilmaz.



Superturken är jovialisk, tillmötesgående och optimistisk i sin utstrålning. Vårt möte börjar med att hon ska fotograferas vid en röd träbyggnad som ligger vägg i vägg med hennes kontor. 

– Superturken framför Falu rödfärg – hybrisen är total, säger hon och sneglar på bilderna som fotografen tagit. Fan vilken snygg tatuering jag har. Jag ser den för sällan. 



För andra är det dock svårt att inte se den nya tatueringen som Superturken refererar till. Det är nämligen en ansiktstatuering som går från hakan och neråt. Tatueringen vittnar om hennes impulsiva sida – något som verkar vara gemensamt med andra tatueringar som hon gjort. Efter att ha fått nej från samtliga konsertarrangörer om att anordna en Bowie-spelning i Globen i år tog hon saken i egna händer och valde att arrangera den själv. I samband med det så tatuerade hon in David Bowies signaturblixt i handflatan.



– Det kommer alltid vara ett bevis på kraften att tro på en idé och ta ansvar oavsett hur den faller ut. Men det blev ett fantastiskt event. Jag har aldrig arrangerat en konsert i hela mitt liv. Jag hade med mig en fantastisk skara människor som hjälpte mig att verkställa och föreviga det här. Vi gjorde något som var genuint annorlunda, med en konsert på kvällen och lunchföreställningar på dagen.



Eventet slog dock hårt på Superturken AB:s ekonomi, och mycket av det jobb som Elcim Yilmaz ägnat sig åt på senare tid har varit att städa upp förlusten av Bowie-eventet som ägde rum den 20 februari. 

– Tråkigt. Shit happens. Men man kan vara stolt över genomförandet genom att ta hand om förlusten efteråt.

Det låter som att du är rätt impulsiv?
– Jävligt impulsiv. Men jag tänkte också: "hur svårt kan det vara?" Det var jävligt svårt. Det var ett gediget arbete som jag aldrig klarat av om jag inte haft med alla fantastiska människor i projektgruppen. Å andra sidan är det bara att kavla upp ärmarna och "get your shit done".

Och dina tatueringar verkar också vara väldigt impulsiva?
– Jag är ganska tatuerad. Att tatuera sig är så klart en stor grej, men inte en så stor grej.

I ditt fall verkar det ju ändå vara handlingar som blir till något permanent?
– Ja, och det finns något väldigt vackert i det. Oavsett om det man gör är bra eller dåligt så står man ändå för det.

Du bär dem som minnesärr?
– Eller medaljer. Röda strecket är också nytt, säger hon och pekar på tatueringen som löper längs hakan och neråt. Den gjorde jag två dagar innan Globen, när jag bröt ihop och tänkte: "Det kommer gå åt helvete, ingen kommer komma." Jag lät rädslan och premiärnerverna ta över. Då tänkte jag: "Jag måste äga det här, jag måste äga rädslan. Jag får inte rymma, den får inte ta över."

Så då tatuerade du ett rött streck?
– Ja.

Det låter ju ändå som en rätt sjuk grej att göra?
– Men det fick mig att må bättre. Och idag känner jag mig starkare och snyggare.

Folk måste ju ändå ha reagerat på det?
– Ja, framför allt min dotter. Jag hade ordnat barnvakt samma kväll som jag tatuerade mig. När hon vaknade på morgonen trodde hon att jag hade slagit mig. "Nä, det är en tatuering", sa jag och hon svarade: "Jaha."

Superturken har slagit sig ner i en soffgrupp på kontorets takterass. Hon kisar mot solen och njuter av dess värme. I skuggan en bit längre bort på terassen sitter ett gäng och lunchar vid ett bord. Elcim Yilmaz hälsar lite snabbt innan hon världsvant tänder en cigg och röker ledigt, medan hon redogör för hur namnet "Superturken" uppstod.

– Det är ju så klart inte jag som hittat på det. Lite självdistans får man ha. För 15 år sedan, när jag var 25, hade jag en chef som hjälpte mig att starta mitt företag. Och då visste jag inte riktigt vad mitt företag skulle heta. "Men vadå vad du ska heta", sa han då. "Du är ju Superturken. You get shit done."

Namnet har gjort att Superturken inte behövt lägga en enda krona på marknadsföring eller visitkort, för alla verkar komma ihåg namnet. Den senaste tiden har Superturken verkat som agent inom pr- och kommunikation. Bland annat för Mia Skäringer och Per Grankvist, där hon för den sistnämnde varit med och producerat föreställningen "Självgod som fan".

– Per Grankvist och jag är fundamentalt olika, men vi tycker ändå om varandra, med en öppen och transparent dialog. Han kan säga till mig, och jag honom, vilket gör att det blir en bra relation. Inför varje klient ställer jag frågan vad de har för behov och sen värderar jag om jag kan matcha dessa.

Elcim Yilmaz beskriver varje klient som annorlunda och har därför inga riktlinjer i hur hon jobbar med sin affärsmodell. En sak är dock viktig: att jobba med människor som hon tycker om. Många verkar också i sin tur tycka väldigt mycket om Superturken. Ett bevis är att hon i år vunnit Superkommunikatörstiteln i kategorin "Kommunikation".

Mångfald, jämställdhet och entreprenörskap är frågor hon brinner för. Ända sedan hon var 14 år har hon jobbat ideellt. Bland annat i organisationen "Ungdom mot rasism".

– Jag är "born activist". Sen blev jag mamma för sex år sedan och då kan man inte vara aktiv på samma sätt. Då är det hellre mandat- än plakattänket för min del. Jag har alltid jobbat utifrån mångfald, jämställdhetsfrågor och entreprenörskap kring kvinnors företagande.

Hon beskriver sig själv som väldigt gränslös. För tre år sedan skapade Elcim Yilmaz "Flickaplattformen". Hon minns en berättelse om en flicka som dött på sin bröllopsnatt när hon var åtta år gammal. Det ledde till att hon försökte nå Michelle Obama för att uppmärksamma detta.

– När den meningen sjunker in i ditt väsen går du sönder. Min första tanke var att ringa Michelle Obama och prata med henne om det här. Det gick inte upp för mig att jag inte kunde nå henne. Man har de stora idéerna och sen kommer verkligheten, kan man säga.

Eller så kan man se det som en triss-lott: plötsligt händer det?
– Jo, för de är ju bara människor. Vi har internet med Twitter och Instagram. Alla är bara ett eller två steg ifrån varandra. Man måste våga ställa frågan. Det värsta som kan hända är att få ett nej och det kan man inte ta personligt.

På tal om Instagram: jag såg att du lagt upp en bild på boken "Det var vi"
– Ja! Det är en bok som inleds med att mamman får ett cancerbesked. Att vandra i de markerna inom en själv, där döden är oundviklig, är svårt. Hur ser jag till att det är en positiv kraft i mitt liv? Det är inte lätt.

Den kraften har Superturken egna erfarenheter ifrån. För tre år sedan fick hon beskedet om att hon hade en elakartad cancertumör i magen. Det stoppade dock inte hennes idérikedom – tvärtom. Mitt i förödelsen ville hon skriva en bok till sin dotter om livets sanningar. Resultatet blev boken: "Brev till min dotter" – en antologi där flera kvinnor delade med sig av ett personligt brev till sina döttrar. Bland annat medverkade Alexandra Pascalidou, Mia Skäringer och Elaine Eksvärd.

– Som förälder ljuger man ofta för sina barn, i all välvilja och det goda uppsåtet. Men när man tror att man ska dö – då ljuger man helt plötsligt inte. Då börjar man se andra saker. Så vad händer om man låter olika sorters kvinnor – som tycker olika, lever olika och kommer från olika världar – få samma fråga och sen skriva en berättelse utifrån den? Ja, det ville jag skulle synas i boken.

Det måste ha varit en jobbig period?
– Ja, jag hade en godartad tumör i knäet också. Den hade tryckt sönder min menisk, så jag fick gå runt med en käpp. Det var för övrigt en jävligt cool käpp. Ska man halta och ha sig så vill man ju se snygg ut, så då köpte jag en i körsbärsträ och med ett örnhuvud i koppar.

Två veckor innan hon fick utförligare information kring cancerbeskedet var hon väldigt bra på att ta beslut och inte "fucka" runt med sin tid. När hon fick frågan att följa med på middagar svarade hon: "tack men nej tack".

– Jag tror alla mår bra av att säga nej till saker och ting. Rädslan att missa något, som många lever med, stillas. Speciellt i den här branschen där det är så mycket mingel och olika event. Jag gör aldrig det. Det har i och för sig att göra med att jag inte har råd med så mycket barnvakt, men sen vill jag låta jobbet snacka för sig självt. Man behöver inte vara med hela tiden.

Hur har sjukdomen påverkat dig?
– Eftersom jag är egenföretagare och hundra procent ensam med min dotter så blev det väldigt jobbigt. Jag gick på autopilot under den perioden och gjorde massor med saker. Sen när behandlingen tog fart kom allt känslosvall och då får man be om hjälp. Jag uppskattar livet mycket mer eftersom jag förstår att döden är väldigt nära. Vi pratar aldrig om att dö i våra liv, utan bara om att leva och vara friska. Det är bra att ha en riskkalkyl som är verklighetsförankrad i livet – "you can die any minute".

Har du gått i terapi?
– Tidigare i livet. Jag känner dock att det börjar bli dags snart igen. Samtidigt är jag så priviligerad att få jobba med människor som jag kan ha djupa samtal med; klienter som pratar med mig om ångest, rädsla, livet och döden. Jag jobbar med människor där den typen av samtalsämnen ofta dyker upp.

