Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration
Helgintervjuer
Publicerad: 23 november 2012, 14:58
Foto: Blanca Sjöstedt.
Helena Bergström är en av Sveriges mest kända skådespelare, men nu satsar hon allt mer på att regissera. Den kommande långfilmen "Julie" har hon även gjort till webbisoder för SVT Play för att nå ungdomspubliken. För Resumé berättar hon om varför filmbranschen måste samarbeta mer med webben, om att göra medvetna "utbrott" i medierna och om varför hon gick på datakurs med Marie Richardson på 90-talet.
Ämnen i artikeln:
SVT PlayHelena Bergström är tveklöst en av Sveriges mest kända skådespelare. Hon har under karriären blivit nominerad för fem Guldbaggar och vunnit två. Hon spelar nästan alltid huvudrollen i maken Colin Nutleys biosuccér som exempelvis "Sista dansen", "Änglagård" och "Sprängaren".
Men allt mer vill hon gå från att vara en skådespelare som regisserar till att bli en regissör som skådespelar. Hon har redan regisserat två filmer, "Se upp för dårarna" 2007 och "Så olika" 2009, men det är med hennes tredje långfilm "Julie", som har biopremiär 1 mars 2013, som hon tar ut svängarna som regissör.
Förutom själva långfilmen har hon även gjort en version i form av tio webbisoder på SVT Play, där det första avsnittet hade premiär i torsdags.
– Jag regisserade "Fröken Julie" som teaterpjäs för ett år sedan, och redan då kom drömmen att filmatisera den. Jag började fantisera om det som också händer utanför köket.
Webbisoderna innehåller bitar från långfilmen, bakommaterial och guidande ord från Helena Bergström som reflekterar kring Julies situation. Tanken från början var att Helena Bergströms Melodifestivalen-kollega från i år, Gina Dirawi, skulle göra den roll som Bergström nu har i webbisoderna, men hon var för upptagen med andra projekt.
– Hon sa: "Strindberg, vad har det med mig att göra?" och så fortsatte vi prata om det och då insåg hon att det har allt med henne att göra. Klassfrågor, könsfrågor, identitetsfrågor. Dramat i sig tycker jag innehåller mycket som är viktigt att än i dag berätta, men frågan var, hur gör man det på ett sätt så att det inte känns dammigt och trist?
– Jag ser på mina barn och de kollar ju nästan bara bara på webben. Man måste fråga sig vad det är för värld vi lever i just nu? Jag snackade med Alexander Bard här om dagen på ett plan till Malmö och han är ju inte bara artist, utan även väldigt engagerad i nätfrågor. Han sa till mig: "Det har aldrig funnits en så stor skillnad mellan en 17-åring och en 40-åring som det är i dag". Han sa att de är en smartphone med kropp. Men för mig var det helt annorlunda. När jag flyttade hemifrån hade jag telefonsvarare hemma och på min första mobiltelefon som jag skaffade för 15 år sedan spelade jag Snake!
Helena Bergström minns att hon på 90-talet gick på kurs tillsammans med skådespelarkollegan Marie Richardson på ABF för att lära sig att använda datorn.
– Min tvååring satt och klickade på datorn och jag visste ens inte hur jag satte på den, haha! Då kände jag att jag behövde gå på kurs så jag och Marie satt där på ABF.
Hela tanken bakom webbisoderna är att hon vill nå en ung publik. Alla de ungdomar som inte självmant skulle gå på bio för att se en klassiker som "Julie".
– Så jag gick till SVT och pratade om mitt ungdomsperspektiv. Om identitetslösheten som finns där för att de lever i cyberspace med tummar upp och tummar ned och allt vad det är. Alla är offentliga numera, men vad är deras riktiga jag? Vi hade också ångest när jag var yngre, men det har blivit värre nu. Det är bara att kolla på självmordsstatistiken. Jag är djupt engagerad i frågor som rör ungdomshälsa och just därför ville jag berätta den här historien för att den tar upp sådant som jag tror skulle hjälpa dem. Så hur når jag ungdomar? Genom webben hoppas jag.
Vad var utmaningarna med webbformatet?
– Utmaningen var att övertyga alla andra, en rädd filmbransch som ser webben som det största hotet av alla. Se vad musikbranschen har gjort, de har börjat samarbeta med webbaktörer. Vi i filmbranschen måste också göra det. I USA la de ut en hel film på Itunes där den fick uppmärksamhet och folk gick ändå på bio och såg den. Vi måste hitta nya vägar och samarbeten. För att vi ska överleva måste vi få in folk på biograferna, men samtidigt måste vi samarbeta med och sluta vara rädda för webben. Jag vet inte om det blir pannkaka av mitt projekt, för det har aldrig gjorts innan, men vi måste ju testa nya sätt att nå publiken.
Kan du tänka dig att göra fler liknande webbprojekt?
– Det beror helt på projektet. Nästa projekt som jag och Colin ska göra ska upp på biograferna, men det finns säkert andra sätt att samarbeta med webben. Detta är bara ett sätt som jag försöker mig på här. Men kanske när jag gör nästa film så kommer jag att våga mer, för man är fräckare på webben faktiskt. Jag har lärt mig jättemycket, för man blir tuffare och friare av det. Det är jättespännande.
Vad skulle du vilja se hände med filmbranschen och nätet?
