Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Helgintervjuer

”Vi i filmbranschen måste sluta vara rädda för webben”

Publicerad: 23 november 2012, 14:58

Foto: Blanca Sjöstedt.

Helena Bergström är en av Sveriges mest kända skådespelare, men nu satsar hon allt mer på att regissera. Den kommande långfilmen "Julie" har hon även gjort till webbisoder för SVT Play för att nå ungdomspubliken. För Resumé berättar hon om varför filmbranschen måste samarbeta mer med webben, om att göra medvetna "utbrott" i medierna och om varför hon gick på datakurs med Marie Richardson på 90-talet.


Ämnen i artikeln:

SVT Play

Helena Bergström är tveklöst en av Sveriges mest kända skådespelare. Hon  har under karriären blivit nominerad för fem Guldbaggar och vunnit två.  Hon spelar nästan alltid huvudrollen i maken Colin Nutleys biosuccér som  exempelvis "Sista dansen", "Änglagård" och "Sprängaren".

Men allt mer vill hon gå från att vara en skådespelare som regisserar till att  bli en regissör som skådespelar. Hon har redan regisserat två filmer,  "Se upp för dårarna" 2007 och "Så olika" 2009, men det är med hennes tredje  långfilm "Julie", som har biopremiär 1 mars 2013, som hon tar ut  svängarna som regissör.

Förutom själva långfilmen har hon även gjort en version i form av tio  webbisoder på SVT Play, där det första avsnittet hade premiär i torsdags.

– Jag regisserade "Fröken Julie" som teaterpjäs för ett år sedan, och  redan då kom drömmen att filmatisera den. Jag började fantisera om det  som också händer utanför köket.

Webbisoderna innehåller bitar från långfilmen, bakommaterial och   guidande ord från Helena Bergström som reflekterar kring Julies   situation. Tanken från början var att Helena  Bergströms Melodifestivalen-kollega från i år, Gina Dirawi, skulle göra  den roll som Bergström nu har i webbisoderna, men hon var för upptagen  med andra projekt.

– Hon sa: "Strindberg, vad har det med mig att göra?" och så  fortsatte vi prata om det och då insåg hon att det har allt med henne  att göra. Klassfrågor, könsfrågor, identitetsfrågor. Dramat i sig tycker  jag innehåller mycket som är viktigt att än i dag berätta, men frågan  var, hur gör man det på ett sätt så att det inte känns dammigt och  trist?

– Jag ser på mina barn och de kollar ju nästan bara bara på  webben. Man måste fråga sig vad det är för värld vi lever i just nu? Jag  snackade med Alexander Bard här om dagen på ett plan till Malmö och han  är ju inte bara artist, utan även väldigt engagerad i nätfrågor. Han sa  till mig: "Det har aldrig funnits en så stor skillnad mellan en  17-åring och en 40-åring som det är i dag". Han sa att de är en  smartphone med kropp. Men för mig var det helt annorlunda. När jag  flyttade hemifrån hade jag telefonsvarare hemma och på min första  mobiltelefon som jag skaffade för 15 år sedan spelade jag Snake!

Helena  Bergström minns att hon på 90-talet gick på kurs tillsammans med  skådespelarkollegan Marie Richardson på ABF för att lära sig att  använda datorn.

– Min tvååring satt och klickade på datorn och jag visste ens inte hur jag  satte på den, haha! Då kände jag att jag behövde gå på kurs så jag och  Marie satt där på ABF.

Hela tanken bakom webbisoderna är att hon vill nå en ung publik. Alla de  ungdomar som inte självmant skulle gå på bio för att se en klassiker  som "Julie".

– Så jag gick till SVT och pratade om mitt ungdomsperspektiv. Om  identitetslösheten som finns där för att de lever i cyberspace med  tummar upp och tummar ned och allt vad det är. Alla är offentliga  numera, men vad är deras riktiga jag? Vi hade också ångest när jag var  yngre, men det har blivit värre nu. Det är bara att kolla på  självmordsstatistiken. Jag är djupt engagerad i frågor som rör  ungdomshälsa och just därför ville jag berätta den här historien för att  den tar upp sådant som jag tror skulle hjälpa dem. Så hur når jag  ungdomar? Genom webben hoppas jag.

Vad var utmaningarna med webbformatet?
– Utmaningen var att övertyga  alla andra, en rädd filmbransch som ser webben som det största hotet av  alla. Se vad musikbranschen har gjort, de har börjat samarbeta med  webbaktörer. Vi i filmbranschen måste också göra det. I USA la de ut en  hel film på Itunes där den fick uppmärksamhet och folk gick ändå på bio  och såg den. Vi måste hitta nya vägar och samarbeten. För att vi ska  överleva måste vi få in folk på biograferna, men samtidigt måste vi  samarbeta med och sluta vara rädda för webben. Jag vet inte om det blir  pannkaka av mitt projekt, för det har aldrig gjorts innan, men vi måste  ju testa nya sätt att nå publiken.

Kan du tänka dig att göra fler  liknande webbprojekt?
– Det beror helt på projektet. Nästa projekt som  jag och Colin ska göra ska upp på biograferna, men det finns säkert  andra sätt att samarbeta med webben. Detta är bara ett sätt som jag  försöker mig på här. Men kanske när jag gör nästa film så kommer jag att  våga mer, för man är fräckare på webben faktiskt. Jag har lärt mig  jättemycket, för man blir tuffare och friare av det. Det är  jättespännande.

