Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag27.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Media

Bloggen som blev en bestseller

Publicerad: 17 April 2009, 16:35

Älskad för sin humor. Hatad för sina framgångar. Bloggaren Christian Lander startade Stuffwhitepeoplelike, som blev en bestseller och nu kan bli en tv-serie. Och allt började för drygt ett år sedan.


Christian Lander både ser ut och låter som en klonad Woody Allen från sent 60-tal.
Det är kanske inte så illa när allt kommer omkring.
Likheterna upphör inte där.
Woody Allen har i sina filmer skärskådat den terapitörstande amerikanska intellektuella medelsklassen på Upper Eastside, Manhattan.
Och Lander gör på sin blogg Stuffwhitepeoplelike samma sak som Allen, men med en vit urban vilsen mediekåt medelklass.
Christian Lander är visserligen inte jude i New York. Men han är åtminstone kanadensare i Los Angeles.
Han sätter fingret i ögat på ett självuppfyllt och välbärgat slackersympton som breder ut sig över hela världen, och som gör att vi till slut tycker att livets yttersta mening är att dissekera varje säsong av tv-serien Wire över en kopp kaffe latte.  
Och driften tar sig – trots namnet på bloggen– inte nödvändigtvis i uttryck i form av etnicitet.

Landers startade Stuffwhitepeoplelike för drygt ett år sedan. Sedan dess har
Stuffwhitepeoplelike blivit en bok som sålt mer än 200 000 exemplar.  
Det är många inom bloggosfären som i ren avund hatar honom för framgången.
Men hatet är något som han lärt sig att hantera, säger han.
Christian Lander har svängt sitt bloggsvärd och fascineras fortfarande av kraften i sitt Excalibur. Han vet inte var äventyret kommer att sluta, men vill inte missa en minut.

Och han ångrar definitiv inte att hoppade av doktorandutbildningen i engelsk litteratur där han skulle jämföra reseskildringar i viktorianska romaner med reseskildringar i amerikanska filmer, med postkoloniala teman.
– Nej, det var ett klokt val, inte minst för att ämnet är fantastiskt tråkigt. Och den slutgiltiga belöningen för den som sysslar med akademiska studier är just ämnet i sig. Om du till exempel älskar engelska, så blir också engelska till slut det enda som du kan hänge dig åt, till en för övrigt väldigt låg lön.
– Men jag kunde aldrig ta mig till den nivån, även om jag verkligen älskar både böcker och film. Det tog stopp när jag rannsakade mig själv och kom fram till att jag verkligen inte brydde mig om fallossymboliken i böckerna som jag läste.

Varför tror du själv att Stuffwhitepeoplelike blivit så populär?
– Helt ärligt: ingen aning. Det var i alla fall inget som jag räknade med när jag började. Jag ville bara skriva något som skulle roa en handfull av mina vänner, men jag såg ingen långsiktig eller större idé. Framför allt ville jag bara ha lite kul och uppdatera synen den vita stereotypen, den som stand-up-komikerna drivit med i årtionden och som helt tappat relevans. Ingen skrattar längre åt skämt om vita som inte kan dansa. Jag tror möjligen att träffsäkerheten i min humor kan vara en bidragande förklaring till populariteten. Det pedagogiska greppet, att försöka förklara ett vitt fenomen för någon som inte själv är vit, verkar ha fungerat.

Hur ser dina läsare ut?
– Min enda uppfattning grundar sig på dem jag möter när jag signerar böcker. De flesta är som jag. Det finns en stor variation i rastillhörighet, men inte i klass. De flesta är universitetsutbildade, övre medelklass och arty. De känner igen sig i humorn och inser hur korkat deras riktiga liv är när man sätter det i socialtantropologiskt pseudosammanhang.

