Viktor Banke: Jag bidrog till att polarisera flyktingdebatten

Han har varit en av de mest profilerade rösterna i flyktingfrågan. Älskad och hatad är han också, advokat Viktor Banke. Framburen som ett ministerämne och en nästintill messiansk gestalt bland sina mest förtrogna. Han som med rak rygg hoppade av som krönikör för Metro och ströp sitt arvode efter ägarnas intervju med Nyheter Idag i våras. Lyssnar man på de elakaste belackarna har han kapitaliserat på flyktingsituationen med en tillrättalagd, politisk korrekt godhet som alibi. De binära omdömena som omsvärmar hans person kan ses som en symbol för den polariserade svenska migrationsdebatten. Under flyktingkrisen 2015 gick Viktor Banke in med full kareta både i arbetet med sina asylsökande klienter och i det offentliga samtalet. Yrkesrollen och privatpersonen smälte samman. Han kunde inte stänga av och bördan blev till slut övermäktig.

– Jag brändes vid lite grann och var på gränsen till utbränd innan jag lärde mig att prioritera. Visst åkte jag på en smäll, men det är också baksidan av att vara så debattglad.

Hans bok "Andrum" som kom ut förra året skildrar flyktingkrisen. Under vårt samtal ringer det från Migrationsverket, men det blir en kollega som får ta ärendet. Faktum är att Viktor Banke knappt jobbar med asylärenden längre, än mindre ser han sig själv som en opinionsbildare i frågan. Boken skulle bli ett avslut, men bilden av idealisten och vattendelaren dröjer sig kvar.

***
Den 7 april 2017 satt Viktor Banke på Advokatbyrån Thomas Bodström. När han fick beskedet om att en lastbil hade mejat ner fotgängare på Drottninggatan och kraschat in i Åhléns arbetade han bara 200 meter från attentatsplatsen. Han ringde sin sambo och bad henne hämta sonen från förskolan. När han tidigare hade gått förbi varuhuset fanns alltid en stark känsla av att det var just här det skulle hända – i kvadraten mellan ingången och rulltrappan ner till tunnelbanan. När han fem timmar senare promenerade hem genom Stockholm visste han inte om han skulle gråta eller kräkas. Nu har det gått drygt tio månader och vi träffas samma vecka som tingsrättens förhör med den terrormisstänkte Rakhmat Akilov inleds. Som Aftonbladets rättsexpert försöker Viktor Banke ge en rättvis bild över en rättsprocess med ojämförbart medialt intresse. Till skillnad från många andra skribenter är insidan en del av hans vardag.

– Uppmärksamheten skapar ett större ansvar eftersom det är fler som läser. Jag gillar mellanrummet mellan populärkultur och rättsväsendet. Att göra juridiken tillgänglig för många. Balansen att vara saklig, men samtidigt inte torr.

Slående under rättegångens första dag var att Viktor Banke och flera andra krönikörer med honom kom fram till samma slutsats: Rakhmat Akilov framstod som iögonfallande obegåvad. För försvarsadvokaten är det en balansgång. Han pekar demonstrativt på pappershögen med ärenden framför sig på skrivbordet. Här finns klienter anklagade för barnporrbrott, våldtäkt och penningtvätt.

– När vi läser om våra klienter i medierna kan deras handlingar låta fruktansvärt grova. Men när vi träffar människan på kontoret är det svårt att upprätthålla dramatiken eftersom vi ser de andra omständigheterna.

– Jag tycker inte att man ska håna någon, vi har inte skamstraff. Däremot kom det fram många saker i stämningsansökan kring Akilov som var överraskande. Hans lojalitet med IS och ideologiska övertygelse som inte gick ihop med hans religiösa okunskap. Han är en tafatt och vilsen person.

Juridiken är ju inte alltid svart eller vit. Hur överhängande är risken att man förenklar för mycket?
– Det är något jag alltid måste förhålla mig till och det var likadant när jag skrev min bok. Att göra det begripligt utan att frångå sakförhållandena. Det är ofantligt många lager av reservationer och "å andra sidan" som man måste ta bort och det går aldrig att vara 100 procent korrekt.