Vad skulle du vilja se hände med filmbranschen och  nätet?
– Samarbete! Att vi öppnar kanalerna och inte är så rädda för  allt. Att vi i stället öppnar dörrar i stället för att stänga alla. Vi  måste hitta vägar där folk betalar, och det är inte bara biografen som  gäller i dag. Den är jätteviktig, men det behövs fler vägar. Jag har  inga svar, jag säger bara: se det inte som ett hot, se möjligheterna.

– Som med mitt projekt, jag kommer inte nå ut till ungdomar om jag inte  tvingar dem till biograferna, så då måste jag hitta andra sätt eftersom  jag tycker att det är en sån viktig historia att berätta. Det generar  sedan något, att folk kanske vågar mer. Med musik funkar det relativt  väl med de lagliga alternativen, där finns i alla fall något.

I våras  var Helena Bergström en av programledarna för Melodifestivalen  tillsammans med Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer. Allt började med att  hon spelade Wordfeud med Henrik Johnsson, som var projektledare för  Melodifestivalen, och att han en dag frågade om ett möte. När hon fick  frågan om att vara programledare tänkte hon att de var helt galna.

–  Vad fan, tänkte jag först! Men jag sa ok, om det går att ordna  tidsmässigt, men jag ville göra något ordentligt och använda mig av mitt  yrke som skådespelare. Jag ville inte heller ha med någon ironi, jag  tillhör liksom inte generation ironi, och jag ville inte att skämten  skulle vara taskiga mot folk. Om jag ska vara involverad ska det vara  med värme. Så lite kunde jag vara med och påverka innehållet. Jag ser  tillbaka på det med jättemycket glädje.

Kan du tänka dig mer  programlederi?
– Jag började med tv och gjorde ungdomsprogram som ung.  De ville att jag skulle bli programledare då, men jag ville ju bli  skådis. Och nu brinner jag för att bli regissör. Om jag får fortsätta  med det hoppas jag bli en regissör som skådespelar, och inte en  skådespelare som regisserar, i andra delen av mitt liv. Men som svar på  din fråga så vet jag inte om det kommer att komma ett projekt som känns  rätt. Jag hade aldrig kunnat se mig själv i Melodifestivalen för ett och  ett halvt år sedan, men sedan så stod jag där, så vem vet? Men det är  att berätta historier som är det jag brinner för mest.

Du har varit i  offentligheten länge, hur ser du på hur medierna behandlar dig?
– Det  lärde jag mig mycket nytt om under Melodifestivalen. Att tidningar hade  färdiga vinklar och bara ville ha en bekräftelse för att kunna vinkla.  Det gick liksom inte ens att säga "va?" för då kan det bli en artikel.  Det hade jag inte varit med om innan. Men jag har varit en medieperson  länge och det har verkligen varit en berg- och dalbana. Ibland ses jag  som finkultur, ibland som fulkultur, ibland är jag inne, ibland är jag  ute.

Men vad är din relation till medier, är den bra?
– Jag är väldigt  medveten. Som det där "utbrottet" jag hade om hur man behandlade Colins  filmer och vad som anses vara fulkultur. Där var jag väldigt medveten  om att skruva upp rösten när en tidning intervjuade så att det skulle  bli "Helena Bergström rasar" i tidningarna och på löpsedlar, för jag  ville få en effekt. Jag är klart medveten om allt det, men sedan får jag  ju stå mitt kast när Ulf Brunnberg kallar mig för en jävla galenpanna. Kasta sten i glashus, haha! Nä, men då får jag ta lite skit och det är  ok. Jag har min familj, mina djur, mitt liv som jag kan ta skydd i när  det stormar. Jag måste skydda mig från det elaka.

Hur kände du då kring  att din dotter Molly Nutley gick in i Let’s Dance och blev en offentlig person  på riktigt?
– Det började redan med den tredje Änglagård-filmen där hon  medverkade som min dotter. Jag visste ju att hon var duktig, och jag är  själv teaterbarn så jag vet hur det skulle ha känts om hon inte hade  fått provfilma, så hon fick det. Men vi var tydliga med att vi ville  skydda henne från baksidan med offentligheten. Hennes reaktion var: "Jag  har läst så mycket skit om er, så jag kan tåla att läsa lite skit om  mig också."

– Molly är hellugn med medier. Hon måste ha fått det med  modersmjölken eller något. Hon kunde sitta ensam i Skavlan och  intervjuas medan jag satt framför teven och trodde jag skulle dö. Men så  kommer hon hem och hade ångest över spanskaprovet dagen därpå. Det var  vad hon oroade sig för.

Det visade sig efter en dyslexiutredning att  Molly hade grav dyslexi, vilket hon hade lyckats hantera i nio år i  skolan utan att någon hade märkt det. Hon har själv pratat om det för  att förhoppningsvis stödja andra med liknande problem.

– Det gjorde att  det här med medier var något hon kände att hon kunde hantera. Hon har  hittat ett bra förhållningssätt till det. För dyslexin är det hon har  svårt med, speciellt nu på gymnasiet, så allt annat känns mycket mer  hanterbart. Så när frågan kom om Let’s Dance tänkte jag först nej nej  nej, och hon sa också nej. Men så var hon så skoltrött och kom till oss  och sa att hon ville göra det.

– Jag såg bara drevet, men hon såg bara  dansen och möjligheten att lära sig något där hon inte behöver läsa och  skriva och allt det där. Jag blev helt förundrad över den utveckling  hon hade i tävlingen och hur hon hanterade medierna. Dessutom slapp hon  vara Helena Bergströms dotter, snarare var det jag som blev mamman till  Molly Nutley för en yngre generation!

Linus Fremin

Ämnen i artikeln:

SVT Play

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.