Just rastillhörighet är ju annars ett väldigt känsligt ämne för amerikaner…
– Men det fenomen som jag driver med har inget att göra med vithet. Det handlar om att vara medveten gynnad medelklass, snarare än rik. Det handlar om alla dem som kan unna sig lyxen att skaffa sig en universitetsexamen inom till exempel konstvetenskap, utan att behöva oroa sig för att svälta. Det handlar om alla dem som kan välja att jobba som oavlönad praktikant i New York etc.
– Den upplysta liberala medelklassen är desperat i jakten på att skapa sin perfekta omgivning, att befinna sig i ett perfekt multikulturellt mönster. De slänger ur sig fraser på kinesiska och äter något exotiskt. Men i grunden handlar allt om att visa klasstillhörighet. Visst, de kanske önskar att världen i stort såg lite annorlunda ut: men i slutänden det en bara en begränsad grupp vita människor som kan leva det livet.
– Den stora skillnaden jämfört med tidigare generationerna synen på ras är att förr innebar att man ville hålla minoriteterna borta. Nu vill man handplocka dem som man anser tillhör det rätta mönstret. Barnen som deras skolor går i ska till exempel representera den perfekta mångfalden. Och bland grannarna ska de finnas tillräckligt många nationaliteter … bara de inte blir för många. Synen på ras är visserligen annorlunda, men det är fortfarande en förljugen och konstruerad bild.

Du har alltså inte stött på problem genom själva terminologin, att använda vithet som rasbegrepp…
– Det finns förstås människor som hatar mig av den anledningen, men de flesta av dem är idioter. Men det är klart att det är fascinerade är när jag träffar människor som inte är vita och som verkligen gillar vad jag skriver. För de hajar ju verkligen vad jag menar. För dem blir Stuffwhitepeoplelike bara en bekräftelse på att de egentligen redan är ”vita”, bara deras hudfärg ser annorlunda ut. Återigen: Du behöver inte vara vit för att bli ”vit”, du behöver bara bli rik. Det är en fråga om klass, inte ursprung. Det är kanske den mest självbelåtna postrasistiska lögnen av dem alla, som avslöjas när vi oavsett ras plötsligt upptäcker att vi egentligen är vita.

Hur betraktar du sig själv, som författare eller bloggare?
– Jag skulle nog föredra författare, det låter smartare.

När insåg du att bloggen höll på att bli en succé?
– När de litterära agenterna började ringa. Eftersom jag bor i Los Angeles vet jag exakt hur svår processen är att få en agent. Och när de själva börjar ringa så kan du vara säker på att någonting håller på att hända.

När började de ringa, efter ett par månader?
– Efter sex veckor.

Wow, det låter som de verkligen surfar på ytan?
– Jag skrev mitt första inlägg den 18 januari 2008. I slutet av februari representerades jag av William Morris litterära agentur.

Det är fortfarande bara drygt ett år sedan. Har du hunnit få perspektiv, eller åker du bara med?
– Jag försöker bara njuta av varje sekund. Insikten om att succén kom så snabbt har också övertygat mig om att den kan försvinna lika snabbt. Och allt som dyker upp under vägen ser jag som en bonus, en möjlighet att få uppleva något nytt.

Men är det inte skrämmande att hela tiden leva med du kan vara ”the flavour of the day” i bloggvärlden?
– Visst, det kan vara över när som helst. Det har jag räknat med från dag ett. Men ingen kan ju ta ifrån mig den succé som jag haft med boken. På min gravsten kan det i alla fall stå att här ligger en kille som skrev en bok som låg etta på New York Times bestseller-lista.

Känner du någonsin att det är du som har kontrollen?

– Jag tycker själv att det är intressant att bloggen kunde bli så populär utan att först pressas genom någon form av mediefilter. Förläggarna vill heller inte att jag skulle förändra något. Fortsätt i samma stil, var deras enda uppmaning. Jag tror att det är få författare förunnat att få så mycket kontroll. Jag hade ju dessutom redan en publik när boken kom ut.

Alla talar i dag om sociala medier, utan att någon verkar ha aning vad som fungerar. Ibland blir det fiasko, ibland succé. Finns det något hemligt recept för att nå fram till sina läsare eller sin målgrupp?
– Förra året var jag på ett slags rolighetskonvent, anordnat av ett gäng Harvardstudenter. De hade samlat ihop de roligaste personerna som de kunde hitta på nätet. Och alla berättade samma sak: de började med något som skulle få deras kompisar att skratta. Och när humorn fungerade så fick den egen kraft att blomstra vidare. Det är egentligen all magi som krävs, gör något roligt som dina kompisar gillar. Men det är förstås omöjligt att säga något om hur snabbt eller långsamt det går.

Du får samma svar när du frågar de som startat några av de mest framgångsrika magasinen. De flesta har börjat med småskaliga ambitioner för en mindre målgrupp…
– Ja, och folk på internet är inte dumma. De kan verkligen genomskåda sådant som människor gör bara för att bli kända. Det håller inte särskilt länge om du inte kan formulera något som är genuint. Det ligger någon slags ironi i det, genom att inte försöka för hårt kommer du förmodligen att lyckas bäst.