Du skrev "nu kan vi bortse från honom" och avfärdade Akilov som tokig. Vad menar du med det?
– Totalt sett så kan vi förstås inte bortse från honom, inte minst för framtiden. Det jag menade var att vi måste rikta blicken mot brottsoffren och de skador han orsakade.

Men motivbilden går väl inte att bortse ifrån?
– Det handlar om en jihadist. Men här är det fruktansvärda dådet och de människor som drabbades större än hans ideologiska övertygelse. Därför tycker jag inte att vi bör ge honom alltför stor uppmärksamhet.

***

Från rummet där vi sitter kan vi se människor passera i snöslasket utanför, men genom de tonade fönstren kan ingen se oss. Med närheten till tingsrätten är Hantverkargatan för brottmålsadvokater vad Kungsgatan är för reklambranschen. Här sitter bland annat Sargon De Bassos byrå och Försvarsadvokaterna där Rakhmat Akilovs försvarare Johan Eriksson är en av delägarna. Advokatbyrån Dubio flyttade in i samma distrikt förra sommaren. Viktor Banke är 33 år och yngst av delägarna som alla är i samma generation. På den högra väggen hänger en tavla av Einar Jolin där konstnären tecknat ett porträtt av sin utomäktenskaplige son, till vänster en litografi av Stig "Slas" Claesson över torget i Marrakech från försvarsadvokatens födelseår 1984. När Viktor Banke dekorerade sitt arbetsrum föll valet på två klassiska Stockholmsöner. Själv är han uppvuxen i Åhus och talar med karakteristisk Österlendialekt. Viktor Banke tog sin juristexamen 2013. Två år senare var han experten på asylrätt som medierna vände sig till. Efter vårt samtal ska han ta bilen till Uppsala och föreläsa inför föreningen Asylrättsstudenterna.

– Fram till i dag har medierna återkommande vänt sig till vissa kända målsägandebiträden, främst Elisabeth Massi Fritz, när det finns en friande våldtäktsdom att bli arg på. Det finns en tydlig dramaturgi där medierna vet vem man ska prata med, och vad som ger läsvärde. Jag har aldrig själv kallat mig expert. Men det var en tid som präglades av intensiv debatt kring flyktingfrågan och jag är väldigt debattglad. Då började journalisterna ringa, jag antar att det passade dem.

Och du gillar det?
– Så länge man inte säger något förvillande är det positivt. Jag gillar att göra juridiken tillgänglig.

Ser du något egenvärde i att synas?
– Nej, inte alls. Inte utöver att diskutera och den uppmärksamhet som ger mig fördelar i jobbet. Annars tycker jag det är jobbigt.

Det handlar inte om narcissism?
– Nej, det skulle jag inte säga. Även om det säkert finns andra som gör det.

DN:s Anna Bodin gjorde en sammanställning som visade att du skrivit 43 tweets om dagen i fyra år. Varför gör man det?
– Först och främst, konversationer är inräknade i den summan. Men det är väl en kombination av tvångsmässigt beteende och en vilja att uttrycka sig som jag alltid har haft och då är Twitter en väldigt bra plattform (Viktor Banke har nära 16.000 följare på Twitter)

Hade du suttit där du sitter i dag utan Twitter?
– Nej, inte exakt där jag sitter i dag. Men å andra sidan hade jag nog fått lite mer gjort också.

Vad har det gjort för skillnad konkret?
– Det ger uppmärksamhet, men det går inte exakt att svara på. Det är klart att det är en tacksam arena för journalister att snappa upp personer som har en åsikt. Man får inte glömma att mycket i vår bransch handlar om uppmärksamhet.

Hur då?
– Till exempel vänder sig folk till mig som har läst boken. Man får onekligen fler klienter med uppmärksamheten. Med det sagt är det inte därför jag har gjort det här, men det blir en effekt. Nu är det främst andra personer på byrån som jobbar med asylärendena, men uppmärksamheten som jag har fått har bidragit. Sen kostar det också.

Som synlig debattör i flyktingfrågan har Viktor Banke regelbundet få utstå hotfulla mejl, återkommande troll och folk som oombett förklarar för honom att han är en landsförrädare. Flyktingkrisen ledde till att opinionsbildaren började tillämpa självcensur för att orka.

