Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag14.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Karriärsöndag

"Målet är att folk ska ha svårt att se arbetsplatsen utan mig"

Publicerad: 7 December 2018, 16:22

Foto: Janne Naess

Hon strävar alltid efter att göra sig oumbärlig. Men Karin Londré, som driver podden 'Mord Mot Mord' och jobbar som konsult på 500 Stockholm, vet också när det är dags att säga upp sig. I en intervju med Resumé berättar hon varför. Hon tipsar även om sitt bästa svar-på-tal mot vardagssexism.


Ämnen i artikeln:

500 Sthlm

'Gör dig själv oumbärlig'

Way out west 2015. Nöjesguiden hade bokat ett av Göteborgs centrala hotell för sin årliga dygnsfest i samband med festivalen – 'hotellet där stör ej-skyltar är förbjudna'. Karin Londré och de andra i den ditresta Stockholmsredaktionen hade jobbat frenetiskt med att boka evenemang, inreda sviter och fixa sponsrad dricka. Men i slutskedet när buteljerna skulle fördelas i alla otaliga rum för kylning, 'vilket är ett helvetesjobb i sig', upptäckte de att rummen saknade minibarer.

Någon konstaterade att infödingen Karin kan stan bäst. Och själv reagerade hon som nästan alltid reflexmässigt; 'Jag fixar det!' Hon rusade till köpcentret Nordstan, högg tag i ett par kundvagnar och fyllde dem med alla små kylväskor hon kunde hitta på Clas Ohlsson och så många kylklampar som gick att köpa på ÖB. Vips, så hade rummen minibarer.

– Mitt mål har ofta varit att det ska vara svårt för folk att tänka sig arbetsplatsen utan mig. På Nöjesguiden var min standardinställning 'jag löser det', berättar Karin Londré en sen decembereftermiddag 2018.

– Jag tror att det handlar om att i en inledande fas positionera sig som en avgörande kraft i ett sammanhang. Att vara en fixare. För alltså, det finns inget skönare än att jobba med en sådan person.

Den forne nöjesjournalisten driver i dag podden 'Mord mot Mord', en av Sveriges populäraste poddar 2018, och jobbar som pr-konsult på kommunikationsbyrån 500 Stockholm (där hon också producerar i formatet). Två täta sammanhang där hon har gjort sig mer eller mindre bärande. Precis som hon vill att det ska vara.

– Förutom grundarna Love Bonnier och Simon Strand är jag nu den som har jobbat längst här. Jag trivs med att jobba i små organisationer, där det går fort och du får ansvar som du kanske inte är helt beredd på. Jag är bra på det. Bra på att skaffa mig en överblick och börja springa. Jag tror och hoppas att 500 Stockholm har svårt att se verksamheten utan mig.

'Utbildning är inte enda vägen.'

Karin Londré sitter på en gammal trästol med stålramar i ett tidigare grupprum i den gamla Arkitektskolan. Bygget är en grå brutalistisk kloss som ligger inkilad bland Östermalms tjusiga våningar och utnämndes 2013 till stans fulaste byggnad. Här huserar numera kontorshotellet A House, med bland andra 500 Stockholm som hyresgäst.
Lokalerna är på sätt och vis det närmaste Karin Londré kommit en eftergymnasial utbildning. Bortsett från en kort 'CSN-semester' i Berlin.

Hon pressar händerna över sitt ansikte. Inte alls för att hon saknar utbildning. Utan för att hon lever upp till en klyscha.

– Den att hästtjejer gillar att jobba, säger hon och tittar upp leendes.

– Vilket man gör för att man lär sig att ta ansvar i stallet eller något... Och det stämmer ju verkligen. Jag var en sådan där orimlig unge som 10 år gammal beslutade mig för att elitsatsa på Islandshästar. Jag tog till och med SM-guld. Men det blev även en naturlig ingång till arbete. Jag jobbade svinmycket som ridlärare redan från 13 års ålder för att kunna ha råd att tävla, och insåg tidigt att det var jobba jag ville göra. Sedan har jag fortsatt så.

I motsats till klyschor kombinerade hon intresset med, förvisso en annan klyscha, identiteten som Broder Daniel-älskande 'pandatjej'. Intresset växte fram i förorten Partille, där föräldrarna – som har en bakgrund inom Göteborgs punkscen – skolade in sina barn med Lou Reed, Iggy Pop och The Clash.

