Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Media

Hur ska det gå för Bromma när medieparen skiljer sig?

Publicerad: 21 november 2013, 21:55

Vår flanerande krönikör möter Leif GW Persson i snygg tweedkostym på Noppes och minns några goda chefer som lärt sig att sitta ner, servera kaffe och städa trappor. Men först: Medieparen skiljer sig och överger den ljusa och fräscha Mediebyn. Vad gör Bromma utan medieparen – och vad blir medieparen utan Bromma?


Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Även krönikören har flyttat från Bromma.

@ NÄR DEN LYCKADE BROMMAKULISSEN KRACKELERAR

Till  skillnad från ett Europa baserat på nationer, byggde det gamla  afrikanska samhället på en stamstruktur. Tror du, ja. Vissa saker har  upprepats så många gånger att det blivit sant. Sanningen är att det var  engelsmännen som hittade på att afrikanerna levde i stammar.

När lord Cameron kom till Tanganyika på 1920-talet kunde han sin Caesar och sin Tacitus och det var latinet som gjorde honom blind för sanningen. För att världen skulle bli begriplig i Rom hade folken som införlivats  i det romerska imperiet (upplöst 476 e Kr) delats in i  tribi, tredjedelar. Vilket på engelska blev tribe, lika med stam.  Och eftersom primitiva folk sedan dess förväntats leva i stammar, så var  Afrikas historia skriven redan innan lord Cameron fattade pennan.

Det var inte helt lätt att övertyga folket i Tanganyika om att de  levde i stammar, men det vita etablissemanget ägde  problemformuleringsprivilegiet och med tiden lärde sig afrikanerna hur  man lever i stam.

Historien om de afrikanska stammarna är sedelärande  historia, Anders Ehnmark återger den i Resan till Kilimanjaro. Jag undrar vad Anders skulle hitta för sanningar under det som blivit sanning om Bromma.

Bromma är som vi vet Mediesverige eget Bullerbyn,  där det pratande folket lallar omkring och skrattar med vita tänder i  kolorerade hemmahosreportage.

– Gud-vad-vi-är-lyckat-lyckliga! Inte så där barnsligt lyckliga som barnen i Bullerbyn, utan lyckade på ett ljust & fräscht som i Elle Interiör. Intelligenta och intellektuella bullmammor och bullpappor, som tar sitt ansvar och gärna viker ut det fina livet i TV-program och tidningar.

Men nånting har hänt. Mediebilden av Sveriges mest perfekta förort spricker. Inifrån och ut. Bokstavligt talat: När det vita och fräscha krackelerar börjar det i sovrummet hos en Erik och Martina Haag, en Jonna Bergh och Jonas Bergh Walström, Henrik och Bea Schyffert. Till och med Brommalivets ideolog, Family Livings förra chefredaktör Anna Zethraeus flyr Brommakulissen efter skilsmässan.

Lord Cameron kom aldrig till  Bromma. Myten skapades kollektivt i mediefabriken. Kanske fanns det en  kärna av sanning. Kanske var det bara en Potemkinkuliss.

Den  intressanta frågan: Vad gör Bromma utan medieparen – och vad gör  medieparen utan Bromma? Flyttar Bullerbyn till Söder, där singlarna  skriver manifest om rätten att avstå från barn och att sterilisering är  det nya fräscha?

PS. Peter Englund
berättade en gång att äktenskap i de urbana delarna av Europa varar  lika länge idag som för hundra år sedan, i snitt ca 16-17 år.  Skillnaden: då hade någon vett att självdö så att den andra parten kunde  skaffa sig en ny relation. Nu får människorna ta saken i egna händer om  man vill leva flera liv.

Paret Haag, Anna Zethraeus, Jonna Bergh och paret Schüffert krackelerar mediebilden av Bromma.

@ TIO ÅR UTAN CHEFSTOL


Plötsligt  slår det mig att jag firar 10 år som o-chef. Det kräver naturligtvis  några reflektioner som går ut över dig. Lyssna här: Enligt legenden hade  Chamulaiindianerna de bästa hövdingarna. Det berodde på att de hade ett  smart sätt att utse bossen: alla kandidater fick sätta sig på det  kollektiva utedasset med byxorna nere. Sedan tände man eldar under  stjärtarna och den som satt kvar längst fick bli chef.

Poängen:
Eftersom få ville göra om det årliga testet slapp man chefer som år efter år klängde sig fast vid makten.

Jag  hade också ett stoltest. På den tiden när jag var chef i ett mediehus  med många chefer. I mitt stoltest fanns det bara en vinnare. Han heter Håkan Ramsin och var chef för Bonniers affärstidningsdivision. När han kom in i mitt  redaktörsrum satte han sig alltid på en barnstol, som jag glömt ta hem  till ungarna medan de fortfarande var så små att de vill ha den. Stolen  var som sagt liten, få la ens märkte den i arbetsrummet. Ingen (man)  satte sig någonsin på den. Förmodligen trodde de att stolen skulle göra  dem mindre än vad de var.

Håkan Ramsin bevisade att de hade fel. Inte konstigt att han är en ständigt omvald ordförande för Svenska bandyförbundet.

Om  jag skulle skriva en managementbok skulle den börja med stoltestet.

Jo,  det händer faktiskt att jag får förfrågan om att skriva en  ledarskapsbok med fokus på mediecheferi. Jag är lika överraskad som du,  men i eftertankens varma ljus har jag varit chef sedan jag var tio  år  och enhälligt utsågs till Robin Hood i gänget i Lilla Blåsjöns skogar.  Enhälligt betyder här att Roger, självklar i rollen som den storvuxne  och något koleriske Lille-John, såg sig omkring och sa med sin  målbrottsröst :
– Peppe ska vara chef.

Förmodligen  var då jag insåg att chef är man inte, man blir det. Dessutom insåg jag  att man som chef är mer beroende av medarbetarna än vad de är av dig  som är chef. Kanske är det därför jag lärt mig alla mediejobb uppifrån.  Från Gnistan – "den tidning där vänsterns förenklade världsbild var bäst  redigerad", för att citera en som var med: entreprenören och  medielegenden Jörgen Widsell – via ett antal andra tidningar och  inklusive en 97 dagar lång utflykt som VD på en väl fungerande  reklambyrå. Jag har börjat som chef och min karriärutveckling har  följaktligen varit kort.

Det mesta jag chefat för har blivit aska (symtomatiskt började det  redan med skogen som Robin Hoods fruktade band lyckades sätta eld på).

Men det är klart: i den omfångsrika sumpen ligger en hel del erfarenheter. En gång frågade Jan Stenbeck hur  jag tyckte att det var att jobba för honom. Jag var chefredaktör och sa  som det var: "Det är kanske lite för många direktörsled över oss som  jobbar i gruvan". Det var en fredag. På måndagsmorgonen därpå samlar Micke Porseryd ihop oss i personalen och säger:
– Jag ska sluta. Peppe blir VD också.

Porseryd,  som var en bra chef, behövdes förstås någon annanstans i det växande  mediehuset, TV3 tror jag. Men exemplet illustrerar att det enklaste  sättet att bli chef är inte hålla käften.

När jag tänker efter (och bortser från mina nuvarande, underbara och kloka: Hans-Holger Albrecht, Jörgen Madsen, Mia Brunell Livfors, Cristina Stenbeck): KG Dahlman är  den bästa chef jag haft. Därför: Det sägs att du som chef ska ha  helkopterperspektiv på affärerna. Man ska se de stora dragen och  överlåta pillande med detaljer till fotfolket.

Fel! Jan Stenbeck pillade med sfärens alla loggor och KG Dahlman  bytte glödlampor i vår del av Bonnierfabriken. Dessutom frågade han ofta  om han kunde hämta en kopp kaffe. Först trodde man inte sina ögon eller  öron. Men glad blev man över att ha en sån chef.  Senare insåg jag att  KG inte bara var snäll. Han var snäll, han var klok också. Genom att  fixa lyset blev vi galärslavar mindre trötta i ögonen. Dessutom insåg  han att det var bättre att en man fixade kaffet än att 23 man gjorde  det. Genom att servera oss en kopp vid datorn minskade han ledtiderna  och slapp en massa spring ut och in i köket.

Och bra gick det för firman. Naturligtvis blev KG Dahlman utbytt.  Hans efterträdare var känd som en ung och dynamisk chef. Hon började med  att byta golv i sitt arbetsrum.

Efter det fick hon heta "Anette Parkett". Det var inget större fel på henne heller. Jag var småchef och hon lärde mig att prata storchefspråket. Hon sa saker som "Peppe, tänk på att fisken surnar från huvudet". Hennes favorituttryck har jag försökt lära mina barn: "Trappor ska städas uppifrån".

Eftersom firman inte gick så bra längre, tog hennes chef henne på orden:  Han städade trappan uppifrån. Att få sparken var förmodligen det bästa  som kunde hända Anette Parkett – hon grundade ett av de första privata  hemtjänstföretagen i Sverige. Utan Monica Lindstedt hade vi inte haft RUT.

Några exempel. Men problemet med att göra teori av chefskap är att  allt redan har skrivits. Veckans Affärer punkterar i veckan mina sista  illusionerna genom att publicera "15 kända businessböcker på en mening".

I likhet med Moses stentavlor finns här allt du söker i managementlitteraturen. Malcolm Gladwells välmatade "Outliers" sammanfattas i en enda mening: "Det är bra att ha  talang, intelligens, ambition och att jobba hårt – men den riktiga  hemligheten bakom människornas framgångar är ofta tur, tajming och var  de kommer ifrån".

Fjorton andra chefsböcker avverkas i staccato: Mitt favoritsnömos  för dig som vill bli chef: "Människor är inte så rationella som de  framställs inom nationalekonomin och det finns massvis med situationer  då du kan räkna med att de är irrationella".

Kort sagt:
Människor är ganska lika dig som är chef, även om du gärna  tror något annat (t ex när det gäller lön, bonus, att ha kul på jobbet).  Bra att veta.

PS.
Möjligen kommer förre TV-chefen Jan Scherman att lägga något nytt till andras plattityder. Han skriver på en bok och  om ryktet är sant, har han hittat en intressant vinkel: "Alla fel jag  gjort som chef", typ. Sånt kan man kosta på sig när man blir o-chef.

Klär i tweed hos Noppee i väntan på en egen guldstol?

@ GE MANNEN OCH MYTEN EN EGEN STOL!

Jag vet inte om Johan Hakelius slutat göra män av pojkar genom  att ta med dem på safari bland Londons klassiska modebutiker. En som  definitivt satsat en massa royaltypengar på engelsk tweed är Leif GW Persson.

I veckan intog han Noppes bar i trevligt sällskap (jag skulle tilldelas  Pinocchios näsa om jag påstod att han var ute med Evert Bäckström och  polarna). Men det största intrycket gjorde Leif själv genom att skrida  in i full lantadelmundering – den snyggaste tweedkostym jag sett i samma  färg som käppen och de skotska höglandets djupa höstfärger.

Samtalet snurrade länge kring mordet på JFK, som professorn  behandlade i Veckans brott. Det är intressant hur lätt vi har för att  låta de stora konspirationerna skymma de enkla triviala förklaringarna  till mordet på Kennedy och Palme (man kan bara gissa hur konspirationerna hade flödat om inte polisen direkt gripit en ensam knäppgök för mordet på Anna Lindh!).  

