Sökte 130 jobb – här är vittnesmålen från marknadschefen, guldäggsvinnaren och kreativa chefen som hamnade i kylan

Annika Öhrner Lindén: ”Politikerna har höjt pensionsåldern utan att skapa några incitament för att det ska fungera.”

– Får företag 200 ansökningar vet de att de kommer hitta någon kompetent. Då blir ålder, som alltid finns med i de formulär man måste fylla i, en fråga som kan avgöra. Mina erfarenheter har gjort mig medveten om min ålder på ett sätt jag aldrig varit tidigare.

I juni tar Annika Öhrner Lindén, 59 år, sin masterexamen i ledarskap och ledning för försvar, krishantering och säkerhet på Försvarshögskolan. Då har hon varit borta från kommunikations- och marknadsföringsvärlden i fyra och ett halvt år. Efter ett ägarbyte hos sin dåvarande arbetsgivare blev hon uppsagd 2018 på grund av arbetsbrist.

När hon hade sökt närmare 130 jobb i kommunikationsbranschen valde hon att byta spår och börja studera ledarskap på Försvarshögskolan. Det tycktes inte gå längre. Trots 25 års erfarenhet som grafisk formgivare, art director och kreativ chef hade hon bara kallats till fyra intervjuer. Knappt hälften av de arbetsgivare hon lagt tid och möda på att formulera sin ansökan till hade bemödat sig med att svara. Redan när hon sökte jobb började hon utbildningen på Försvarshögskolan.

– I början kände jag självförtroende, att jag var het och hade den kompetens som krävdes men det går ganska snabbt att bli nedbruten. När man blir konstant avvisad tappar man orken. Det går inte att intala sig själv att man är duktig och har ett värde på arbetsmarknaden när det inte finns någon hård fakta som bevisar det.

Efter tre månader var Annika Öhrner Lindén arg och frustrerad. Hon lärde sig videoredigering och gjorde sarkastiska filmer över den kafkaartade situation hon befann sig i. Det förändrade inte det faktum att hon inte kallades till några intervjuer, trots att hon sökte en mängd jobb hon var direkt överkvalificerad för. 

När hon blev arbetslös var Annika Öhrner Lindén 54 år. Tidigare i karriären hade hon visserligen blivit långvarig på sina arbetsplatser men hon upplevde det inte som något problem att hitta nya tjänster, när hon väl ville. Hon kan inte veta säkert att det är just åldern som stått i vägen för jobbmöjligheterna men några andra förklaringar är svåra att hitta. Kompetensen är det inget fel på. Ibland har hon hört av sig till arbetsgivarna och frågat om feedback på sina ansökningar.

– De som väl svarat har varit väldigt försiktiga. De vet att det är en känslig fråga där de lätt kan hamna hos Diskrimineringsombudsmannen.

Varför tror du att man inom kommunikation- och marknadsföring är skeptisk till äldre?
– Min erfarenhet är att alla klarar av att anpassa sig, men arbetsgivarna verkar ha en idé om att det inte går att forma någon som har fyllt 50. Jag tror dessutom att vi som är lite äldre kanske är mer benägna att säga ifrån och visa vad vi tycker.

I samtal med vänner i samma ålder, men som jobbar i andra branscher, upplever hon att reklambranschen är mer fokuserad på ungdom än andra. Att många arbetsgivare och rekryterare har en uppfattning om att man måste vara yngre för att snabbt kunna hantera nya verktyg och kanaler.

– Det händer mycket i kommunikationsbranschen men har man väl lärt sig en del av de här verktygen så är det lätt att ta sig till nya. 

Annika Öhrner Lindén pekar även på att äldre i regel tenderar att ha högre lön än yngre, något som kan spela in. Här saknar hon politiska förslag som gör det mindre kostsamt för företag att anställa äldre utifrån pensionsavsättningen.

– Politikerna har höjt pensionsåldern utan att skapa några incitament för att det ska fungera.

Björn Colliander: ”Vilken 25-åring vet tillräckligt om föräldralivet för att kunna sälja blöjor?”

– Det har gått tre år sedan jag tog ut min pension och slutade försöka. 

Copywritern Björn Colliander har ett gediget cv. Under sina 33 år som copywriter har han jobbat på stora byråer med stora konton. SAS, Coop, Elgiganten och Saab är bara några exempel. 2003 blev det både Guldägg och 100-wattare för Coop-kampanjen ”Vi har slutat sälja burägg”. Efter det trillade det in en rad ytterligare priser. Reklambranschens priser är inget exakt mätverktyg för kompetens, men brukar imponera på eventuella arbetsgivare. Trots det blev han, då 55 år gammal, ratad av de byråer han sökte jobb hos. Precis som Annika Öhrner Lindén sökte han jobb han hade mer än tillräcklig kompetens för, trots det inget jobb. När han 16 år tidigare sökt sig ned från Örnsköldsvik till Stockholm hade det inte varit några problem att hitta arbetsplatser. Genom åren har han jobbat på välrenommerade byråer som Lowe Forever, Kärnhuset och Trackster. Kärnhuset blev den sista byrån han hade fast anställning vid.