Den populärkulturella scenen i Göteborgs blev med åren hennes livsstil. Hon var med i band, spelade skivor och ordnade fester. Precis som hästintresset fann hon även i det sammanhanget ett sätt att livnära sig.

– Min bror var kompis på Facebook med en av de som grundade Djungeltrumman. Han skrev ett inlägg om att de sökte en ny klubbredaktör, så min bror manade mig att söka. Jag fick det, och började skriva om alla Göteborgs klubbar jag kunde hitta en dag i veckan. Tre år senare var jag tidningens chefredaktör.

Några längre studier blev det alltså aldrig.

– Efter gymnasiet såg jag ingen anledning att sätta mig i skolbänken igen. Jag hade ju just pluggat! Sen har jag haft folk omkring mig som har varit pådrivande och trott på att jag fixar jobben, som min bror till exempel. Och någon press på att vi ska plugga har aldrig funnits i familjen.

Men det har sällan varit något hinder, menar Londré.

– I början som journalist kunde jag sakna vissa praktiska saker man lär sig på journalistlinjen. Men det jag inte kunnat har jag ju helt enkelt fått lära mig av de kollegor som har kunskapen. Eller ta reda på svaret själv. Jag har blivit ganska bra på att googla! Samtidigt gillar ju jag att inte kunna allt.

'Det är när du tror att du kan allt, som du ska bli orolig.'

Att vara chefredaktör på Djungeltrumman innebar att göra allt. Ekonomi, rekrytering, löner, fakturor. Kontakt med tryckeriet och ägarbolaget Stampen. Nyhetsbrev, säljmöten, offerter – allt. Ja, utöver att skriva texter till såväl sajt som papperstidning.

Och klubblivet i Göteborg hade hon sedan länge stenkoll på. Till slut översköljdes hon av en känsla av mättnad.

– Jag hade gjort allt man kunde göra i den organisationen. Jag kunde bottna i varenda liten situation som uppstod och var fullt övertygad om att jag var rätt person på rätt plats. Men den känslan betyder att man är ganska illa ute.

Risken är att man är tillfreds och nöjer sig med mindre, menar hon.

– Både på Djungeltrumman och senare på Nöjesguiden hade jag vänt ut och in på varenda sten. Till slut fanns det inget kvar att söka efter.

Det kan bara upprätthållas genom att saker och ting är utmanande, tror Karin Londre´. Eller att det finns möjlighet till utveckling.

– Att känna viss osäkerhet är hälsosamt. Jag drivs av en galopperande prestationsångest, som bygger på att jag ifrågasätter om det ens är rimligt att jag är där jag är. När jag inte längre känner det så kan jag inte vara kvar. Då måste jag hitta något nytt och svårt.
Det är då, menar hon, man måste vända sig till punkt fyra:

'Säg upp dig.'

Människor borde generellt säga upp sig oftare, tycker Karin Londré. Inte bara av ovanstående orsak. När hon slutade på Nöjesguiden berodde det på att utvecklingsmöjligheterna var låsta, och man inte ansåg att chefredaktörsposten var aktuell för henne. När hon lämnade Sveriges Radio och Morgonpasset i P3 berodde det delvis på att det var svårare att göra sig oumbärlig, delvis på bristande inspiration.

– Jag hade gått från små och tighta organisationer där man fick rejält med utrymme, till en av landets största organisationer, som också var public service. Det var en helt annan sak.

Men beslutet kom inte minst för att jobbet på 500 Stockholm – som skulle innebära att lämna journalistiken – kändes riktigt utmanande. Där skulle hennes prestationsångestdrivna sinne tillfredsställas.

– Jag hade ett behov av att göra något som jag inte tidigare gjort. Sen verkade jobbet jättesvårt! Så det var perfekt. Jag vill komma till jobbet och känna att jag behöver läsa in mig och prestera. Så borde fler tänka.

Det är hemskt att säga upp sig, fortsätter Londré, 'jätteläskigt'. Men nödvändigt.