Hur har du själv hanterat den avund som verkar vara så utbredd bland både bloggare och deras läsare?
– Det har varit jättetufft. Jag har viss erfarenhet från journalistiken, och plötsligt bytte jag sida och blev subjektet. Till en början var allt mest trevligt, men när du når en viss nivå blir vissa människor väldigt avundsjuka eftersom du har huvudrollen i deras dröm. Det finns till exempel en hel artikel om mig The New Republic som handlar om att jag är en förskräcklig människa som dessutom inte är ett dugg rolig. Humor är visserligen subjektivt, men det är klart att det gör ont när man får läsa sådant. Jag funderade länge på varför någon samlade så mycket kraft bara för att utrycka hat mot mig. Nu har jag slutat att läsa recensioner av den enkla anledningen att inget gott kommer ur dem. Men som internetfenomen anser jag i princip att alla har rätten att såga mig – men jag tänker inte läsa det.
– Jag fick för övrigt en bra recension i Atlantic Monthly. Och då behöver jag inte bry mig om de andra som hatar mig … haha.

Vilket ämne som du skrivit om har fått mest uppmärksamhet?
– Inlägget nummer 11, som handlar om asiatiska tjejer, har väckt mest uppmärksamhet. Det var min kompis Myles som skrev det. Nästan 5 000 har kommenterat inlägget. Framför allt för att det han skrev är sant. Och det finns inget som är så provocerande som sanningen. (Myles Valentin, själv från Filipinerna, skriver bland annat att vita män tycker att asiatiska kvinnor är sexigast för att de till skillnad mot vita kvinnor fortfarande ser ut som collegebrudar när de närmar sig medelåldern. Reds anm)
– Jag skrev själv ett inlägg om svart musik som jazz och blues, som svarta människor inte längre lyssnar på. Det gjorde en hel del människor jävligt sura. De började gorma om att man minsann kan lyssna på vilken musik som helst oavsett ursprung. Det missade min poäng, men det startade i alla fall en debatt.
– Jag har också fått mail från universitetslärare som tackar mig för vissa inlägg. De har bett studenter läsa genom saker som jag läst och fått igång diskussioner lättare eftersom jag avdramatiserat ämnena med humorn.

Som en social studie för dummies?
– Ja, precis.

Är det någon som försökt köpa din blogg?
– Det är en kille som har hört av sig. Förra året gjorde jag också ett aprilskämt där jag skrev att varuhuskedjan Target köpt bloggen. Det gjorde verkligen folk galna. Men jag personligen är verkligen till salu.

Hur då till salu?
– Som författare, talare, skådespelare… välj själv.

Hur tjänar du dina pengar idag?
– På boken

Hur många ex har den sålt?
– 200 000 bara i USA, så jag klarar mig bra. Jag sa upp mig när den kom ut och har i praktiken befunnit mig på marknadsföringsturné sedan dess. Min livsstil är enkel. Jag hyr lägenheten, cyklar och lever i övertygelsen om att jag inte kommer att uppleva något liknande Stuffwhitepeoplelike igen under resten av min livstid.

Är du säker, kan den inte ta ett till steg?
– Jo, det finns en option på att göra den till en tv-show. Men det är en lång process. Ron Howards Imagine entertaiment har optionen och en av producenterna från serien Arrested Development finns med.
– Jag har själv alltid hoppats på en karriär som manusförfattare till komedier. Det här är kanske min chans, men det är en lång väg. Och funkar inte det kan jag ju alltid gå tillbaka till copyjobbet på den reklambyrå där jag senaste arbetade. Det skulle vara helt ok.

Vad saknar du från reklamvärlden?
– Gemenskapen, smartheten och kreativiteten.  Det är ensamt att skriva böcker.

Om du skulle börja på en ny blogg, vad skulle den handla om?
– Ingen aning, men den måste vara rolig. Men min största dröm just nu är att bli manusförfattare inom komedifacket. Det är en dröm som jag haft sedan jag var ett barn.

Du förhandlade ju nyligen med Conan O’Brien, som backade ur för du inte är tillräckligt mainstream…
– Jo, men det finns så många andra. Annars får jag väl starta något på nätet där jag kan tjäna pengarna på att låta någon annan göra jobbet. Ha, ha.

Peter Willebrand

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.