Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Media

Känd regissör pekas ut som prisvinnarens töntige älskare

Publicerad: 29 november 2013, 08:57

Kultursverige skrattar åt Hugo – den självgode och töntige älskaren i Augustvinnaren Lena Anderssons roman. Hela veckan har vår flanerande krönikör känt sig utpekad, avslöjad, kollektivt dömd som en Hugo bland andra Hugos – man, rödlätt, glad i mat och vin men med svårt för kvinnor. Därför är han nöjd att regissören Roy Andersson pekas ut som mannen bakom nidbilden. Men först några funderingar kring Den Stora Åsiktsbytarveckan och vårt behov av att förvandla människor till stenar.


@ DEN STORA ÅSIKTSBYTARVECKAN

Du märkte det säkert också. Veckan som gick går till historien som årets Åsiktsbytarvecka. Här är hela lista:

1. Det började förra fredagen här i tidningen. Chefredaktör Claes de Faire uttalade sitt redan klassiska: ”Jag är nöjd nu!”. Redaktören, tidigare  kampanj- och strategichef på Moderata Ungdomsförbundet, överraskade  världen långt utanför ankdammen genom att gå emot regeringens  skattesänkning för medelklassen.
Bytt, bytt, kommer aldrig igen.

2. Några timmar senare, natten mot lördag, läser jag Dagens Industri. Den politiske redaktören PM Nilsson berättar varför den borgerliga rosa tidningen bytt fot och nu stöder IF  Metall och Socialdemokraterna när det gäller a-kassan. Dessutom överger  DI det underförstådda stödet för Alliansregeringen, och gör gemensam  med Stefan Löfven om att en blocköverskridande regering är bättre än en svag allians.
Bytt, bytt, kommer aldrig igen.

3. En dag vaknar vi och upptäcker att Jan Björklund och Folkpartiet snott Socialdemokraternas och Vänsterns stenhårda  kritik av riskkapitalister som hoppas tjäna pengar på krisen i skolorna  och i vården. Snopet, tycker oppositionen.
Bytt, bytt, kommer aldrig igen.

4. I veckan som gick avslöjade Annie Lööf att  partiledningen tagit fram en valplattform som är mer kritisk än  tidigare. Hon vill ha ett ett smalare och vassare EU, "ett EU som jagar  utsläpp, men låter oss i Sverige jaga varg".

Som Miljöpartiet, tänker jag. Nja, det var förr i tiden som MP inte  missade en chans att förkasta EU. Men i veckan som gick gav man  plötsligt överstatligheten högsta betyg: "EU har traditionellt sett  varit den part i den rika delen av världen som haft den mest ambitiösa  klimatpolitiken. EU var den aktör som lyckades ro Kyotoprotokollet i  hamn, och man är den aktör som idag skulle kunna mäkla fram en lösning  som både USA, Kina och fattiga länder kan acceptera", skriver Anna Romson och Isabella Lövin på DN-Debatt (lördag 23 nov) och kräver att den (EU-positiva!) regeringen ska engagera sig mer i EU:s överstatliga regelbygge.
Bytt, bytt, kommer aldrig igen.

5. Det är när jag läser MP:s  appell som jag inser att detta verkligen är Den Stora Åsiktsbytarveckan.  Upphetsad över min upptäckt, spiller jag morgonkaffet på den nytvättade  pyjamasen, för i samma tidning hittar jag nästa exempel. Rubrik: "Rätt  till heltid ska ge SD röster". DN är samhällsdebattens egen  folkskollärare och för att jag inte ska missa poängen förtydligar DN:s  reporter Mats J Larsson kontexten redan i ingressen: "Genom att  driva det gamla vänsterförslagen om lagstadgad rätt till heltid hoppas  Sverigedemokraterna locka fler kvinnliga väljare".Vad Jonas Sjöstedt tycker, framgår inte. Men bytt, bytt, kommer aldrig igen.

Vad  tycker vi om allt detta? Kul, eller hur? Människor och partier är inte  som gatstenarna på Slottsgården. De ändrar uppfattning! Eller? Nej,  erkänn: så reagerar du inte? Du tycker inte att det är kul. Jag tror att  du tänker som Refaat El-Sayed:

– Här ligger en gravad hund.

Av någon anledning tycker vi att det  är skumt att människor och partier ändrar sig. Det värsta vi kan säga om  någon är att han eller hon byter åsikt oftare än hen byter underkläder.  När partier ändrar sigt, anklagas de för att vara opportunister av sina  motståndare. Den självutnämnda Mediedomstolen reagerar på ett annat  sätt: Ofta lyder domen:

– Du säger att du har ändrat dig, men det har du inte. Du är en sten på marken och stenar ändrar inte uppfattning!

Förra veckan ältade redaktionen på Studio Ett ett 12 år gammalt uttalande från SP-medlemmen Jonas Åkerlund.  2002 sa han om invandringen, att Sverige borde "återsända 500 000 av de  mest uppenbara och värsta parasiterna, alltså de som inte har något som  helst skyddsbehov".
Dumt sagt, kan man tycka.

Det tycker åtminstone Åkerlund själv, eftersom  han tog avstånd från sitt uttalande redan när Aftonbladet för två  veckor sedan rotade fram bandet från närradiosändningen 2002. Detta  hämmade dock inte P1 nyhetsredaktioner från att inför SP:s stämma, gång  på gång återkomma till uttalandet. Dock utan att ägna en enda  sändningsminut åt den naturliga följdfrågan: Varför har herr Åkerlund  ändrat uppfattning?