– Det är inget de säger rakt ut men tittar man på den erfarenhet jag har … Jag säger inte att jag tillhört den yttersta eliten men jag har definitivt inte varit del av bottenskrapet.

Den byråvärld Björn Colliander halkade in i efter en kvällskurs på Berghs beskriver han som befolkad av ”mogna män”. Då, under mitten av 1990-talet, var långtifrån alla kreatörer var skolade vid Berghs eller Forsbergs.

– Reklamvärlden har alltid varit dålig på diversifiering. När jag började var 90 procent av alla kreatörer män och i dag är det fortfarande väldigt få med invandrarbakgrund. Ska jag vara lite elak och hårdragen är det många som kommer från Bromma och har pluggat på Berghs eller Forsbergs.

Björn Colliander tror att en del av reklambyråvärldens fixering vid ungdom har att göra med själva arbetskulturen. Om man förväntas att jobba sent och ställa in sina kvällsplaner med kort varsel är det många äldre som självmant söker sig vidare. 

– Det funkar inte om man samtidigt har familj och barn. Men vilken 25-åring vet tillräckligt om föräldralivet för att kunna sälja blöjor? Erfarenheten kommer med åren.

Han jämför med sjukvården. Björn Collianders fru är allmänläkare och nybliven pensionär. Trots det får hon fortfarande mängder av jobberbjudanden och redan när hon meddelade att hon skulle gå i pension så försökte hennes dåvarande arbetsgivare locka henne att stanna.

– Hon kan jobba med ett fruktansvärt tempo för hon har gjort det så länge. Samma sak gäller för kreatörer. Jag vet att jag på väldigt kort varsel kan ta fram en bra reklamenhet. Det kanske inte blir en guldäggs-lösning men jag har en trygghet i att jag snabbt kan ta fram en idé som fungerar bra.

Till de arbetsgivare som väljer mellan äldre och yngre kandidater skickar han med ett budskap: våga ta chansen. 

– Alla har sex månaders provanställning. Funkar det inte så är det bara att kicka ut dem. Det enda jag önskar är att byråledare och rekryterare skulle ställa sig frågan varför de hela tiden söker unga. Vad är det för behov de har? Vad är det för människa de behöver, egentligen? Tittar man på andra kreativa yrken är det många som långt efter 50 presterar på topp. Ruben Östlund hyllas just nu i Cannes, Martin Scorsese gör fantastisk film och Rolling Stones står fortfarande på scen. 

Claes: ”Om fem år kanske jag jobbar som lärare, men det är inom marknadsföring jag vill jobba”

Claes har precis fyllt 60, han flyttade från Stockholm till Helsingborg 1994 och jobbade som marknadschef i fem år, efter det har han arbetat med digitala medier. När pandemin kom blev han permitterad med 80 procent.

– Jag slutade då, efter det har jag drivit eget med lite mindre jobb, det har varit svårt sedan jag slutade och nu när mitt egna går hyfsat bra har jag blivit lite mer kräsen. Jag söker bara de jobb som verkligen är en utmaning, men det är lönlöst, säger han.

Det spelar ingen roll om det är en liten eller stor byrå, på kundsidan eller myndigheter. Claes vill inte klaga, men han menar att det finns en hierarki, där en man i 30 till 35-årsåldern går först, sedan kommer en kvinna i samma ålder och efter det en person med en annan hudfärg än vit.

– Vi är väldigt dåliga på jämställdhet i Sverige, jag tror i och för sig inte att det är typiskt för branschen, utan det förekommer överallt.  I USA får du inte ens fråga efter ålder och kön, men i Sverige frågar de till och med om man är sjuk ofta, säger han.

Eventuellt kan det handla om att marknaden är begränsad, tror Claes och säger att folk inte har lust att pendla från Malmö till Helsingborg.

– Utbudet är inte så stort i Helsingborg, då kanske man måste nöja sig, i andra städer kan man välja mer. Det finns undantag så klart, några här i stan driver programutveckling, det har mångfald bland sina anställda.

Claes tror att det handlar om rädslor, och tror att branschen skulle vinna på att ta in lite olika människor, beteendevetare som projektledare eller psykologer kanske. 

Varför tror du arbetsgivare är rädda?
– Jag vet inte, det finns någon missuppfattning om att det är svårt att avskeda folk i Sverige, men det är inga problem faktiskt. Det finns ett missförstånd om kostnader, om jag anställer en utvecklare som är 23 år, färsk och går vidare, får jag kanske ut 18 månader effektivt arbete. Medan en person som är äldre kommer stanna längre, de sociala kostnaderna efter 60 sjunker dessutom.

Var är du om fem år?
– Jag vet inte, jag söker tjänster om jag hittar några intressanta. I värsta fall får jag gå på ett annat yrkesområde än där jag bäst, till exempel lärare. Men det är inom reklam och marknadsföring jag vill vara.

Claes är ett fingerat namn eftersom han önskar vara anonym.