Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Media

Bridget Jones besatthet är en metafor för journalismen

Publicerad: 30 maj 2014, 08:47

Kristi himmelsfärdshelg och vad passar bättre än en predikan: Vid närmare eftertanke känns det som om dagens nyhetsmedier gör just det himmelsfararen uppmanade Maria Magdalena att inte göra: klamrar sig fast.


@ MANNEN SOM HELLRE TALAR MED BLOMMOR
Vi vill gärna veta var vi har människor. Micael Bindefeld ville vi gärna först stoppa in i facket kändisfrisör. Sedan blev han Festfixaren. Men plötsligt slank han ut ur den fållan också. Vi insåg att han snarare var ett PR-geni som likt Cecil Beatonsamlade vår tids kändisar på spektakulära tillställningar och premiärer.

Nu är plötsligt trädgårdsmästare med en av Sveriges mest imponerande samling pelargoner. Det vill säga: plötsligt inser vi att vi inte alls visste vem han var. Dessutom testamenterar han alla sina pengar till en stiftelse tillägnad minnet av förintelsens offer. Så gör en man som vägrar bli instoppad i ett fack.

Micael Bindefeld brukar passera El Coto, vår favoritbar på Plaza de la Drassana i Palma. Jag brukar tänka att där går en man med integritet, en solitär som tycker om att vara i fred. Det är också det intryck man får av hans nya bok "Min trädgård är en fest" (Roos & Tegnér). Åtminstone ifred för oss andra människor. Det räcker att läsa hans råd till oss amatörodlare:
– Det i särklass bästa sättet att lära sig om trädgård är att fråga växterna själva. Och det gör man bäst genom att varje morgon gå runt och och prata med sina växter.

@ VÄRLDEN ENLIGT STIG, Kristi himmelsfärd
Jag har berättat om Stig. Stig har en hund. En liten fet setter som ser ut som en smutsig golvmopp. Första gången vi möttes, jycken och jag, sa jag inställsamt:
Vilken fin vovve.  
Jag böjde mig nere och log, som man gör när man möter andras små skithundar eller andras små skitungar för att visa att man är vänligt inställt och inte tänker äta upp dem.
Noli me tangere, röt Stig och drog hårt i kopplet. Jycken morrade och Stig såg förebrående på mig.

Rör honom inte, upprepade Stig. Han är avlad i en gatukorsning vid Mariatorget, men demokratiskt uppfostrad och biter därför alla som försöker klappa honom.
Jag visste inte att du kan latin, sa jag till Stig.  Vad skulle jag säga? Jag är van vid hundarna i Port de Pollenca, en liten hamnstad på Mallorcas nordostkust där hundarna springer fria och aldrig gör en människa förnär.

Om du inte visste det är "Noli me tangere" latin för "rör inte vid mig", de ord Jesus sa till sin tjej eller tjejkompis Maria Magdalena då han efter uppståndelsen visade sig för henne och hon såg ut som hon tänkte kasta sig i hans armar (Johannesevangeliet 20:14-17).

Förmodligen är det en felöversättning, skulle min gamla språklärare Ragnhild Jändel säga. Ragnhild var en solitär kvinna med stor integritet. Hon saknade inte älskare, reste ofta till Paris och skulle inte dra sig för att osentimentalt påpeka att i den grekiska originaltexten betyder frasen, Μή μου ἅπτου snarare "sluta klamra dig fast vid mig".

Historien om Kristihimmelsfärd framstår plötsligt i nytt ljus, eller hur? En man har helt enkelt tröttnat på en kvinna och drar hem till farsan ett tag. Klart att säger att han kanske kommer tillbaka... Å andra sidan: jag är inte lika bildad som Stig. Jag läser mest bransch- och dagspress (och halvgamla böcker som Jan Stolpes nyöversättning av Montaignes essäer). Men vid närmare eftertanke känns det som om dagens nyhetsjournalister gör just det himmelsfararen uppmanade Maria Magdalena att inte göra den här helgen: klamrar sig fast.

Så här tänker jag: En gång i tiden tyckte jag att Anders Ehnmark sa något märkvärdigt om journalistik, när han konstaterade att "en nyhet är någonting vi känner igen som en nyhet". Idag är det att slå in en vidöppen dörr.  
Allt går igen. Man ältar.  
EU-valet är bara ett exempel. Nyhetsredaktionerna klamrar sig fast vid den historia man själv eller någon annan redan berättat. Sveriges radio tjatar om dagens nyheter i sociala medier och morgondagens pappersnyheter tjatar om dagens redan genomtjatade "nyheter".

Ja, du har rätt. Vi har hört det förut. Ibland blir man väldigt trött på sitt eget malande, eller hur? Till mitt försvar kan jag bra skylla på att jag uppfylls av min föga djupsinniga journalismkritik när jag läser Bridget Jones, "Mad about the Boy" (Forum). Om du inte har läst Fielding, så gör det i helgen.

