Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Dagspress

Billy Butt: Medierna var mer balanserade i Beltrans fall

Publicerad: 19 februari 2008, 12:29

”Kanske beror det på att jag slogs ensam medan Tito har en söt fru”, skriver Billy Butt och konstaterar att medierna har uppträtt schystare mot Tito Beltran än vad de gjorde mot honom.


Billy Butt

Jag har känt igen mig i skriverierna om Tito Beltran. När Expressens Britta Svensson skrev ”Cirkus Tito Beltran fortsätter” mindes jag en sida ur Expressen från femton år sedan där det stod ”Cirkus Billy Butt fortsätter”! Samma tidning, samma skribent, samma påstådda brott – men olika tilltalade. Okej, jag är ingen långsint typ och jag har glömt detta för länge sedan. Dessutom är det ju kvällsblaskorna själva som skapar den så kallade ”cirkusen” som de skriver om. Men när Britta Svensson skrev (om Tito) ”Han gav flera gånger intryck av att inte tala sanning” blev jag rasande och kände för att storma in på skyskrapan på Gjörwellsgatan och ta henne i örat, för det är ungefär vad hon skrev om mig under min rätte­gång i Stockholms tingsrätt under mars 1993.
Genom att tala om för Expressens läsare att han inte går att lita på äventyrade Britta Svensson Tito Beltrans rättssäkerhet. Frågan är huruvida vittnen och nämndemännen som kastar sig över tidningarna varje kväll under rättegångens dagar (och tro mig, de gör det!) blev påverkade av detta eller inte?
Hur som helst så blev det, precis som i mitt fall, en fällande dom. Frågan är nu huruvida den enorma massmediala bevakningen har påverkat utfallet eller ej? I Titofallet tvivlar jag på det. Men mitt fall var annorlunda. Eftersom jag själv har varit föremål för ett lika uppmärksammat sexualbrottmål kan jag i dag med distans till min egen story, se en hel del likheter och skillnader mellan bevakningen av fallet ”Nöjesprofilen” och fallet ”Tito Beltran”.

Den absolut största skillnad i bevakningen av Titofallet och fallet ”Nöjesprofilen” var att Tito Beltran gjorde det som jag borde ha gjort från början. Han trädde fram med namn och bild och därefter blev medierna tvungna, enligt deras egna etiska regler, att hålla sig till hela sanningen i sin rapportering.
I mitt fall kallades jag för ”Nöjesprofilen” och mediernas rapportering handlade om en fantomfigur. Så länge jag inte trädde fram kunde man pub­licera praktiskt taget vad som helst – och det gjorde exempelvis Expressen. Under fem månader innan processen hade börjat i tingsrätten publicerade Expressen en rad felaktiga artiklar. När jag då klagade svarade journalisten Georg Cederskog mig så här: ”Men Billy – vi har inte nämnt dig vid namn!”
Det var först när jag trädde fram strax före rättegången som medierna fick hålla sig till sanningen, men då belastades jag av alla de tidigare, felaktiga artiklarna.
Svensk medieetik fungerar så här: om ”Världsartisten” eller om ”Nöjesprofilen” får man skriva vad man vill, men om Tito Beltran eller Billy Butt måste man skriva sanningen. Visst är det absurt?
Jag har följt bevakningen av Titofallet och jag måste säga att medierna har blivit betydligt schystare än vad de var i mitt fall. Kanske beror det på att jag slogs ensam medan Tito har en söt fru och en liten son och denna familjebild passar bättre in på tidningssidorna – vad vet jag? En sak är att Titos sida har fått nästan lika stort utrymme som motpartens. För detta bör Tito vara jävligt tacksam, för när mitt mål utspelade sig drevs tidningen Expressen av mediegangstern Ulf Persson (han som drev tidningen in i kloakerna något år senare) och etik och moral existerade inte på tidningen just då.
Man publicerade allt om kvinnorna som hade anmält mig, men knappast några repliker från mig. Ibland ringde de inte ens till mig för att få repliker.

I Tito Beltrans fall har både han och hans fru synts mycket och rapporteringen har varit väl balanserad. Tito talar om en häxjakt, men i hans fall är den kanske mer från rättsväsendets sida. I mitt fall var häxjakten definitivt från mediernas sida – men det finns en förklaring till detta. Jag, som var betydligt mer känd i Sverige då än vad Tito var när han blev anklagad, hade redan en kontroversielle stämpel och hade flera gånger blivit ovän med journalisterna. Bevakningen kring mitt fall handlade också om rasism. Vi kunde se stora närbilder av min krokiga, indiska näsan med skuggor på ansiktet i kvällspressen. I Titos fall är hans bilder rena och snygga. ­Uppenbarligen har tiderna förändrats.
En annan sak som tycks ha förändrats är att hans fall skedde inför öppen ridå, medan mitt fall var ­sekretessbelagt. Rapporteringen i Titos fall är därför mer pålitlig än i mitt fall, där journalisterna inte hade några som helst gedigna fakta att skriva om. Mycket handlade om gissningar från mediernas så kallade förståsigpåare.

Men en sak som inte har förändrats är hur kvällspressen, i Titofallet precis som i mitt fall, skapat luftartiklar av en blandning av gammal skåpmat som redan tidigare har rapporterats. Ge uppdraget till exempelvis Johan T. Lindwall, och lägg till en ny fet rubrik och vips så har man en stor artikel utan att ens ha talat med Tito eller motparten. Det säljer tidningar, men frågan är huruvida de tillverkade rubrikerna påverkar rättssäkerheten eller inte? Det är det som är den stora frågan.

Billy Butt

Nina Malmström

Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.