Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Media

Alexandra Pascalidou: ”De som hatar mig mest triggar mig mest”

Publicerad: 28 januari 2017, 09:26

Alexandra Pascalidou.

Foto: Andreas Elgstrand

En av landets mest välkända mediepersonligheter gör nu teaterdebut om pressfriheten. För Resumé berättar Alexandra Pascalidou om drivet att lägga örat mot samhällens lägsta trappsteg, och vad Rinkebyrötterna har betytt för hennes karriär.


Ämnen i artikeln:

MetroSVTAlexandra Pascalidou

Alexandra Pascalidou slänger vigt upp foten mot farstukvisten i huvudhöjd, garvar och dundrar in blicken i kameran. Om någon var förvånad över att hon efter 20 år som journalist ger sig in i teatervärlden, så skulle hennes fotosession med Resumé få de flesta att ändra uppfattning. Hon uppträder som en född dramatiker.
– Men det är ju inget nytt egentligen. Jag har spelat teater hela livet. Tuff och stark. Hur skulle jag annars stå där jag står i dag? Jag har konstant kamouflerat mitt bräckliga självförtroende och kastat mig ut fast jag varit livrädd. Jag har spelat så övertygande att jag till slut gått på det själv.

Men det är inte hela sanningen?
– Nej, jag har förstås också regisserat och stått för manus, samt gjort en väldig klass- och karriärresa. Jag var en blattebrud i förorten som ville förändra världen. Det har varit min förbannelse såväl som frihet – utan förebilder och förkläden har jag jobbat hårt för att staka ut min egen väg.

Hon är en mångsysslare av rang och beskriver sig själv med ord som "rastlös, resultatinriktad och självutmanande". Utöver att Alexandra Pascalidou har skrivit sex böcker och sysslat med frilansjournalistik inom i princip alla medier, så är hon en föreläsare, styrelsemedlem och människorättsaktivist – som dessutom arrangerar "powerweeks" med yoga och personlig utveckling i Grekland.

Men signifikativt för henne är berättandet, nästan alltid i kombination med marginaliserade människor. Något hon själv växt upp med.

Allt började i just Grekland, där tanterna i mormors by höll låda medan barnen och de andra satt på säckar på cementgolvet och trädde tobaksblad på nålar.
– De kunde varken skriva eller läsa, men berättade de mest fantastiska historierna hämtade ur sina egna liv. Alltid med en gripande inledning och ett hisnande anslag, för att fånga vår uppmärksamhet.

När hon som sexåring flyttade till Rinkeby såg hon på när media "lekte safarijournalistik" i förorten. Barnen lärde sig mediedramaturgin och visste snart vilka svar som premierades.
– Vi var satta under lupp och löpsedlarna manglade ut bilden av vår hemort: Rinkeby var värst i landet. Vi var en belastning. Vi var brottslingar och uslingar. Jag var med i intervjuer i Expressen och SVT för första gången runt -76. Med tiden lärde vi oss mediedramaturgin. Ju värre svar, desto större chans att vara med. Där föddes mitt driv att bredda och nyansera bilden av förorten.

Alexandra Pascalidou drömde om att jobba kreativt och skrev bland annat uppmärksammade dikter redan som fjortonåring. Men i hennes hemmiljö betraktades sådana drömmar som ren galenskap.

– Det uppfattades såklart som hybris. Men jag körde på och utsatte mina skolkamrater för otaliga teateruppsättningar vid skolavslutningar.

Vuxenvärldens emellanåt hårda realism väckte en stark revanschlust.
– Vissa lärare levererade illavarslande domedagsprofetior om våra risiga framtidsutsikter. Jag minns en syokonsulent som avrådde mig från att söka juristlinjen eftersom det skulle bli för tufft med svenskan. Långt senare stötte jag på henne på Sturebadet när jag hade gjort en massa tv-program och just hade skrivit min första bok. Vi möttes i bastun, helt nakna och hon sa "ja, dig känner man igen." Det var en sådan lycka att kunna motbevisa henne och alla andra som aldrig trodde på oss.

Med sitt intåg i mediesverige som programledare för SVT:s Mosaik 1995 kunde hon äntligen lyfta in sina hjärtefrågor.
– Man gräver där man står. Jag har tillgång till en oändlig skattkammare fylld av historier och röster som lyst med sin frånvaro i media.

Sedan har det fortsatt. I såväl Metros kolumner som SVT:s granskande "Striptease" eller dokumentärserien "Vi kallas tiggare" har hon fokuserat på samhällets skuggsidor.

Men engagemanget och arbetsdrivet har också straffat sig, både i form av hat och utbrändhet.
– Jag har kallats för alla möjliga sorters hora. Breven jag fått skulle jag inte ens skicka till min värsta fiende. Om jag hade någon. Men de som hatar mig mest triggar mig också mest. Jag är stryktålig och har med åren blivit mer hårdhudad, och många gånger fixar jag det. Men ibland inte. Det händer att det kommer uppenbart orkestrerade kampanjer som lyckas bryta ner en.

– Men jag är en krigare. Krigare reser sig alltid igen.

Hon har besegrats av väggen – men vägrar beklaga sig.
– Trötthet finns inte riktigt i mitt vokabulär. Jag har aldrig sjukskrivit mig. Pappa har jobbat som städare och fönsterputsare hela livet i Sverige, trots skrumplever och trasig rygg städar han fortfarande, 70 år gammal. Att jag, som lever ett lyxliv med semester varje år och där jag får spela på en scen, skulle klaga på att jag är trött, vore ett hån. Inte bara mot min familj utan hela den svenska arbetarklassen. Men mina förvärvade privilegier kommer med plikten att öppna upp nålsögat så att flera kan göra klassresor.