Det är en rolig bok, åtminstone i 200 sidor. Roligt är den till sista sidan är om du läser Bridget Jonas besatthet av sin unge älskare, som en metafor för nyhetsmediernas fixering vid sina egna demoner, typ: "Fördelar med att ligga med Roxster 12, nackdelar med att ligga med Roxster 3, procent av tiden ägnad av att bestämma om ligga med Roxster eller ej, förbereda för att evt ligga med Roxster och fantisera om att ligga med Roxster jämfört med den tid det förmodligen skulle ta att faktiskt ligga med Roxster 585%".

Byt ut smilfinken Roxster mot Jimmie Åkesson och invertera pippandet med den tankekraft redaktionerna ägnar åt att hitta en ny vinkel att sparka densamme i skrevet. Eller, apropå EU-valet, hur man hitta en  ny vinkel på hur man ska upprepa att Reinfeldt är en fisk i Nordsjön, fem bokstäver: just det, torsk.

Man klamrar sig fast vid sitt eget hjärnspöke, oförmögen att ta in verkligheten utanför de (a)sociala medierna. I veckan har jag bara läst en intressant analys av EU- valet. Och den skrev PO Tidholm symtomatiskt nog långt före valet ("När rött blir brunt", Dagens Arena 17 febr 2014).

***

Är jag tråkig? Vill du glömma journalismen och läsa en riktigt rolig bok om manligt och kvinnligt  – parallelläs Bridget Jones med Graeme Simsions "Projekt Rosie" (Månpocket). Romanen handlar om genetikforskaren Don Tillman, som tidstypiskt nog lider av ADHD och/eller Asbergers syndrom och därför skulle gilla Stigs utläggning om "Noli me tangere".

Don är också besatt av kärlek, om än på ett mer intellektuellt plan, och hans jakt på att lösa fruproblemet blir därefter. Liksom hos Bridget Jones är verkligheten bara en kuliss. För Rosie, som inte uppfyller ett enda av Dons frukriterier och naturligtvis just därför är kvinnan han söker, förklarar varför han plockat ner alla tavlor i sin lägenhet: "Eftersom jag slutade lägga märke till dem efter ett tag. Människohjärnan är inställd på att fokusera på skillnaden i miljön för att snabbt kunna identifiera rovdjur. Om jag plockade in tavlor eller andra prydnadsföremål skulle jag se dem i några dagar och sedan skulle hjärnan ignorera dem. Om jag vill titta på konst går jag på galleri. Målningarna där är av högre kvalitet och den totala kostnaden över tid blir lägre...".

Sant, men knappast sanningen. Don har inte varit på galleri sedan hans fru stack för tre år sedan och snart sopar det verkliga livet undan hans stolliga hjärnspöken. Precis som PO Tidholm förutspår att verkligheten till slut kommer att sopa undan den politiserade journalistiken. Eller för dig som älskar lyckliga slut: Till slut fattar även den stolliga Bridget Jones att mannen i hennes liv naturligtvis inte är den hon klamrar sig fast vid.

Något sånt, hade jag alltså tänkt skriva. Fattar du vad jag är ute efter? Om inte är jag till mycket lite hjälp. Jag säger som Montaigne:
Jag har inte skapat min text mer än den har skapat mig. Texten är av samma substans som sin författare.

Jan Stolpe är för övrigt inte en trädgårdsmästare som nöjer sig med att kratta på ytan. Härom året bestämde han sig för att från grunden revidera sin egen översättning av Montaignes Essayer (Atlantis), ett verk han med stort besvär översatt så sent som 1986-1992. Han borde undervisa på journalisthögskolorna!

PS. Apropå på att klamra sig fast vid det man älskar: jag tror att jag har något som kan intressera Stig, när vi ses på baren Honey Honey. Hittar ett gulnat exemplar av tidningen Paletten i ateljén på landet. Tidningen är från 1999, men allt går igen. Åtminstone här i hörnet. Apropå August Rodins kända skulptur "Kyssen" skriver Pontus Kyander om den svävande gränsen mellan att begära och förtära.

Han citerar författaren Paul Claudel som inför den passionerade skulpturen konstaterar att "Mannen sitter med kvinnan som till en måltid". I Pauls fall kan man tänka sig att han redan från början är en smula kluven till objektet. Kvinnan som marmormannen ser ut att vilja äta upp är Rodins modell och älskarinna, Camille Claudel, det vill säga Pauls lillasyster. Å andra sidan är det kanske det allt det här handlar om – vi ser bara det vi inte vill se.

I natt har någon rutit ifrån: Sluta klänga dig fast vid mig!

Nu ska jag inte arbeta. Det är en kristen helg och jag ska gå ut och titta på syrenen som stormen knäckte i natt. Det blåste 16 sekundmeter och havet ligger på här ute på udden. Om jag var religiös skulle jag tro att det var Gud som röt till sin son: Noli me tangere!
Vid närmare eftertanke är jag nästan säker på att det är så det måste ha gått till. Varför skulle det annars hända just i natt?  

PS. Synd på så fina blommor. Tror jag ska försöka mig på att laga Bindefelds Kanderade syrenblomklasar. Skriv nåt uppmuntrande till peppe.engberg@gmail.com

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.