Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag24.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Media

Fylking vill se svenskt kalsongindex

Publicerad: 6 December 2013, 08:39

Att somliga journalister klamrar sig fast vid historien är naturligt. På väg utför har människor ett behov av att skilja på "vi" och "dom" – för tänk om människor tror att vi alla är zigenare, förlåt samma sorts journalister. Men först lyssnar vi på Gert Fylking!


Ämnen i artikeln:

Jan SchermanAnnie LööfEFNJohan RheborgGert FylkingPeppe EngbergSakari PitkänenHenrik Schyffert

Gert Fylking håller ledarskapskurs på Blå Dörren.

@ Ur serien KÄNDA MÄN SOM MÖTT MIG

Gert Åke Fylking drabbar mig på krogen Blå Dörren vid Slussen. Gert drabbar mig varje gång vi träffas. Denna gång pratar vi kända företagskulturer vi mött och ledarskap vi saknat – ämnen som kanske överraskar dig som förväxlar Gert Fylking med prutt-tv, knäppgöken som ropar "Äntligen!" när Svenska Akademins Nobelpris offentliggörs eller som folkkär radiopratare i RIX FM och Radio1.

Gert Fylking är mycket mer än så. Han spelar på alla positioner. Nu hade han träffat Kenta Forsberg (Foppas pappa) och utvecklar dennes teori om hur man förvandlar ett arbetsteam till ett vinnande hockeylag (förhållandet mellan centrum och periferi och kärnans avgörande betydelse, mycket intressant). Dessutom: vad alla chefer kan lära av Greenspans kalsongindex och en fylkings vidareutveckling av den portugisiske filosofen Manuel Sérgios inflytande över fotbollslegenden Mourinho – som Rolf Gustavsson serverade i en krönika lagom till vår eftermiddag på Blå Dörren.

– Den som bara intresserar sig för fotboll förstår aldrig någonting om fotboll, säger Manuel Sérgio. Matcherna avgörs i huvudet. En stor tränare vet att han/hon arbetar med människor, inte bara fotbollsspelare och måste därför förstå sig på kultur, filosofi, litteratur och psykologi. I det perspektivet framstår Mourinhos återkomst till Chelsea som Napoleons återtåg från Elba.  

Ungefär så. Lägg till två smala glas gammeldansk och några expressiva skisser i hovmästarens orderblock och du förstår att jag borde ha väntat med min krönika om ledarskap häromveckan.

Har du en dålig chef? Kalla in Fylking som coach!

PS1. Gert Fylking är inte bara allt det andra. Han är dessutom en pojke med två mammor. Om det berättade han i veckans radioserie "Män och moderskap":
– Jag kan inte säga att jag tänker på mamma varje dag men jag tänker ofta på henne och jag har ju två mammor att tänka på, säger Gert och förklarar varför det är "skitsnack" att biologiska föräldrar skulle vara riktigare föräldrar än bonusföräldrar.

PS2. "Greenspans kalsongindex" syftar på att Allan Greenspan (chef för Federal Reserve i USA 1987-2006) ska ha använt sig av försäljningssiffror från kalsongförsäljningen för att prognostisera behovet av riksbankens ekonomiska. Alla män vet att nya kalsonger är det första en man drar in på i riktigt dåliga tider. Vad har du för index?

EFN/Studio 12, Martin Enqvist och Schyffert & Rheborg.

@ SKILLNAD PÅ JOURNALISTER OCH JOURNALISTER

"Stöd en fattig. Jag är inte zigenare, jag är härifrån". Utanför ICA på Folkkungagatan passerar jag varje dag ett liten grupp A-lagare och två romska tjejer som tigger. Lite vid sidan om står en dag en ny profil. I sin slitna trenchcoat tyckte han sig möjligen känna igen en polare, för han tilltalar mig i ovanstående kontext. Vi och dom. Underförstått: De andra är som vi, men ändå inte.
Så tänker vi fortfarande i mediefabriken också. Det är skillnad på journalister och en sämre sorts journalister.

