Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Helgintervjuer

”Zlatan kom billigt undan väldigt många gånger”

Publicerad: 9 November 2012, 16:14

Johanna Frändén

Foto: Magnus Liam Karlsson/Aftonbladet bild.

Johanna Frändén hade bara skolspanskan med sig när hon fick uppdraget att bevaka Zlatan Ibrahimovic i Barcelona för Sportbladets räkning. Nu följer hon den svenska fotbollsikonens framfart i Paris utan att hon någon gång har satt sig ner och intervjuat honom. – I Spanien hade de andra utländska journalisterna regelbunden kontakt med sina landsmän. Så har det aldrig varit med Zlatan, säger Johanna Frändén till Resumé.


Ämnen i artikeln:

AftonbladetSVTJohanna FrändénSportbladetZlatan Ibrahimovic

Året är 2009. Zlatan Ibrahimovic har under våren säkrat det tredje raka ligaguldet med Inter och bärgat hem titeln "Capocannoniere" som årets bästa målskytt i den italienska ligan.

Under sommaren blir han klar för de regerande Champions League-mästarna, spanska FC Barcelona. Övergångssumman på 69 miljoner euro är den tredje högsta i fotbollshistorien och Zlatan Ibrahimovic presenterades inför nära 70 000 åskådare på Camp Nou.

Hemma i Sverige sitter Sportbladets Johanna Frändén. En chef erbjuder henne jobbet att bevaka Zlatan Ibrahimovic i Barcelona. Hon tackar ja. Det finns bara ett litet problem. Journalisten hade bara läst spanska på gymnasiet.
– Zlatan hade precis blivit klar för Barcelona och de behövde någon som kunde vara på plats snabbt under lagets försäsongsturné på USA:s västkust. Jag fick frågan "Johanna du kan väl spanska" och svarade: "Ja, gud ja". Det var min chans. Jag tog med mig ett spanskt lexikon och hankade mig fram till en början. Det hjälpte till att jag hade vänner som kunde hjälpa mig att översätta ljudfiler från intervjua via mail.

Under säsongen 2009-2010 bojkottade Zlatan Ibrahimovic fortfarande Aftonbladet. Johanna Frändén fick hitta andra vägar att följa superstjärnan.

– Jag har aldrig suttit ner och intervjuat Zlatan. Jag har bara ställt snabba frågor i den mixade zonen eller på presskonferenser. I Barcelona fick man hitta andra vägar och jag blev påhittig med tiden. Jag gav frågor till mina spanska kollegor som fick ställa dem.

Hur var det egentligen?
– Jag blev rätt van. Det är mycket man kan skriva utan att intervjua personen. Under andra halvan av säsongen hade jag skaffat bra källor och hittat ett arbetssätt som fungerade. Fast det är klart - i de bästa av världar hade jag fått ställa mina frågor. De andra utländska journalisterna hade regelbunden kontakt med sina landsmän, även fast de hette David Beckham. Så har det aldrig varit med Zlatan.

Har den situationen förändrats sedan han kom till Paris?
– Han var tillgänglig när han precis hade blivit klar för PSG. I samband med de senaste matcherna har han inte pratat med media överhuvudtaget och jag har ingen speciell relation till Zlatan. Samtidigt förstår jag honom. Han är otroligt påpassad.

David Lagergrantz biografi om Zlatan förra hösten blev starten på en mediedebatt där många hävdade att svenska journalister behandlar Zlatan med silkesvantar. Hur ser du på den verklighetsbeskrivningen?
–  Det finns inslag av snäll bevakning, men det är inte så att jag blir upprörd. Jag kan tycka att allt han gör får alldeles för stora proportioner. Händelser som egentligen borde vara en notis blåses upp till ett uppslag. Sedan kan jag tycka att Zlatan kom undan billigt väldigt många gånger i ett skede i hans karriär där han hade problem med attityden. Jag bevakade landslaget under den här perioden och hans beteende fick många gånger lite för stor acceptans.

Vad har du märkt för skillnader mellan fransk och spansk journalistik?
– Den spanska pressen är väldigt partisk. När det kommer till sporten är det nästan som en skamfläck. Här handlar det om propagandajournalistik utanför ledarplats där många av mina spanska kollegor har berättat om självcensur. Det gäller inte bara sportjournalistiken. I Frankrike finns en mer intellektuell hållning till fotbollen. Fotbollstidningen L'Equipé är Frankrikes största tidning, samtidigt har fotbollen en större plats i det spanska vardagslivet.