– Samarbete! Att vi öppnar kanalerna och inte är så rädda för allt. Att vi i stället öppnar dörrar i stället för att stänga alla. Vi måste hitta vägar där folk betalar, och det är inte bara biografen som gäller i dag. Den är jätteviktig, men det behövs fler vägar. Jag har inga svar, jag säger bara: se det inte som ett hot, se möjligheterna.
– Som med mitt projekt, jag kommer inte nå ut till ungdomar om jag inte tvingar dem till biograferna, så då måste jag hitta andra sätt eftersom jag tycker att det är en sån viktig historia att berätta. Det generar sedan något, att folk kanske vågar mer. Med musik funkar det relativt väl med de lagliga alternativen, där finns i alla fall något.
I våras var Helena Bergström en av programledarna för Melodifestivalen tillsammans med Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer. Allt började med att hon spelade Wordfeud med Henrik Johnsson, som var projektledare för Melodifestivalen, och att han en dag frågade om ett möte. När hon fick frågan om att vara programledare tänkte hon att de var helt galna.
– Vad fan, tänkte jag först! Men jag sa ok, om det går att ordna tidsmässigt, men jag ville göra något ordentligt och använda mig av mitt yrke som skådespelare. Jag ville inte heller ha med någon ironi, jag tillhör liksom inte generation ironi, och jag ville inte att skämten skulle vara taskiga mot folk. Om jag ska vara involverad ska det vara med värme. Så lite kunde jag vara med och påverka innehållet. Jag ser tillbaka på det med jättemycket glädje.
Kan du tänka dig mer programlederi?
– Jag började med tv och gjorde ungdomsprogram som ung. De ville att jag skulle bli programledare då, men jag ville ju bli skådis. Och nu brinner jag för att bli regissör. Om jag får fortsätta med det hoppas jag bli en regissör som skådespelar, och inte en skådespelare som regisserar, i andra delen av mitt liv. Men som svar på din fråga så vet jag inte om det kommer att komma ett projekt som känns rätt. Jag hade aldrig kunnat se mig själv i Melodifestivalen för ett och ett halvt år sedan, men sedan så stod jag där, så vem vet? Men det är att berätta historier som är det jag brinner för mest.
Du har varit i offentligheten länge, hur ser du på hur medierna behandlar dig?
– Det lärde jag mig mycket nytt om under Melodifestivalen. Att tidningar hade färdiga vinklar och bara ville ha en bekräftelse för att kunna vinkla. Det gick liksom inte ens att säga "va?" för då kan det bli en artikel. Det hade jag inte varit med om innan. Men jag har varit en medieperson länge och det har verkligen varit en berg- och dalbana. Ibland ses jag som finkultur, ibland som fulkultur, ibland är jag inne, ibland är jag ute.
Men vad är din relation till medier, är den bra?
– Jag är väldigt medveten. Som det där "utbrottet" jag hade om hur man behandlade Colins filmer och vad som anses vara fulkultur. Där var jag väldigt medveten om att skruva upp rösten när en tidning intervjuade så att det skulle bli "Helena Bergström rasar" i tidningarna och på löpsedlar, för jag ville få en effekt. Jag är klart medveten om allt det, men sedan får jag ju stå mitt kast när Ulf Brunnberg kallar mig för en jävla galenpanna. Kasta sten i glashus, haha! Nä, men då får jag ta lite skit och det är ok. Jag har min familj, mina djur, mitt liv som jag kan ta skydd i när det stormar. Jag måste skydda mig från det elaka.
Hur kände du då kring att din dotter Molly Nutley gick in i Let’s Dance och blev en offentlig person på riktigt?
– Det började redan med den tredje Änglagård-filmen där hon medverkade som min dotter. Jag visste ju att hon var duktig, och jag är själv teaterbarn så jag vet hur det skulle ha känts om hon inte hade fått provfilma, så hon fick det. Men vi var tydliga med att vi ville skydda henne från baksidan med offentligheten. Hennes reaktion var: "Jag har läst så mycket skit om er, så jag kan tåla att läsa lite skit om mig också."
– Molly är hellugn med medier. Hon måste ha fått det med modersmjölken eller något. Hon kunde sitta ensam i Skavlan och intervjuas medan jag satt framför teven och trodde jag skulle dö. Men så kommer hon hem och hade ångest över spanskaprovet dagen därpå. Det var vad hon oroade sig för.
Det visade sig efter en dyslexiutredning att Molly hade grav dyslexi, vilket hon hade lyckats hantera i nio år i skolan utan att någon hade märkt det. Hon har själv pratat om det för att förhoppningsvis stödja andra med liknande problem.
– Det gjorde att det här med medier var något hon kände att hon kunde hantera. Hon har hittat ett bra förhållningssätt till det. För dyslexin är det hon har svårt med, speciellt nu på gymnasiet, så allt annat känns mycket mer hanterbart. Så när frågan kom om Let’s Dance tänkte jag först nej nej nej, och hon sa också nej. Men så var hon så skoltrött och kom till oss och sa att hon ville göra det.
– Jag såg bara drevet, men hon såg bara dansen och möjligheten att lära sig något där hon inte behöver läsa och skriva och allt det där. Jag blev helt förundrad över den utveckling hon hade i tävlingen och hur hon hanterade medierna. Dessutom slapp hon vara Helena Bergströms dotter, snarare var det jag som blev mamman till Molly Nutley för en yngre generation!
Linus Fremin
Ämnen i artikeln:
SVT Play