I samband med att Alexandra Pascalidou var utbränd våren 2015, kunde Resumé berätta att hon hade plagierat stora delar av en dikt till sin Metrokolumn. Det var andra gången som hon blev påkommen med att planka från andra skribenter. I samma veva lämnade hon sina uppdrag på tidningen och bad om ursäkt för sitt agerande.
– Jag hade kunnat skylla på att jag var utbränd och förkrossad efter den där vårens hatvåg, som jag berättade om offentligt, men jag är inte den som skyller ifrån mig. Det var olyckligt. Jag har gjort mina misstag – må de felfria stena mig. I övrigt har jag inga kommentarer, säger hon och hänvisar istället till ett förklarande inlägg på sin blogg.

En kock passerar fiket på Bonnierhusets bottenplan, där Alexandra Pascalidou har slagit sig ner. Han slänger ur sig något på grekiska och hon svarar glatt. Han visade sig ha samma namn hennes pappa.
– Ioannis, som nästan alla heter i Grekland.

Hon berättar vidare att hon aldrig har skrivit ett cv (däremot en hemsida med likvärdig funktion) och aldrig heller haft en karriärplan. Oftast har det ena uppdraget lett till det andra.
– Jag har slagit mig fram med passion, ambition och improvisation. Visst hade jag sluppit många omvägar om jag hade varit mer kalkylerande och strategisk, men var hade jag hamnat då? Varit chef för en tidning? Men jag vill ju inte bossa, utan hellre inspirera, skriva och skapa. Det är kanske inte ett recept för alla, men det funkar för mig – som sällan följer recept.

Bakom drivet har förvisso alltid det större målet funnits, engagemanget för en bättre värld. Men hon hymlar inte heller med att hon inte minst jobbar för sin egen skull.
– Jag kämpar för att segregationen, rasismen, sexismen och kriminaliteten i förorterna ska minska, inte bara av solidariska skäl, utan också av egoistiska skäl. Ett sundare och snällare samhälle gynnar ju oss alla, säger Alexandra Pascalidou som i dagarna prisades för sin insats i att testa gränserna inom journalistik och debatt, i form av Feministiskt Perspektivs Stora Feministpriset.

– Det var nöden som gjorde mig till författare. När jag stod utan jobb började jag skriva istället för att gå till A-kassan. Eftersom böckerna gått så bra har skrivandet blivit det jag alltid kan luta mig mot. Om det skiter sig så kan jag alltid ta till papper och penna.

Nu har hon alltså öppnat en ny dörr, och under våren har hennes uppsättning "Alexandras Odyssé" premiär på Göteborgs Stadsteater.
– Jag är så glad över att ha hittat det här formatet. Det är häftigt att börja om som en nybörjare. Jag är helt vilsen i både de begrepp och koder som teatervärlden innebär. Jag släpper kontrollen helt – och jag älskar det.

Pjäsen baseras på hennes bok "Kaos" som handlar om den ekonomiska krisen i Grekland. I uppsättningen vidgas temat och behandlar flera av vår tids stora frågor, bland annat den alltmer hotade pressfriheten.

På scenen står ett tjugotal personer. Utöver stadsteaterns skådespelare deltar ungdomar från stadens förorter, bland annat en flykting som kom från Syrien för bara ett par år sedan.
– Allt bygger på verkliga händelser. Vi lever i en tid när verkligheten överträffar fiktionen. Vi har en scen där man bara stänger ner en tv-kanal. Sådant händer i dag. Föreställningen tar tempen på samhällsklimatet och det blir nog en terapeutisk upplevelse för publiken, som förhoppningsvis lämnar salongen med uppkavlade ärmar och sen går ut och gör världen lite vackrare.

Alexandra Pascalidous 6 karriärtips:

- Inn & brinn ­– finn ett en mission, en vision, en passion som får dig att kasta dig upp ur sängen på morgonen och som gör att tiden upphör att existera.
- Lyft glaskupan som omsluter dig och släpp in lite frisk luft. Rubba dina cirklar. Bryt mönster. Bryt ny mark. Bränn broar.
- Slicka neråt och spotta uppåt.
- Var solidarisk. Inte blott mot den som är solid och arisk.
- Glöm aldrig dem som sträckt ut en hand.
- Förlåt dem som skadat dig. Men glöm dem aldrig.

Fakta / Om Alexandra Pascalidou

Ålder: 46
Bor: "Mest i Göteborg nu, mycket i Stockholm och en del i Aten.
Uppvuxen: Grekisk bergsby & Rinkeby.
Familj: "Stor familj och släkt spridd över världen."
Tjänar: 446 400 (2015).
Karriär i korthet: Programledare i SVT och Grekisk tv, skribent i Metro, författare, Sveriges Radio, podcasten Fair Talks, styrelsemedlem i bl.a. Biskops Arnö Foto- & Författarhögskola och ambassadör för bl.a. Kvinna till Kvinna.
Utbildning: Statsvetenskap, internationella relationer, juridik, ekonomi mm på Stockholms Universitet & Rethymnons Universitet samt kurser på bl.a DI i tv-produktion m.m.
Drömjobbet: "Alltid det jag gör just nu. Och nästa."
Medievanor: "Vaknar till P1 Morgon, BBC World & grekisk radio, Medierna, Läser DN, NY Times, Economist, The Guardian, Liberation mm. På TV mest dokumentärer och barnprogram."
Musik: "Hiphop, schlager och världsmusik."
Lästips: Elena Ferrante.
Rekommenderar: "Res till främmande platser, prata med främlingar, gå på teater."

Mårten Färlin

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.