Du vann utmärkelsen Guldskölden 2012 som bästa twittrande sportjournalist. Vad betyder Twitter för dig?
– Jag skaffade ett konto bara för att hålla koll på flödet. Det är ett bra sätt att byta kontakter och få information. Jag kan vara ganska lat när det kommer till research och därför brukar jag slänga ut faktafrågor på Twitter. Svarar 14 av 15 samma sak kommer man nära sanningen. Jag är inne på Twitter lite för ofta, men det kan vara ett bra sätt att få feedback.

Har du någonsin stött på problem i en intervjusituation med spelare eller ledare på grund av att du är kvinna?
– Nej, inte vad jag kan säga. Självklart blir man annorlunda bemött på grund av en ålder och kön. Så är det, punkt slut. Men från spelare och ledare har jag aldrig varit med om att bli annorlunda behandlad. Det har hänt att man hamnat i en situation med någon sliskig agent. Jag tror att det underlättar att vi är många tjejer som bevakar den internationella fotbollen. Språkkunskaperna är också en fördel. Vet man hur man för sig och känner till koderna så får man respekt. Det kan bli problem om man är en 22-årig oerfaren reporter som bara kan engelska.

Damfotbollens plats på sportsidorna är en diskussion som återkommer med jämna mellanrum. Hur ser du på den?
– Damlagidrotten är diskriminerad i Sverige. Framför allt Allsvenskan. Bevakningen är väldigt eftersatt framför allt hos de stora tidningarna. Det är så klart på grund av det kommersiella. Lokaltidningarna brukar vara bättre på att ha en jämställd bevakning av lagen på orten.

Har inte damfotbollen ändå fått mer plats i tidningarna de senaste åren?
– Jag tycker inte att det skett någon större förändring. Det tråkiga är att vissa chefer nästan förväntar sig att det bara är kvinnorna som ska driva de här frågorna. Vi är kanske tre kvinnliga reportrar på Sportbladet som i första hand bevakar herrfotboll. Det är vi som får frågor om bevakningen, det hade varit bättre att fråga gubbarna som bestämmer. Det är inte vårt ansvar. Förhoppningsvis får vi se en vändning under 2013 när Pia Sundhage är svensk förbundskapten under fotbolls-EM på hemmaplan.

Vägen till Sportbladet började med att Johanna Frändén träffade Simon Bank på bokmässan i Göteborg 2005. Aftonbladets sportprofil rekommenderade henne att söka praktik på tidningen. I februari följande år flyttade Johanna Frändén till Stockholm för att praktisera på Sportbladets redaktion i Globen.

Det blev sedan sommarvikariat på tidningen där hon i juli fick chansen att åka ner till Frankrike och följa upp efterföljderna av den turbulenta VM-finalen i fotboll. Frankrikes fotbollsikon Zinedine Zidane hade blivit utvisad i matchen, som skulle bli hans sista, efter att ha skallat Italiens försvarsrese Marco Materazzi.

I dag har Johanna Frändén blivit synonym med bevakningen av Zlatan Ibrahimovic. Samtidigt är hon även nyhetskolumnist och skriver kulturkrönikor i Aftonbladet. Hon fungerar även som tidningens utrikeskorrespondent i Paris.

Vad betyder det för dig att lämna din trygghetszon och skriva om annat än fotboll?
– Även om jag är väldigt priviligerad i den roll jag har på Sportbladet är det alltid bra att få nya utmaningar i vardagen. Jag kände att det var dags att skriva om någonting annat även om det bara handlar om ett par gånger i veckan. Annars kanske det aldrig blir av.

I samband med SVT:s sändning av Sverige Ukraina under sommarens EM skapade Johanna Frändén viss uppståndelse. I studion satt hon som SVT:s expert med flätor som var iögonfallande lika Ukrainas fängslade oppositionspolitiker Julia Tymosjenko.

Hur viktigt är det för dig att ta ställning?
– Det var inte en slump. Det var egentligen  inte ett ställningstagande för eller emot en politiker. Jag ville visa att alla har rätt till en demokratisk process och att ingen ska behöva sittas fängslad på politiska grunder. Vi kan inte blunda för det. Demokrati är värden som public service ska stå för.

Vad sa SVT:s ledning?
– Jag frågade innan och det var inga som helst problem. Det hade varit annorlunda om jag hade suttit med en t-shirt med Barack Obama eller Fredrik Reinfeldt. Det jag gjorde samspelade med vad SVT står för. Man hade kunnat gjort det lätt för sig och bara se till fotbollsmatchen. Jag tycker att sportjournalistiken måste gå längre än så. Det är vår skyldighet. Det är viktigt att inte isolera sporten som företeelse.

Andreas Rågsjö Thorell

Webbredaktör

andreas.thorell@resume.se


Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev