Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag28.05.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Media

Janne Josefsson om den känslosamma återkomsten till Fittja

Publicerad: 2 Mars 2017, 13:59

Janne Josefsson i gårdagens reportage

Foto: Henrik Hjort / SVT

I går sändes Uppdrag Gransknings reportage där Janne Josefsson är tillbaka i Stockholmsförorten Fittja efter 17 år. För Resumé berättar han om attityden till journalister i området och mediernas vanligaste fallgropar när man rapporterar från problemförorter.


Ämnen i artikeln:

Janne JosefssonSVT

Förra våren åkte Janne Josefsson till Stockholmsförorten Fittja. Med sig hade han ett fotografi på de fem killlarna Musa, Ramzy, Oguzhan, Janis och Johnny som han träffade under inspelningen av Fittja Paradiso 1999. Han gick runt i centrum och frågade människor om de visste vad som hänt killarna. I går sändes det personliga reportaget i SVT:s Uppdrag Granskning.

– Jag har haft det där fotot av killarna på mitt landställe. Då och då har jag sneglat på och funderat vad som hände. Jag visste ingenting, men tog med mig fotografen Henrik Hjort till Stockholm. Utgångspunkten var fotografiet och det tog inte lång tid innan vi hittade alla, säger Janne Josefsson till Resumé och fortsätter:

– Det var helt random och jag såg inget underligt i bilden då. Men i efterhand förstod jag att vissa av killarna hade vuxnas kläder på sig och när jag träffade dem igen visade det sig att de hade varit med om väldigt mycket.

I första delen visar det sig att en av killarna suttit i fängelset två gånger, en annan har hamnat i gängkriminalitet och en tredje kastades runt mellan flera fosterhem under uppväxtåren. Reportaget, vars andra del sänds nästa vecka, är ingen granskning i klassisk mening utan mer ett socialt reportage.

Janne Josefsson, som själv är uppvuxen i Göteborgsförorten Biskopsgården, berättar att han återkommit till förorten och problemet med segregation flera gånger under hela sitt yrkesliv. Det har gått drygt 17 år sedan reportaget med killarna i "Fittja Paradiso" sändes. Enligt Janne Josefssons egna upplevelser har situationen i området både blivit bättre och sämre:

– Det är ju klassat som ett utsatt område hos polisen som redan då pratade om att "återta territoriet". Jag vet inte om att det mest användes som en provokation då, men nu pratar man återigen om det. Jag upplever drogproblemen som värre än då. Samtidigt vet jag att sysselsättningen har ökat. En annan intressant detalj handlar om segregationen. 1999 tror jag det var 80 procent med invandrarbakgrund bland invånarna i Fittja. I dag är det 92-93 procent.

Hade reportaget blivit av om du inte hittat killarna?
– Nej, de var grundförutsättningen. Det är en berättelse om killarna som människor och Fittja. Hur åren i Fittja har präglat dem är upp till tittarna att avgöra. Jag är väldigt glad att de väljer att ställa upp och på ett ärligt sätt berättat sina historier från hjärtat.

– Vi har fått ovanligt mycket positiva reaktioner. Det hade jag inte föreställt mig när jag satte mig och chattade med läsarna i går. Det är en och annan som undrar varför vi visar "slödder" och andra som tycker att vi svartmålar förorten med att visa upp ett antal killar som det har gått snett för. Men jag har inte valt ut de här personerna. De kom när jag stod och skulle bli fotograferad för alla dessa år sedan.

Det är inte första gången Janne Josefsson återvänder i sina tv-reportage. För omkring tio år sedan gjorde han en hel reportageserie där han följde upp gamla program. Mest uppmärksammad blev kanske "På rätt sida älven" från slutet av 1980 där han följde ett gäng tonåringar från stadsdelarna Örgryte och Biskopsgården i Göteborg. När han gjorde uppföljningen nästan 30 år senare ville inte de som vuxit upp i det mer välbeställda området Örgryte ställa upp framför kameran.

– Det måste ha gått en tid innan man går tillbaka och ser om det har hänt något. Som journalist i det läget måste man fråga sig själv "vad skulle jag tycka?". Jag gjorde ett reportage om a-lagare i Kortedala där folk i området uttryckte hemska saker om gänget på parkbänken. Då måste man sätta sig in i situationen och undra i fall jag skulle kunna slänga ur mig så primitiva tankar eller vara rädd om min familj och mina barn om jag bor i en loftgång i Fittja.

När jag ser reportaget ser man på dig att det blir väldigt emotionellt för dig att ta kontakt med killarna igen?
– Det var väldigt mycket känslor och det kanske blir ännu värre i nästa del. Det blir känslosamt ibland och det måste man förhålla sig till. Det handlar i grunden om att visa upp det som det är. Jag tycker att det blev ett starkt socialt reportage och många har hört av sig och sagt just det: "Du visar killarna som de är" i stället för massa plattityder som antingen svartmålar är förskönar förorten. Jag försöker berätta så sanningsenligt som möjligt.

Reportaget hade också en tajming om man ser på vad som diskuteras nu?
– Så är det, det handlar verkligen om tajming. Jag fick ett brev från en kollega på SVT i Stockholm som hade sett programmet som sade: "Jag är väldigt glad över att se programmet i stället för alla nyheter om Trump". Det gjorde mig väldigt glad.

Hur upplevde du att attityden gentemot dig som journalist hade förändrats sedan förra gången?
– Det är så klart inte acceptabelt att tv-team råkar illa ut när de försöker göra sitt jobb. Attityden är dubbel. Dels är det vissa som håller på med något och tror att de blir filmade. Men det finns också bilden av att medierna bara rycker ut i förorten när det sker en skjutning, bränder eller ett bombdåd, att "De är journalister och ser oss som djur i bur". För de som bor där kan mediebilden av förorten ofta vara värre än de problem som finns där. Man måste förstå att vi som journalister ses som en del av etablissemanget och tillhör medelklassen. Det måste vi vara medvetna om.

– Eftersom jag är uppvuxen i förorten, har bevakat den i hela mitt yrkesliv och har gjort en klassresa går jag kanske inte på svar där de skyller på andra. När vi gjorde reportaget märkte jag dessutom att jag blev igenkänd. Det blev lite av en säkerhet.

Tycker du att medierna har blivit bättre på att bevaka förorten sedan du var där sist?
– Det blir ofta en polariserande bild, tycker jag. Det finns många journalister som förskönar förorten. Det är en klassisk fälla. Samtidigt bor en majoritet på Södermalm, de har ingen aning om hur det är att bo i ett område som Fittja och saknar verktygen för att bilda en uppfattning. På andra sidan har du svarta sopsäckar efter en skjutning och att man svartmålar förortsområden. Man måste försöka se alla delar, reflektera och ställa frågor som alla kan relatera till.

– Det har gått mycket i vågor mellan romantisering och alarmism. Jag som har rapporterat om förorten länge har varit rädd för en utveckling där polisen åker ut inte ut till Bergsjön i helikopter för att situationen är så allvarlig i dag är vi där. Jag upplever att politiker och journalister har avfärdat utvecklingen som överdrifter och här har medierna ett ansvar att berätta saker så som det är. Samtidigt måste man vara medveten om att vi är gäster i verkligheten. Ett annat vanligt fel är att många går in och blir domare utan att kunna sätta sig in i situationen hos de som lever i problemområden.

Andreas Rågsjö Thorell

Webbredaktör

andreas.thorell@resume.se

Ämnen i artikeln:

Janne JosefssonSVT

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.