Men som du märkt intresserar vi oss för de små diskussionerna här i  hörnet. Därför sa jag som jag brukar – "tyst när jag avbryter!". Till  och med professorn blev tyst och jag föra samtalet på veckans viktiga  fråga: hur blir det med Svenska Akademin? För du har väl inte missat att förre partiledarkandidaten med mera Pär Nuder dragit  igång en kampanj som bör samla både sossar, borgare och alla som brukar  säga nu tar vi fanskapet: "Ge mannen och myten en stol i  Akademin!". Lysande förslag, tycker jag. Leif GW Persson har både  klassisk bildning, akademisk skolning och vet mer om modern litteratur  än många av relikerna bland de tolv. Den nya tweedkostymen är som gjord  för hemliga överläggningar i slutna rum.

Vad Persson själv tycker? Ödmjuk, som vanligt. Muttrar så att bara jag hör det:
"Akademins tystnad är påtaglig, men de tycker nog att jag är lite för gammal. Får jag ett glas champagne till?"

Lysande! Så svarar en man som lånat ut bara en liten del av sitt ego  till kommissarie Evert Bäckström. Jag vet ingen som med en sådan  självklarhet kan låta som Sir Alec Guinness i Hakelius bok "Döda vita  män": "Det verkar som om jag måste be om ursäkt för att jag är man, vit  och europé."

Love you!

PS.1.
Noppe var på gott humör. Kan bero på att  hans lilla vardagsrum håller på att återta sin gamla plats som det sista  roliga vattenhålet innan medlemmarna går ut i Stockholmsnatten.

PS.2.
Jag är nykär i Söder. Men Stureplan har sin  tjusning. Onsdag: På några timmar hinner jag äta blodpudding och  diskutera politik med MTGs säkerhetschef Calle Höglund hos Kaj på nyöppnade Teaterbaren, titta in hos Noppe, hämta manuskopior hos Calle på Mailbox. Dessutom hälsa på hos kamraterna på Friends Agenda. Kanske ta ett litet glas till på Noppes, växlar några ord med Klas Östergren om Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek" på Tures.

Sitta en stund för sig själv och bli hungrig. För att sedan avsluta kvällen med middag på Sturehof: Gästkocken Niklas Ekstedt serverade  gåsleverparfait med madeirasmör och skorstensrökta korinter + Rostad  gås, äpple- och panacottacharlotte, gotlandstryffel och sky. Låter det  dyrt? Inte alls, 325 kr – mindre än vad många satsar på V75 eller  shoppar kläder för en kväll.

@ VECKANS REKLAM: Ö&B

Jag  erkänner! Jag är svag för dålig smak som fint folk säger i Vasastan när  de avslöjas med dunkvin i NK-kassen. Jag gillar Ö&Bs reklamfilm även  denna vecka.

Idol i Idol ser vad som krävs av en idol.

@ BARA EN IDOL I IDOL

I kväll blir det Idol. Vinnare hittills: Alexander Bard.  Förenar engagemang, raka puckar och är den enda som tänker struktur,  musikindustri och fattar att nästa Idol måste vara en kommersiell  produkt – varken karaokeblondin, Trubadur-Jens eller ännu en ny Carola. Kevin ser ut som en idol, men låter inte som en.

Min idol denna vecka är annars Jake Bugg, en ung grabb som fått Dovavan, Dylan, Oasis, Cash, Neil Young och lite Nick Drake med modersmjölken. Utan att låta som någon av dem, åtminstone inte under veckans konsert på Münchenbryggeriet.

Jag säger som Alexander Bard: "Du har en liten talang, ta vara på den".

NU SKA JAG JOBBA,
dan är ändå förstörd. Det blev kanske lite  kort, men jag gick längre än jag tänkt mig på World Class löpband igår  kväll. Har träningsvärk till och med i fingrarna. Tack för alla tips och  kommentarer kring förra veckans krönika. Skriv till mig på peppe.engberg@gmail.com

Peppe Engberg

Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.