Media
Bengt Ohlsson sätter punkt
Publicerad: 1 februari 2012, 07:48
Bengt Ohlsson konstaterar att hans artikel när ska det Röda rinna av kulturens fana var som att rycka i vänsternas allra käraste snuttefilt.
Foto: Resumé
Författaren och journalisten Bengt Ohlssons artikel med rubriken När ska det röda rinna av kulturens fana? har väckt starka känslor. I DN idag, onsdag, levererar han vad anser är sin slutreplik. Han konstaterar bland annat att han drog på sig en rejäl "skitstorm".
KB
Karl-Johan Byttner
För snart en månad sedan skrev Bengt Ohlsson artikeln När ska det röda rinna av kulturens fana?. I dagens DN, onsdag, följer han upp sin artikel som har väckt så starka känslor inom kulturvärlden.
Hans nya artikel har rubriken De tolerantas dolda intolerans och har samma illustration som sin första artikel, men här har rubriken i den röda fanan byts ut från Måste kulturen vara vänster? till Varför blev vänstern så arg?
Här kan exempelvis nämnas att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gick till hårt motangrepp. Hon anklagade honom också för att fara med osanning om hennes lägenhetsaffär.
Även DN:s frilansjournlist Malin Ullgren slog tillbaka och menade att hans text hade skapat uppmärksamhet på samma villkor som: "när Anna Anka skrev en debattartikel om att det är synd om svenska män för att svenska kvinnor inte håller sig snygga."
Bengt Ohlsson konstaterar att man inom kulturvärlden förutsätts stå till vänster och att allt annat bemöts med stor misstänksamhet.
Han drar slutsatsen, utifrån den debatt som har blivit, att han drog på sig: "en rejäl skitstorm. Åtminstone från dem som tillhör både kulturen och vänstern och som besvarar frågan i rubriken med ett rungande ja."
Men han berättar också att det kom många andra reaktioner.
En som kallar sig Sussie skrev bland annat: "Jag vet att du överdriver i din artikel, men det var så befriande att få skratta åt vänstern...." Sussie konstaterade också att inte ens intelligenta vänstermänniskor har monopol på: "VERKLIG medmänsklighet."
Han pekar också på att det har funnits invändningar av en rad olika slag.
En av de allra vanligaste har varit att vänstern är marginaliserad och försvagad och att vänsterdominansen sedan länge är ett överspelat kapitel.
Bengt Ohlsson tyckte att det hela rentav blev komiskt allteftersom. Inte minst när: " Ilsken kulturarbetare nummer 104 infann sig för att om hur röstsvag vänstern var, och att det således var extra ruttet av mig att angripa den."
Han uppger också att han fick många inbjudningar till paneler och soffor i och med att media kände vittringen av ett rejält kulturbråk, men att han valde att säga nej till samtliga.
Han anser att det vore som att stiga ner i ett: "gammalt grått badvatten."
Bengt Ohlsson hävdar visserligen att han har mött ilska förut, men inte på det här viset. Han drar likheter med att han skulle ha brutit mot Genèvekonventionen eller rentav vara en landsförrädare, men konstaterar samtidigt att det inte är så konstigt eftersom han i och med sin artikel ryckte i vänsterns allra käraste snuttefilt - det vill säga övertygelsen om att man befinner sig i ett hopplöst underläge.
Bengt Ohlsson slutför sitt resonemang med att alltför mycket samförstånd inte är bra eftersom detta riskerar att leda till ett tråkigare kulturliv.