Ett test: Det ser ut som en tanke att ”Alla är fotografer” börjar gå i SVT lagom till Fotomässan öppnade i Stockholm. Johan Rheborg & Henrik Schyffert är Media Darlings och programmet fick därför mycket gratis textreklam inför starten. Det enda som förvånar mig att ingen redaktör ens frågat sig vem som sponsrat programserien.
Kanske är det ett tecken på att det vi ser är det vi ser. Och att avsändaren inte längre har den betydelse journalistskrået byggt en myt kring: myten om de orörbara.

Om du inte fattar vad jag menar, försöker jag så här istället: "Nyligen vände sig Ikea till Bonnierägda Sköna Hem för att få hjälp att göra en Ikeas Sköna Hem med 1 miljon i upplaga. Symptomatiskt nog sprack samarbetet för att redaktionen oroade sig för sin trovärdighet. Den oroande fråga, som chefredaktören Lotti Ander bör ställa sig, är naturligtvis: vad händer när Ikea bestämt sig för att ge ut ett eget kvalitetsmagasin? Hotbilden är uppenbar: Företaget kan inredningstrender bättre än de flesta. Till skillnad från Bonniers behöver man inte fråga Orvesto vilka läsare man når, Ikea äger redan marknadens största och mest sofistikerade kunddatabas. Man behöver inte heller Tidsam, eftersom man distribuerar magasinet via sina tusentals butiker världen över.
Återstår redaktionen. Inget problem! Ikea har självklart både råd och prestige att anställa marknadens bästa inredningsjournalister.
– Men trovärdigheten...? Glöm det! Redaktionell integritet är viktig, men inte märkvärdigare och finare än den självklara integritet som driver kvalitetskontrollören i Volvos fabriker..."


Vänta nu, Lotti Ander är väl inte chefredaktör på Sköna Hem?! Nej, ibland är det intressant att läsa om gamla texter. Ovanstående notering gjorde jag i februari 1999 i tidning som inte längre finns. Ett och ett halvt decennium har gått men i  journalistkretsar utlöser rubriken "I morgon ger Ikea ut Bonniers Sköna Hem" fortfarande frossbrytningar. Inte hos dig, kanske? Nej, utanför skrået rycker de flesta på axlarna.

Eller reagerar med entusiasm: Bra, Ikea Sköna Hem vill jag läsa! Deras designers vet ju alla om inredningstrender – varför skulle de inte kunna göra världens bästa magasin?

Min poäng: Likt det gigantiska svarta hålet vid Skyttens stjärnbild drar in himlakroppar i sitt kraftfält, attraherar den globala medieindustrin ständigt nya aktörer. Det blev ett himla liv när MTG snodde OS från SVT. En mer omskakande nyhet för mediebranschen passerade lite mer i skymundan här hemma: I Storbritannien la Telias systerbolag British Telekom rabarber på de TV-rättigheter till Champions League som Murdoch medieimperium tagit för givet att man skulle få.
Vem bryr sig? Svar: Jo, i de brittiska mediehusen bryr man sig innehelvete mycket. Det är vi och dom och telekombranschen ska hålla fingrarna från media!

Samma inställning är skälet till att Svenska Dagbladets Olle Zachrisson tvingas försvara tidningens samarbete med EFN, en TV-kanal som ägs av Handelsbanken.

"Vi har bedömt att EFN är en trovärdig avsändare av kvalificerat ekonomiinnehåll", sa Olle härom veckan till Resumé. Han visste att han bjudit in en katt bland hermelinerna. För att vi läsare skulle fatta vinken underströks redan i ingressen: "Han ser inga problem med att materialet inte kategoriseras som annonsmaterial".

Underförstått: Det finns riktiga tidningar och TV-kanaler med riktiga journalister. De ägs av Bonnier, Schibsted och andra mediehus. Och så finns det  dom andra som också tigger om mediekonsumenternas uppmärksamhet. De som gör tidningar och TV utanför mediehusen. Av de andra. Andra klassens journalister.

"Ingenting har hänt, men allt har förändrats". Så sammanfattade reklammannen Jan Cederquist stämningen i vår moderna medieindustri. Minns vilket himla liv det blev när Metro lanserades, i samarbete med SL och andars lokala trafikbolag.

"Det är oroväckande att en tidning som kallar sig seriös har bundit sig att tillgodose ett myndighetsintresse, förvandlar tryckfrihetsprinciper till handelsvaror samt delar vinst med samma myndighetsintresse", skrev Nils Funche i Svenska Dagbladet (13 febr 1999). Enligt Funche skulle Metro föra oss "tillbaka till Karl XIV Johans indrivningsmakt av år 1812".

I Funches världsbild 1999 var tryckfriheten ett skråintresse för journalister och där de traditionella  mediehusen äger rätten att ge ut tidningar.

Idag är det få som förnekar att Metro och andra avsändarfinansierade medier är ett högst adekvat uttryck för tryckfrihetsförordningens princip: rätten att ge ut tidningar oavsett om du är privatperson, organisation, parti, eller företag. I samarbete med vem du behagar och med den publicistiska plattform som passar dina intressen. Som projekt var Metro ett mentalt virus mot själva grundbulten i de gamla mediehusens affärsidé – illusionen att världen behöver just dem för att kommunicera med omgivningen.

Janne Cederqvist hade rätt: Ibland ser det ut som om ingenting har hänt, men allt har förändrats. Den stora massan av mediekonsumenter har redan fattat det. Därför blir telecombolag medieföretag och floran ökar snabbt av avsändarbetalda tidningar, poddar, TV-kanaler. Att somliga journalister klamrar sig fast vid historien är naturligt. På väg utför har människor ett behov av att skilja på "vi" och "dom". För tänk om människor tror att vi alla är romer, förlåt samma sorts journalister.

PS1. Nej, jag vet inte om Rheborg & Schyffert är sponsrade. Om du bryr dig, fundera på varför. Blir programmen plötsligt sämre?  Nej, Ikea Sköna Hem finns inte. Ännu. Även i näringslivet dröjer sig myten kvar om att omvägen via mediehusen är en genväg.
Och nej, EFN sänder inte redaktionell reklam för Handelsbanken. Du behöver inte tro mig – följ länken och tänk själv!

PS2. Egentligen är det Martin Enqvists fel att jag går tillbaka i mina egna långrandiga fotspår. Martin var redaktionschef på Resumé. Eftersom han tröttnade på tidningens självgoda läsare (han medger det först nu) gick han till Aftonbladet. Sedan ett antal år han klok gubbe på Spoon och där var jag på besök i veckan.

Bolaget kallar sig Content Agency – de gör alltså kundtidningar, men tycker inte att det låter fint nog). Spoon har en redaktion på 105 man och bolaget producerar ett 30-tal tidningar och magasin.

"Vi tror att morgondagens stora medieaktörer kommer att vara starka varumärken som utifrån sin expertis förmår att skapa attraktiva medieprodukter", heter det i programförklaringen. "Vi tror att framtiden tillhör marknadsavdelningar som betraktar sig själva som medieutgivare snarare än reklamköpare – som vill vara innehållet, inte det störande avbrottet."
– Vem har högst trovärdighet när det gäller sport – Nikes sportexpertis eller Bonniers?, frågar Martin retorisk.
Vad tror du?

@ KEYNES GJORDE DET OCKSÅ

I förra veckans krönika drog jag en lans för rättan att ändra sig. Igår åt jag lunch med Sakari Pitkänen. Han var chefredaktör på Metro när Nils Funche såg tidningen som ett hot mot tryckfriheten. Sedan dess har Funche hunnit vara  redaktör för statskontrollerade Riksdag & Departement och är en av våra främsta experter på tryckfrihet.