– Det var så mycket hat och obehag att jag slutade debattera mot vissa personer. Man suger i sig även om man inte vill. Ett tag var det så mycket att jag började bli fysiskt rädd. Man vet inte vem som bara är obehaglig och vem som faktiskt har kapacitet att göra någonting. Det är faran med ett öppet samhälle: Om tillräckligt många säger "landsförrädare" så slutar man skriva i sociala medier när man ska någonstans. Det är inte hållbart.

– Jag försöker leva efter en princip där jag inte ska tolerera mer på nätet än i övriga livet. Jag skulle aldrig acceptera upprepade förolämpningar från någon som kommer fram till mig på gatan. Därför blockerar jag hatarna konsekvent.

2018 är rättssamhället mer centralt än på länge. Månaderna innan valet tävlar Moderaterna och Socialdemokraterna om att vara agendasättande inom lag och ordning. Vid sidan finns den mediala dimensionen där Veckans Brott sedan flera år tillbaka är ett av landets mest populära tv-format, poddar som borrar ned sig i klassiska kriminalfall lanseras på löpande band och spänningsgenren fortsätter att dominera bland dramasatsningarna och på listor över de bäst säljande böckerna. Viktor Banke anser att mediekåren ofta missar när ledande politiker slirar på sanningen i sina juridiska påståenden. Som när justitieministern Morgan Johansson (S) nyligen slog sig för bröstet om en ny vapenlag som fått fyra personer häktade, trots att personerna hade kunnat bli insydda även under tidigare lagstiftning. Eller när förre Moderatledaren Anna Kinberg Batra ifrågasatte varför Rakhmat Akilov var kvar i Sverige trots att han i själva verket befann sig i limbo utan uppehållstillstånd, men också utan möjlighet för Sverige att utvisa honom till Uzbekistan.

– Journalister återger ofta bara det som sägs. Har man inte rätt kunskap missar man att ställa rätt kontrollfrågor. De kraven kanske man inte alltid kan ställa på en journalist. Men i den bästa av världar ska makthavare alltid behöva förklara sig när de inte håller sig till fakta.

– Sen är det en annan sak när vi tillfrågas som ombud i media. Då ska vi inte vara objektiva. Det vore tjänstefel, men det tror jag inte alltid att folk förstår. Med det sagt kan man inte gå helt utanför ramarna. Där blev det ju till exempel lite tjafs kring Fittja-domen där jag kritiserade Elisabeth Massi Fritz. Men det kan vara svårt att veta exakt var den gränsen går.

Hur viktiga är medierna som plattform här?
– Om någon är dömd på förhand kan det vara en chans att använda plattformen för att ge en alternativ bild. I andra fall kan det absolut vara raka motsatsen, att inget sägs alls som en del av klientintresset. Därför får vi ofta höra advokater säga just "inga kommentarer". Det finns inget facit för när man ska använda en mer defensiv eller offensiv taktik.

– Jag tycker generellt att alltför få uttalar sig. Om det inte ligger i klientens intresse att vara sluten så hade jag gärna sett fler advokater som debatterade, även utanför ombudsrollen. Den allmänna debatten är på advokaternas planhalva, då ska vi vara där. Men folk kanske inte har tid att debattera och det skulle jag kanske ta intryck av ibland.

Vad är det vanligaste felet som journalister gör?
– Att inte prata med oss försvarsadvokater. Jag anser att det finns ett åklagarperspektiv som dominerar på ett obehagligt sätt. Man rapporterar om det misstänkta brottet och pratar med åklagarna, eventuellt också med målsägarbiträdena. Hade du frågat försvararna hade bilden blivit mer nyanserad. I dag överensstämmer sällan journalistiken kring brottsmål med hur det ser ut i domstolarna.

Under den uppmärksammade domen kring den misstänka gruppvåldtäkten i Fittja i början av året valde två av försvarsadvokaterna, Christoffer Stahre och Robin Grönvall, att uttala sig kring domen på Linkedin respektive Facebook för att föregripa det mediala trycket.

