”Därför dras allt fler företag till konsten”

För ett par år sedan besökte jag restaurangen Fäviken Magasinet i Jämtland. Det skulle komma att bli den mest egensinniga matupplevelse jag någonsin varit med om. Anrättningar som jag aldrig hade valt av egen vilja, eller ens visste existerade, kom in på löpande band. Somliga var svårsmälta redan på papperet. Men jag åt och skakades om. Mina föreställningar utmanades av Fävikens alternativa sanning om hur mat ska smaka och upplevas. Jag köpte sanningen för att platsen och hela miljön definierats av skaparen, i det här fallet kocken Magnus Nilsson. Upplevelsen var skickligt intimiserad och totalt ostörd från världen utanför. Det var kort sagt konst.

De senaste 5-10 åren har samtidskonst i alla former haft ett stort uppsving. I arbetet med ett av de stora auktionshusen har jag själv kunnat följa uppgången. Särskilt tydlig blev den efter finanskrisåren 2008-2009 då en iskall börs skrämde nervösa investerare mot alternativa placeringar. Men medvinden för konstvärlden fortsatte även efter att aktiemarknaden hämtat sig, vilket indikerar fler förklaringar än de rent ekonomiska.

I vår del av världen tycks alltfler drabbas av existensiella tvivel och söka en mening med tillvaron bortom det rationella. Samtidstrender som fått ordentlig fart är mindfullness, meditation och olika former av nyandlighet. Men även på ett konkret plan sker attitydförändringar, med fler tvära karriärbyten och ett ökat intresse för filantropi och volontärarbete. Den prestationsdrivna träningstrenden går över till att alltmer handla om vardagshälsa, inte minst mental sådan.

Trenden är att ta till sig nya insikter om hur ett harmoniskt känsloliv och balans i tillvaron är nycklar till förbättrad effektivitet på jobbet. Digitala företag som Google, Facebook och Netflix satsar därför stenhårt på hälsoområdet och ledare som Arianna Huffington missionerar om just balans som "det tredje framgångsmåttet" efter makt och pengar. I det ljuset kan konsten ses som en läkande kraft som lugnar jagade själar och erbjuder en paus från to-do-listor och karriärstress. Givetvis kan den svällande konstscenen även tolkas som en del av en upplevelseindustri på fortsatt tillväxt.

En trend jag tar upp i mina föreläsningar är hur den etablerade konsten lämnar finrummen och experimenterar med nya arenor för en bredare massmarknad. Bland annat har vi kunnat se en av konstens superstjärnor, Jeff Koons, samarbeta med H&M och den prestigefulla konstmässan Frieze göra samma sak med Gap. Rågångarna mellan konst och kommers luckras upp, på ett liknande sätt som sker mellan journalistik och sponsrat innehåll. Eller som det första "omöjliga " samarbetet mellan H&M och Karl Lagerfeld.

Friktionen som uppstår mellan gamla strukturer och nya beteenden är naturlig. Men det uppstår också en speciell fusionskraft när tidigare omutliga, eller åtminstone oberoende aktörer gläntar på dörren för breda kommersiella krafter. Utbytet kan sammanfattas: bredd mot credd.

Att konstbranchen nu öppnar upp och breddar sig, medför att fler möter och förstår konstens olika språk. Det gör i sin tur att konstvärldens största namn får än större inflytande. De blir superstjärnor med global räckvidd och lyskraft, långt bortom den innersta kretsen av konnässörer och gallerijunkies.

Japanska Yayoi Kusama invaderar just nu Louisiana utanför Köpenhamn med sina prickar. Olafur Eliasson fyllde förra året samma museum med 180 ton (!) isländskt grus och sten för sin utställning Riverbed och är i år aktuell med en ny hyllad utställning på Moderna Muséet i Stockholm. Nyligen byggde street art-fenomenet Banksy upp en hel temapark i London med namnet Dismaland – ett projekt enklast beskrivet som samhällskritisk och dystopisk variant av Disney Land. Alla tre exempel ovan är medialt tacksamma och som skapta för visuella bombmattor i sociala medier, vilket också blivit fallet.

Traditionell opinionsbildning handlar om att skära ut ett fönster på rätt ställe i bruset och få människor att titta ut. Om många blickar ut och ser samma verklighet, går det att bilda en opinion. Om flertalet inte känner igen sig, ja då får man ta nya tag. Bra konst är opinionsbildning, men fungerar annorlunda. En konstnär formulerar sin sanning i ett "slutet" rum, med uttrycksmedel som hen har full kontroll över. Besökarna bjuds in i detta och tar del av upplevelsen under premisser som formulerats av konstnären. Budskapet blir svårare att ifrågasätta eftersom det förpackats som en upplevelse. En annan viktig poäng är att en konstnärlig berättelse ofta når betydligt fler. Tänk tanken om Banksys samhällskritik formulerats som en debattartikel i Dagens Nyheter och du förstår vad jag menar.

Allt fler av dagens upplevelser har en sponsor i någon form. Sponsrat innehåll kan vara hur bra som helst, men det blir likväl en sanning utrullad med stödhjul. En konstnärskap är en suggestiv berättarkraft som står på helt egna ben i en allt brusigare värld. Konsten, oavsett om den presenteras på Fäviken eller Louisiana, erbjuder en alternativ sanning. Vår mediaintensiva tillvaro gör att alltfler möter uttrycken, inser att de förtjänar beröm och sprider dem vidare. Därför blir intresset för egensinniga konstnärer i alla genrer allt större.

John Mellkvist
Design- och varumärkesstrateg