Sakari å sin sida har blivit mediekonsult och i dessa förändringens tider tipsade han mig om den sedelärande historien om vänsterekonomen John Maynard Keynes, som var känd för att ofta ändra uppfattning.

Högermannen Winston Churchill var knappast en av Keynes anhängare, när det gällde behovet av statliga insatser mot arbetslösheten. Men en dag skickade Churchill ett telegram: "I am coming around to your point of view". Keyes svar kom omgående: "Sorry to hear it. Have started to change my mind".

PS. Behöver jag säga att sedan förra veckan har jag börjat fundera över om det verkligen är bra att folk har åsikter hela tiden. Det blir mitt enda inlägg i skoldebatten. Jag instämmer med pedagogikprofessorn Ulf P Lundgren: "Ibland kan politik beskrivas som en lösning som söker sitt problem. Sett på det sättet är skolan ett alldeles förträffligt politiskt objekt. Omfattningen och variationen innebär att det alltid går att hitta exempel på problem inom skolans värld. Problem som passar en bestämd lösning. Samtidigt har dessa lösningar ett begränsat värde i verkligheten. Värdet ligger oftare i politikens värld och inte i skolans" (DI 6 dec).

Gör det lätt för dig på Tumi: alla smårätter är bättre än bra.

@ SÖDER ÄR EN EGEN VÄRLDSDEL, del IV
Södermalm är inte en stadsdel. Det är en egen världsdel som speglar sig i sina krogar. Veckans krog som mött mig: Tumi, den peruanska gastrobaren på Folkungagatan 122.

Gör det lätt för dig: Beställ smårätter. 5 för två är lite för mycket, men du klarar det. Missa inte kökets Anticuchos (grillat marinerat kalvhjärta, jumbomajs, ocopa). Men alla kombinationer är bättre än bra (59-79 kr). Beställ en flaska inhemsk och fyllig Intipalka, gjord på tannatdruvan. Och medan du väntar: Ta in en Pisco sour och njut av det tilltagande sorlet!

PS. Noterar att den malliga morgontidningens Matpatrull inte känner sig hemma på Tumi (På Stan idag fredag). Synd om patrullen, bra för oss andra som slipper slåss om kvällens bord!

Friends Agendas generösa julbar hålls fortfarande i Peppes Bodega.

@ INGEN MORALPANIK PÅ AGENDA

"Jag ser ångest och moralpanik i det fårade ansiktet. Vilka paket är tillåtna - julfest till personalen eller går det bra med hårda paket?" Det skrev Jan Scherman i en krönika, där han noterade att det är svårt att vara offentlig tomte. Gärna jullunch för personalen – men inom Näringsdepartementets budgetrestriktion på 180 kronor per person.
"Hmm",konstaterar Scherman. "Julbordspriserna i Stockholm varierar. Jag ser ett klassiskt svenskt för 425 kronor. Utanför storstaden fyndar jag i Nyköping för 375 kronor. Jullunch för 180 kronor återfinns dock inte i utbudet…" (DI 25 nov).

Han kunde ha tillagt att tomesäcken är tom, för att mediedrevet framgångsrikt hetsat mot Annie Lööf och andra som "slösat med skattemedel". Fetare är de privata tomtarna – och medierna själva! Jag har svårt att tänka mig att Agenda och Kalla faktas journalister nöjer sig med en korv med moms och en öl på julfesten.
Puritanismen gäller som vanligt andra.

Generösa med egna pengar är mina gamla kamrater på Friends Agenda. PR-byråns Julbar på Grevturegatan har blivit en klassiker. Att snittar och drinkar serveras med god konst som bakgrund förhöjer den sköna känslan av att tomten vet att livet är underbart ("Peppes Bodega" hängde tidigare i Sturehofs Mellanbar).

Vi ses här i hörnet nästa fredag. Skriv och berätta någonting som gör dig glad!

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.