– Om man utgår från att den mest brutala gruppvåldtäkten någonsin har begåtts, och får veta att de inte blir dömda, då är det klart att man blir arg. Läser man domen så får man en helt annan bild. Domen konstaterar till exempel att vissa moment av de sexuella handlingarna i målsägandens berättelse inte är möjliga. Att inte fråga försvararna ger här en skev bild och det verkar inte finnas en praxis bland medier att prata med försvaret.

– Fittjadomen var otroligt missförstådd. Det är en sällsynt pedagogisk dom där de gjort allt som står i deras makt för att förklara och föregripa invändningar. De har gått utanför ramarna för hur tingsrätten brukar förklara en dom. Men ändå skrev många kolumnister saker kring domen som saknar verklighetsförankring. För mig är det självklart att det inte kan gå okommenterat förbi.

Flera av de män som anklagats på sociala medier i samband med metoo har låtit jurister titta på om det finns förutsättningar för förtalsmål. Det är inte osannolikt att våren kommer fyllas av omvälvande rättprocesser som omprövar vår syn på höstens revolutionsliknande upprop. Mål där sanningshalten i själva anklagelserna kommer att ha mindre betydelse och där det snarare handlar om huruvida uppgifterna kan försvaras eller inte.

– Metoo kan inte jämföras med någonting annat, det var en välbehövd urkraft. Sen finns det många saker som är problematiska i ett försvararperspektiv. Anklagelser mot personer blir irreparabla eftersom de inte kan prövas i domstol. Hade Fredrik Virtanen dömts för våldtäkt hade straffet förmodligen inte varit lika kännbart som det blev nu. Det blir konstigt. Å andra sidan är den stora frågan så unik och behovet av rening så stort. Det visar att ingen är så skyddad att man inte kan anklagas för sådana här handlingar. Jag har svårt att känna någon sorg över det, men i ett rättstatligt perspektiv så blir det absurt att man inte kan försvara sig. Det är grundläggande i vår civilisation.

Pathos verkar viktigt för dig?
– Det är viktigt, inte bara för mig utan för oss som advokater. Det är många som säger att det inte går ihop. Men att vara försvarsadvokat handlar för mig om en personlighetstyp. Jag tycker också det är ganska tydligt vilka som är försvarare i själen – och vilka som inte är det. Om man inte står för någonting då kan man inte heller förändra. Sakkunniga går ofta i fällan att beskriva rättsläget och stanna där.

– När man tycker något är fel är det faktiskt bara att säga det. Så länge man kan särskilja den egna åsikten från det faktiska rättsläget.

I boken "Andrum" kombinerar Viktor Banke sitt perspektiv som asylrättsjurist med berättelsen om den tumultartade perioden i svensk politik hösten 2015. Två månader innan Stefan Löfvens regering instiftade lagar som kraftigt begränsade flyktingströmmen hade Viktor Banke åkt ner till Ungern och Serbien. Tillsammans med vännen och fotografen Linus Sundahl-Djerf ville han med egna ögon se hur kilometer med taggtråd lastades ut från tågvagnar och stängslet mot den kroatiska gränsen sattes upp. Resan skedde när koncentrationen av flyktingkrisen var som starkast. Den resulterade i reportage för både Arena och SvD som gjorde att Norstedts frågade honom om han ville skriva boken. Här erkänner han också att många av hans utspel den där hösten var alltför naiva.

Hur drogs du med känslomässigt under flyktingkrisen?
– Jag var väldigt upprörd och jag vill tro att jag hade varit lika upprörd i dag om det plötsligt hade kommit 100 förslag som utarmade rättssäkerheten för den som är misstänkt för brott. Det var en sällsynt politisering av ett rättsområde. Det gick väldigt snabbt och det var så många radikala förslag som utmanade asylrätten. Det var frustrerande, inte minst då man har ärenden som man ser från en annan vinkel. Jag tänkte: "Om de bara hade sett det jag ser". Men det där kan vara en svaghet också, att jag hade det på så nära håll att jag inte såg skogen för alla träd.

Blev du för känslomässig?
– Nej, men jag kan i efterhand känna att jag hade behövt vara mer saklig. Jag tror att vi som jurister gör som bäst ifrån oss när vi är känslomässiga, när vi pläderar exempelvis. Men man måste kanalisera känslorna på rätt sätt och det gjorde jag inte alla gånger.

