Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Media

”Det var som en orgasm”

Publicerad: 16 mars 2012, 15:51

Per Gunne vann gratistidningskriget – nu går han vidare, till en annan bransch. Men bli inte förvånad om han återvänder till media om några år. ”Jag har inte jobbat för mitt sista medieföretag”, säger han.

Foto: Andreas Elgstrand.

Per Gunne, 42, byter bransch – och går ner i lön, rejält. För Resume.se berättar Metros avgående chefredaktör om det nya – oväntade – jobbet som vice vd för krogimperiet Stureplansgruppen, uppbrottet med modeprofilen Sofi Fahrman och euforin efter triumfen i gratistidningskriget.


Ämnen i artikeln:

Per Gunne

Att plåta Per Gunne i Stureplans-miljö känns naturligt både med tanke på hans bakgrund som hobby-dj på innekrogarna och hans nya kommande jobb – som vice vd och för Stureplansgruppen och krogkungen Vimal Kovacs högra hand.

Mest effektfullt hade varit om Gunne gått med på att ställa sig på en bardisk eller i ett dj-bås inne på Sturecompagniet, men det vägrar han.

–      Jag jobbar fortfarande på Metro – det går inte. Vi kan inte gå in på Stureplansgruppens ställen.

I stället får han posera ute i folkvimlet vid Stureplan  – en symbol för det flärdfulla och fashionabla livet för framgångsrika människor.

Per Gunne är framgångsrik, välbetald och moderiktig, men pengar har enligt honom själv inte spelat in i beslutet att testa något helt nytt.

–      Nej, pengarna hade ingen betydelse i jobb-bytet. Jag kommer att gå ner i lön rejält, säger Per Gunne som deklarerade för 1,8 miljonor kronor i fjol. Hur mycket han går ner i inkomst vill han dock inte säga.

Vad var det som fick dig att ta det här jobbet då? Vad är storyn?
– Storyn är inte så rubrikmässig. Jag fick helt enkelt frågan och vi har ju rört vid det tidigare men det har inte varit aktuellt, men nu så kände jag att det skulle vara kul att prova något nytt. Jag har bara gjort tidningar i hela mitt liv, det är det enda som jag bevisligen kan göra. Jag vill se om jag duger till något mer i mitt liv. Så det ska bli väldigt, väldigt spännande.

Men det krävde en ganska lång betänketid.

–  Det var inget självklart val. Jag trivs väldigt bra på Metro och jag trivs med att göra tidning. Jag har aldrig ångrat att jag blivit journalist eller valt tidningssidan. Det har varit väldigt roligt. Men det är ren nyfikenhet. Sen har nog restaurang- och hotellbranschen ganska många likheter med mediebranschen. Man ska definiera en målgrupp och uppfylla deras behov, gärna överträffa dem. I en tidning så har man innehållet och formen, och det har man i restaurang- och hotellbranschen också. Så det finns nog många beröringspunkter. Det hoppas jag innerligt.

Att du slutar på Metro, det har inget att göra med att Kinnevik vill köpa tillbaka Metro och att det är förändringar på gång som vi inte känner till?
– Absolut inte. Jag sitter inte på någon inside information där. 2011 var ett av våra bästa år någonsin. 2012 ser ut att bli lika bra. Jag skulle inte sluta på Metro om jag trodde att det var fara och färde. Om man är ansvarig kan man bara sluta när det går bra, och det går kanon nu.

Per Gunne rekryterades till Stureplansgruppen av sin kanske allra bästa vän, Vimal Kovac, grundare och vd.  I mitten av 90-talet drog Vimal Kovac igång Spy bar med ett startbelopp på 50 000 kronor och möbler från Myrorna. Nu bossar han över ett imperium med mängder av restauranger, nattklubbar och hotell med en total omsättning på nära en miljard kronor i fjol.

– Jag och Vimal har känt varandra i 15 år tror jag. Ungefär samtidigt som jag kom till Stockholm från Åre. Det började med en ren yrkesrelation. Han hade ett eller två ställen då och jag var discjockey och spelade då och då på hans ställen. Och efter en tid började vi att umgås privat. På den vägen är det.

Men jobb-bytet måste väl också bero på att du har en kärlek till krogarna och Stureplanslivet. Du har varit dj och ute mycket på de ställena.
– Jag vet inte om jag varit ute mer än mina kolleger, men visst, jag är intresserad av krogar, koncept, hotell, nattklubbar. Jag tycker att det är spännande, och när jag är ute och reser så lägger jag nog onödigt mycket tid på att besöka ställen som jag tycker verkar vara intressanta eller nya eller som det snackas om.

Hur har reaktionerna varit på jobb-bytet?
– Positiva. En del undrar ju varför jag byter bransch förstås, men absolut övervägande positiva.

Inga som är förvånade? Det är ju kanske ett lite udda steg att ta ändå?
– Ja, kanske, men jag läste någon som sa: folk byter jobb för ofta och bransch för sällan. De senaste åren tycker jag inte att jag blivit så mycket bättre som journalist, men däremot kan jag tycka att jag har blivit bättre som chef och som arbetsledare. Nu ska det bli otroligt spännande att få lära sig saker på nytt.

Vice vd för Stureplansgruppen – vad gör man då egentligen?
– Jag säger som Jan Eliasson när han blev vice generalsekreterare i FN: Jag ska jobba med den löpande dagordningen. Men det är förstås internt arbete med personal och organisation, kontakt med myndigheter och utveckling av kommande projekt och dom som redan finns.

Ska du fortsätta att dj:a?
– Det var ju faktiskt sju eller åtta år sedan som jag dj:ade, ha ha. För gästernas skull skulle jag nog hålla mig därifrån. Det finns dom som gör det bättre. Det smärtar att säga.

Åter till tiden på Metro: Det gick lättare än vad du hade trott att konkurrera ut gratistidningskonkurrenterna City och Punkt SE va?
– Ja, det var väl egentligen eftersom dom – både Bonnier och Schibsted – förlorade pengar från dag ett så var det till slut en fråga om hur länge de skulle orka att göra det. Två bestående minnen från min tid på Metro är när först Punkt SE la ner och sen City. Det är ju blandade känslor eftersom det är kolleger som förlorar jobbet, men samtidigt: att få konkurrera ut direkta utmanare med så stora företag i ryggen kändes otroligt bra.

Ja, helt ärligt: känslan – kan du beskriva den?
Ja, jag blev otroligt glad. Det kändes som en riktig seger. En Champions League-finalseger. Det var som en orgasm, en vriststräckningsorgasm, ha ha.

– Jag har sparat två små minnen, två små symboler, från den tiden, det är det enda jag har sparat från den här tiden jag varit på Metro.

Du känner dig nöjd med hur det har gått då alltså?
– Jag har haft det otroligt bra på Metro och om de jag har jobbat med har haft det hälften så bra som jag så är jag kanonnöjd. Vi har lyckats att utveckla Metro, det är en bredare tidning i dag, den känns mer i tiden, modernare. Vi har strukturerat upp arbetet, organiserat redaktionen och skapat en bättre miljö, samtidigt som betalkonkurrenterna får det tuffare.

Har det varit några jobbiga beslut?
– Vi drabbades ju som så många andra av finanskrisen 2008 och då var vi tvungna att minska redaktionen med 25 procent, och det var tufft.

Hur kommer att det gå för Metro i framtiden? Det måste väl vara jobbigt för dig att se alla som sitter med sina smartphones i kollektivtrafiken i stället för att bläddra i Metro?
– Vi är större än någonsin tidigare i Stockholm , Göteborg och i Västsverige. Vi har tappat lite i totalupplaga, men vi når 36 procent av alla mellan 15 och 49 år i Stockholm och 34 procent av alla i Västverige och Skåne. Man ska har respekt för framtiden och teknikutvecklingen, men jag tror inte att det finns någon papperstidning i Sverige som står bättre rustad än Metro. När jag har gjort mina egna empiriska studier i tunnelbanan så är det inte så mycket nyhetsinhämtande, man lyssnar på musik, sms:ar eller läser Facebook. Många av dom som gör det i sina mobiler i dag var såna som tittade ut genom fönstret förr – de är inte så nyhetsintresserade.

Hur är det nu förresten, ingen läser väl Metro på webben?
– Är det så? Ha ha. Vi har medvetet valt en annan strategi på nätet där vi inte har utmanat de stora nyhetssajterna, utan vi har satsat på en utbildningssajt och en jobbsajt. Och det är mindre dammar, men det är dammar där vi tror att vi kan bli den stora grodan. Jobb är redan i dag en succé, det är landets tredje största jobbsajt.

När du blev chefredaktör för Metro var din drömrubrik: "Här säger Victoria JA".
– Både giftermålet och Estelle var roliga nyhetshändelser. Jag är inte rojalist, men det var otroligt roligt att göra tidning dom dagarna. När man drar på när man jobbar på en nyhetstidning är det ofta ett sällsynt otäckt brott som begåtts, men en glad nyhetshändelse som förenar landet, det var det kul att få vara med om.

Säger det något om dig som publicist, att det var din drömrubrik? Man kan ju göra tyngre avslöjanden än så kanske?
– Det finns säkert någon terapeut som kan analysera det svaret, men jag är inte förmögen att göra den analysen själv.

Du var den som startade succébilagan Klick på Aftonbladet. Hur gick det till?
– Jag hade varit i USA och läst en tidning som heter Us Weekly som hade ett nytt sätt att göra kändisjournalistik på. Mycket bilder och vardagsbilder på kändisar. Fram till dess var kändisbilder i princip "stageade". Det var premiärer eller när kändisar bjöd in fotografer. Men här hade man bara gått ut och "paparazzat" dom precis som dom var, på väg till matbutiken eller lekande i parken. Jag kände att det här var något nytt och jag trodde stenhårt på det. Och det var också en rätt glad journalistik. De svenska kändistidningarna var mer fokuserade på skandaler och chocker.

– Vi dubblade upplagan rätt snabbt, på bara några veckor, mot vad vi hade på Puls-bilagan tidigare.

Vad säger du om Klick i dag? Håller den stilen?
– Det tycker jag absolut, den är härlig och rolig att läsa. Det är ett av få ställen där man lyckas behålla glimten i ögat och humorn i journalistiken.

Du har ju i och med Klick bidragit till att kändisjournalistiken i Sverige har exploderat och att det blivit ett mycket större fokus på folks privatliv. Hur skulle du själv reagera om det skrevs om ditt privatliv?
– Resumé har väl skrivit om mitt privatliv vid ett flertal tillfällen. Jag tror inte att Klick har bidragit till att få mediebevakningen av kändisar att explodera. Även om det har varit en framgångsrik bilaga och att det var en ny typ av journalistik skulle jag inte uttrycka det på det sättet. Jag skulle gärna ta på mig det, haha. Hemskt gärna skulle jag vilja vara mannen som skapade svensk kändisjournalistik, men då skulle väl Hatwig och Lennmor och hela gänget göra mos av mig, så jag är försiktig med det.

När var det vi skrev om ditt privatliv då? Var det när du var ihop med Sofi Fahrman?
– Ja.

Hur upplevde du att bli omskriven på det sättet då?
– Det var förstås inte särskilt roligt, men jag det är något man bara får ta. Det är inte roligt men jag har inga synpunkter på det heller. Det är en del av det yrke jag har valt.

Du och Sofi Fahrman var ett medie-powerpar. Hur upplevde du uppbrottet henne?
– Jag vill inte prata om sånt, men jag kan säga så här: Vi hade varit tillsammans i åtta år och  bodde tillsammans så självklart var det oerhört jobbigt. Men det är allt.

Hur är det i dag mellan er?
– Idag har vi en kanonrelation, en väldigt bra vänskapsrelation.

Nu är du inte tillsammans med en branschkändis. Är det skönt?
– Ja, jag har aldrig strävt efter att finnas på löpsedlar och jag aldrig eftersträvat att synas på det sättet. Det har aldrig varit något som jag sökt upp.

Hur blir det batt lämna mediebranschen? Du kommer ju att få abstinens nu väl?
– Ja, det finns dom som säger det. Jag kan säga att jag får ju fortfarande i dag riktiga adrenalinkickar av mitt jobb och så kommer det nog inte bli i framtiden. Det kommer nog att bli en annan form av tillfredsställelse, det tror jag.

Vad kommer att ge dig den där  Champions League-finalsegerkänslan på det nya jobbet?
– Det kommer nog att vara lyckade evenemang eller projekt man jobbat med väldigt länge, öppnandet av ett nytt hotell eller en restaurang. Det finns fler likheter än olikheter, men adrenalinkänslan kommer nog inte att finnas där på samma sätt.

Magnus Helander

Ämnen i artikeln:

Per Gunne

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.