– För det är ju en trygghet man lämnar. Precis som i en relation. Man känner också ett extremt ansvar gentemot sina kollegor och organisationen. På samma sätt som man gör gentemot sin partner. Men oftast tror jag att man vet om att det är över långt innan man vågar ta steget. Ofta är man ihop med någon i ett helt år efter insikten. Men ibland måste man bara hoppa. Ingen annan kommer göra det åt dig.

Så när säger hon upp sig nästa gång?

– Gud, det vet jag inte. Det har jag inga planer på just nu. Byrån är i en expansiv fas och det är svårt att veta var jag kommer vara om ens ett år. Det ska bli spännande att se hur det blir. Tycker jag själv åtminstone, haha.

'Ha en allmängiltig comeback att plocka fram när du blir förminskad.'

Karin Londré har både eget kundansvar och arbetar i team med andra på byrån. Bland kunderna och projekten finns bland annat ICA, coworkingaktören Helio, Begravningsbyrån IGNIS och en podcast som drivs av psykologen Anne Grefberg, via produktionsbolaget Jarowskij.

I våras, medan metoo-hösten fortfarande låg färskt i minnet, for hon ut på ett externt kundmöte. Där möttes hon av ett rum fylld av uteslutande män. När hon stegade in uttalande en av dessa 'skit man borde ha kommit ifrån vid det här laget' – i form av en stenålderskommentar och ett stort flin: 'Vi saknar en stol, så du får sitta där i hans knä'.

– Normalt sett har jag mycket pondus. Jag ser alltid till att ha på fötter och har sällan svårt att säga vad jag tycker. Men den här gången tappade jag fotfästet helt.

Med stammande röst tackade hon nej till 'förslaget'. Pondusen var som bortblåst och istället omfamnades hon av känslan av att vara ohyggligt liten.

– Jag blev så otroligt förminskad och lyckades inte hämta mig. Det var så överraskande, eftersom man inte är med om sådana situationer så ofta längre. Jag blev inte bara frustrerad över att det hänt, vilket var helt förjävligt, utan jag blev samtidigt irriterad på att jag inte hanterade det bättre.

Hon ringde sin mor och berättade vad som hade hänt. Och den gamla punkmusikern – numera läraren – hade ett gott råd, ifall något liknande skulle hända igen.

– Hon berättade om en kommentar hon använder på framför allt barnen i skolan, men även vuxna. 'Se dem rakt i ögonen', sa hon, 'och säg lugnt: hur tänkte du nu?'

På så sätt får personen 'ta ansvar för sitt eget skit', menar Londré.

– Svaret är dräpande utan att vara utåtagerande. En person som säger så där vill att man ska bli kränkt eller arg. För att sedan ha något att garva åt med kollegorna på aw:n. Men istället för att bli ett slags offer på deras snubb-altare så tvingar man tillbaka ansvaret på dem. För det är liksom inte upp till mig att agera på deras pissiga beteende. Antagligen kommer det att leda till ett stammande. Och man bara 'nej just det, jag tänkte väl det'.
Genom att ha 'hur tänkte du nu' i bakhuvudet är man ständigt beväpnad med ett hemligt vapen att plocka fram om det behövs, menar Londré.

– Man kommer aldrig lyckas komma med spontana svar-på-tal. Det finns bara på film. Så det här är en svinbra lösning. Som jag förhoppningsvis aldrig behöver använda.

Fakta / Om Karin Londré
Ålder: 30 år.
Bor: Kungsholmen.
Familj: Kille Marcus, mamma och pappa i Göteborg, bror i London.
Tjänar: Månadslön 36 500 kr.
Karriär & utbildning: Reporter och chefredaktör på Djungeltrumman. Göteborgsredaktör på Nöjesguiden och redaktör på Stockholmskontoret. Researcher och producent på Morgonpasset i SR P3.
Medievanor: 'Extrema mängder poddar, framför allt om mord, Netflix/HBO, böcker när jag är ledig, Broadly, Buzzfeed-listicles som not so guilty pleasure.'
Förebild: 'Min målbild är "Jane Fonda på röd matta bärandes handväska med sitt eget mugshot på"'.
Aktuell: Gör true crime-podden Mord Mot Mord med Anna Sandell och pr-konsult på 500 Stockholm.

Mårten Färlin

Ämnen i artikeln:

500 Sthlm

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.