Bengt Ohlsson sätter punkt

För snart en månad sedan skrev Bengt Ohlsson artikeln När ska det röda rinna av kulturens fana?. I dagens DN, onsdag, följer han upp sin artikel som har  väckt så starka känslor inom kulturvärlden.

Hans nya artikel har  rubriken De tolerantas dolda intolerans och har samma illustration som  sin första artikel, men här har rubriken i den röda fanan byts ut från  Måste kulturen vara vänster? till Varför blev vänstern så arg?

Här kan  exempelvis nämnas att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gick till hårt motangrepp.  Hon anklagade honom också för att fara med osanning om hennes lägenhetsaffär.

Även DN:s  frilansjournlist Malin Ullgren slog tillbaka och menade att hans text  hade skapat uppmärksamhet på samma villkor som: "när Anna Anka skrev en  debattartikel om att det är synd om svenska män för att svenska kvinnor  inte håller sig snygga."

Bengt Ohlsson konstaterar att man inom  kulturvärlden förutsätts stå till vänster och att allt annat bemöts med  stor misstänksamhet.

Han drar slutsatsen, utifrån den debatt som  har blivit, att han drog på sig: "en rejäl skitstorm. Åtminstone från  dem som tillhör både kulturen och vänstern och som besvarar frågan i  rubriken med ett rungande ja."

Men han berättar också att det kom många andra reaktioner.

En  som kallar sig Sussie skrev bland annat: "Jag vet att du överdriver i  din artikel, men det var så befriande att få skratta åt vänstern...."  Sussie konstaterade också att inte ens intelligenta vänstermänniskor har  monopol på: "VERKLIG medmänsklighet."

Han pekar också på att det har funnits invändningar av en rad olika slag.

En  av de allra vanligaste har varit att vänstern är marginaliserad och  försvagad och att vänsterdominansen sedan länge är ett överspelat  kapitel.

Bengt Ohlsson tyckte att det hela rentav blev komiskt  allteftersom. Inte minst när: " Ilsken kulturarbetare nummer 104 infann  sig för att om hur röstsvag vänstern var, och att det således var extra  ruttet av mig att angripa den."

Han uppger också att han fick  många inbjudningar till paneler och soffor i och med att media kände  vittringen av ett rejält kulturbråk, men att han valde att säga nej till  samtliga.

Han anser att det vore som att stiga ner i ett: "gammalt grått badvatten."

Bengt  Ohlsson hävdar visserligen att han har mött ilska förut, men inte på  det här viset. Han drar likheter med att han skulle ha brutit mot  Genèvekonventionen eller rentav vara en landsförrädare, men konstaterar  samtidigt att det inte är så konstigt eftersom han i och med sin artikel  ryckte i vänsterns allra käraste snuttefilt - det vill säga  övertygelsen om att man befinner sig i ett hopplöst underläge.

Bengt  Ohlsson slutför sitt resonemang med att alltför mycket samförstånd inte  är bra eftersom detta riskerar att leda till ett tråkigare kulturliv.