Superturken tar upp en ny cigg och röker den lika ledigt som den förra. Solens strålar fortsätter att färglägga hennes ansikte och en fluga flyger farligt nära cigarettröken. Det tidigare bordssällskapet har förflyttat sig till Living Rooms inre fikarum. Någon verkar fylla år. I köket hörs nämligen en kakofoni av "jag må han leva". Elcim Yilmaz bryter plötsligt oväsendet med att harkla.

– Svalde jag plötsligt en fluga?

Jag vet inte?

– Tror jag gjorde det.

Bakom kulissen står hon: förändringsagenten Superturken. Hon förändrar och förbättrar varumärken, företag och organisationer. Hennes roll är att lyfta fram andra och få dem att skina – att hitta det speciella med varje klient. Det krävs en frihet och kreativitet som hon slagits för ända sedan hon var liten.

– Mina föräldrar ville bestämma över mitt liv, men det ville jag göra själv. Jag har kämpat för rätten att leva fritt. Det började i tonåren när jag gjorde mina egna grejer och då tyckte mina föräldrar att "nä, så där får du inte göra". Och då började konflikterna. Jag har också lyckats mindre bra genom åren, men det har varit viktigt att få göra det och att vara fri, säger hon och fortsätter:

– Om man ska få vara fri och lov att existera måste man ocksåta ansvar för de eventuella misstagen som man gör. Det kommer inte gratis. Maktens innersta natur innebär att den är otillgänglig, så att kräva makt och frihet är ingenting du får, det är något du måste ta. Det stör folk, omgivningar eller satta kontexter - kalla det vad du vill.

Enligt Elcim Yilmaz har hon aldrig varit strategisk, utan mer utgått från sin magkänsla. Under sin gymnasietid gick hon med i diverse elevorganisationer om elevdemokrati och lärde sig om härskarteknik. Komiskt nog var hon även verksam i A Non Smoking Generation och höll föredrag inför sina klasskamrater om skadorna av att röka.

– Jag var en riktig nörd. Men det var viktigt att få göra det. Om någon hade sagt att jag inte fick så hade jag sagt: "jaha, det skiter väl jag i". Ingen ska bestämma över vad jag vill göra eller hur jag ska leva. Idag har jag ingen kontakt med min familj och det är skitjobbigt. Sist var det de som försökte kontakta mig, men jag ville inte det. Min dotter ska inte få leva i skammen och skuldens skugga. Aldrig.

Vad menar du?
– Ja men du vet. "Ska du ha på dig det där? Ska du se ut så? Ska du gå och röka på gatan? Äta så? Dricka så?" Det finns mycket som ligger inbyggt i hur vi hanterar våra liv som inte är bra. Vi har det i Sverige och i alla andra kulturer. Av någon anledning trivs jag inte i såna trånga boxar. Jag vill kunna röra mig fritt. Det finns exempelvis turkboxen, sverigeboxen, företagsboxen, mammaboxen och jag vill bestämma när jag ska tillhöra de olika boxarna.

Superturken hatar uttrycket "tänka utanför boxen". Hon menar att det finns oändligt många boxar att förhålla sig till och med ett "utanför boxen"-tänk så korrelerar man bara alla idéer till en box.

– Om jag har 15 stycken olika roller, epitet och boxar tillskrivna mig är det mitt jävla privilegium att få lov och bestämma hur jag ska förhålla mig till de här bitarna. Och det blir komplext när man ska vara mamma, kvinna eller turk. Det finns många som tycker man har fel idéer om det, och då måste man visa att "what works for you, doesn´t always works for me".

Hon välkomnar åsiktsförändrande människor, eftersom det visar på att man anpassar sig till snäva boxar. Det är också något som genomsyrar hennes jobb.

– Det färgar mitt arbete, att vara fri och inte vara anställd. Jag är inte bra på att vara anställd. Jag älskar innovationsarbetet och utvecklingen. Man kan bara vara bra på grejer även om man vet att det man är bra på idag kanske måste förkastas imorgon. Förhoppningsvis har jag något att lära mig i framtiden också. Det är livet. Man får jobba aktivt för det. Egot. Och det har med pr att göra - människor tänker och tar beslut med känslor, inte logik.

Superturken tänder en tredje cigg, kisar upp mot solen och blir tyst en sekund innan hon säger:

– Det är väldigt bra för min själ att röka just nu. Om man gör saker som är bra för själen kan man se det som att rökare jobbar långsiktigt – de tar hand om sina själar.

FAKTA/Elcim "Superturken" Yilmaz
Ålder: 41
Familj: En dotter och katten Rolf
Uppväxt i: Göteborg
Bor: Södermalm
Utbildning: Löpande
Tjänar: Inte tillräckligt
Hobbys: Min dotter och våra vänner. Sen läser jag jämt.
Filmtips: Mustang
Lästips: Alla böcker! Men "Liftarens guide till galaxen" är min bibel
Medievanor: Alltid online. Konsumerar nyheter från hela världen.
Bästa egenskap: Jag lär mig saker snabbt
Sämsta egenskap: För envis ibland
Oanad talang: Älskar Capoeira