– Jag förstod inte min roll, min position och tog inte mitt ansvar på samma sätt som jag skulle gjort i dag. Har man den plattformen som jag har med många följare och en stor tidning i ryggen måste man vara saklig.

Var det någon speciell punkt som fick dig att bli mer pragmatisk när det kommer till flyktingfrågan?
– Det skedde gradvis. Jag skrev en bok och under den tiden fick jag ompröva det jag hade skrivit för ett och ett halvt år sedan. Då tvingas man dissekera sina ställningstaganden. "Var det rimligt av mig att ha den här inställningen?"

Höll du dig inte till fakta?
– 2015 fanns det en väldigt stark kraft för flyktingvänlighet. Det var som att merparten var överens om att "Det här klarar Sverige". Då blev det väldigt konstigt för mig och många andra när regeringen plötsligt drog i bromsen. Då kunde jag känna starkt; "Vad håller de på med?". När jag gick tillbaka och såg över bland annat de rapporter som MSB tog fram från perioden så kunde jag se att det var en väldigt ansträngd situation. Man fick mer förståelse när man såg siffrorna. Jag delar fortfarande inte regeringens ställningstagande, men det är svårare att vara upprörd jag fått djupare insikt om situationen. De hade fler intressen att ta ställning till än vad jag hade.

Bidrog du till att polarisera flyktingdebatten?
– Det gjorde jag absolut. Men det finns två sidor av det. Å ena sidan är det negativt att bidra till ett polariserat klimat. Å andra sidan är det som andra kan tycka är oresonligt någon sorts garant mot att det inte blir barbari. När det sker en dramatisk förskjutning i samhället som inte alltid leder till det bättre, då behövs det människor som står fast i sin övertygelse.

Och då kanske man tar i lite extra.
– Tyvärr är det så i dagens debattklimat. Om någon säger något galet åt ett håll, är det nästan som att någon måste säga något lika galet åt andra hållet för att det ska neutraliseras.

I höstas såg jag en tweet från dig som jag reagerade över. Det var en stor våg av utvisningar från Sverige och i triumf konstaterade du att ingen av dina klienter var på planet. Vad var det för något?
– Det var inte min mening att håna någon. Precis som när någon av mina klienter är anklagad för barnpornografibrott är mitt mål friande dom. Om mina klienter inte utvisas har jag lyckats.

Men du twittrar inte när dina klienter frias för barnporr?
– Jag hade inte haft problem att twittra om det kunde ske anonymt, men i brottsmål riskerar jag att hänga ut klienten. Eftersom det är allmänna handlingar är det inte svårt att ta reda på personens identitet. Inget är viktigare än klientsekretessen. Det är därför rutorna är dimmade här på byrån.

Du började engagera dig i asylmål i samma veva som flyktingkrisen. Du hoppade på tåget och har fått en ansenlig mängd uppdrag som är betalda med offentliga medel. Kan du förstå att du för vissa framstod som en opportunist för vissa?
– Jag kan förstå att jag gör det för den som inte är insatt och inte känner mig. Men det finns inte någon som helst rättvisa i den beskrivningen. Jag brinner för de här frågorna. Det är ett genuint engagemang.

FAKTA/Viktor Banke
Ålder: 33
Familj: Flickvän, två barn
Uppväxt i: Åhus, Skåne
Bor: Stockholm
Utbildning: Juristprogrammet på SU samt strökurser i Kriminologi, etik, statsvetenskap
Karriär i korthet: Arbetade som förhandlande ombudsman på Vision ett år, sedan Nichols & Co Advokatbyrå, Advokatbyrån Thomas Bodström, Advokatbyrån Dubio (som delägare)
Tjänar: 800 800 kronor i förvärvsinkomst (2016)
Filmtips: "Seinfeld", om och om igen.
Lästips: "Hjalmar Söderbergs Dr Glas är fortfarande den bästa roman jag läst, samt allt av Marguerite Duras"
Gör på fritiden: Hänger med min familj, läser.
Oanad talang: Gör inte bort mig som handbollsmålvakt, det bör ingen vänta sig.
Hissar: Förmildrande omständigheter
Dissar: Symbolisk repression