Istället får Jimmie Åkesson gång på gång frågan varför Åkerlund inte utesluts för detta sitt rasistiska uttalande.
–  Det beror på att han tagit avstånd från sin uttalanden, svarar Åkesson.  Gång på gång. Men det vill sig liksom inte. Mediedomstolen lyssnar inte  på det örat och det finns någonting konstigt här: Varför utgår vi från  att det är självklart att Åkerlund för tolv år sa vad han tänkte och  tyckte, men att han nu tycker något annat än det han faktiskt säger att  han tycker?
Beror det möjligen på att vi – jag säger "vi" eftersom jag är en del av  Mediedomstolen – inte vill att Åkerlund ska ha ändrat uppfattning? Han  är en sten och det är enklast för kampen mot främlingsfientligheten att  han förblir en sten.

I verkligheten är det bara idioter som inte ändrar åsikt. ”Ibland måste man ändra åsikt för att behålla en ståndpunkt”, brukade Jan Myrdal säga – men aldrig har gjort  (utom att han en gång erkände att han ångrar att han vägrade värnplikt för sextio år sedan).

Ibland ändrar vi inte bara åsikt utan även ståndpunkt. Detta för att vi  inser att vi helt enkelt haft fel. Därför är det slöseri med tid och  begåvning, att vänsterskribenter i sömnen upprepar att Nya Moderaterna  är samma gamla klassparti som gamla Högerpartiet. Och att borgerliga  ledarskribenter ständigt försöker kleta fast Jonas Sjöstedt vid  Vänsterpartiets kommunistiska rötter. Sjöstedt är helt enkelt inte  kommunist. Punkt. Om det är fel på hans politik, så finns felet här och  nu. Inte bland skuggorna.

Slutsats: Att läsa mellan raderna är slöseri med tid, där  står nämligen ingenting. Det är så mycket bättre att ta fasta på ytan:  Läs vad människor skriver, lyssna på partier säger – och ta ställning  till det. Särskilt när de säger att de har ändrat uppfattning.
Bytt, bytt, bytt – och förhoppningsvis kommer det att bytas åsikter igen.

PS.1: Även gamla blåsossar ändrar åsikt ibland. T ex har jag ändrat  uppfattning om boxvinet Conte Primitivo Negro. Det gjorde jag innan  Kalla Fakta visade att boxen innehåller 0,014 mg/kg Metalaxyl  (gränsvärdet är 1 mg/kg). Jag tycker helt enkelt inte att det är gott  längre.

PS.2: Jag vet, du undrar hur jag får bort kaffefläcken på  min blåvita pyjamas. Svar: Det gör kamraterna på Tvättbilen, en utmärkt  service för oss på Söder. Arbetsdelning när den funkar som bäst. Kostar  inte skjortan, ungefär lika mycket i månaden som Claes de Faire vill  skicka tillbaka till Anders Borg.

Jonas Åkerlund är en sten.

@ MEDIAL KÖLHALNING MED DOLD ETIK
Pendang till ovan: Läser DN Kulturs rubrik på den norske författaren Øyvind Strømmens artikel  om den nya "den slappa rasismdebatten", som pågår mellan svenska och  norska kulturskribenter. Läser artikeln igen. Att dra norska  Framskrittspartiet och Sverigedemokraterna över en kam fördummar  debatten, menar Strømmen. Intressant!Läser en dag senare om DN:s rubrik på Strømmens artikel: ”Bara SP tjänar på sprickan mellan Norge och Sverige”.

Jag läser rubriken i ljuset av vad huvudpersonen säger i Lena Anderssons prisade roman ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek” (Natur&Kultur). Poeten Ester Nilsson är akademikervärldens kärlekskranka svar på Saga Norén i TV-thrillern Bron. I ett försök att förföra den store målaren väljer  Ester att föra ett resonemang om skillnaden mellan att i  samhällsdebatten utgå från en etik baserad på principer och att ta  ställning utifrån en konsekvensetik.

Fattar du? Esters (blivande) älskare är en  samhällsengagerad snackpelle, men han förstår inte heller skillnaden.  Ester förklarar: – En konsekvensetiker är emot demokrati om  det visar att den får sämre följder än diktatur. ”Principetikern”  däremot ”måste uthärda tanken att hennes hållning får sämre konsekvenser  än andra hållningar och ändå stå fast vid och kunna motivera principen  om individens frihet och autonomi..”.

Återvänder till DN:s rubrik. Ser den felande länken: Medan Strømmen  diskuterar vad som är rätt och fel i debatten (principetik), förser DNs  kulturredaktör hans artikel med en rubrik som tar fasta på vem som  tjänar på vad som sägs i medierna (konsekvensetik). En ganska bra  sammanfattning av hur svenska medier behandlar företeelser man inte  gillar, eller hur? Typ partier.

Roy Andersson pekas ut som tönten Hugo. Foto: Sören Andersson

@ SKÖNT ATT TÅRTAN HITTAT ETT ANSIKTE

En örn flyger ibland lågt som en höna, men en höna kan aldrig flyga högt som en örn. Det sa Lenin när han på ett snällt sätt sågade sin kompis Rosa Luxemburgs abstrakta revolutionsteorier. Om du inte tycker att ovanstående  notering lyfter, kanske du blir gladare över skvallret kring Lena  Anderssons roman?

Om bokens Ester är en blandning av kriminalkommissarie Saga Norén (har du tänkt på att en psykisk diagnos är det nya sexiga hos kvinnliga TV-hjältar?) och Carina Rydbergs rollfigur Carina Rydberg i Högsta kasten, men intellektuellt koncis. Hela romanen känns kortare  än vad den här krönikan är redan här och förmodligen är Ester mest lik  sin författarinna, krönikören som aldrig pladdrar.

Men vem är den självgode Hugo? Svar direkt: Hugo är en nidbild av filmaren och regissören Roy Andersson.

Det hävdar i alla fall mina fina vänner i  förlagsbranschen. Detta utan att darra det minsta på manchesterkavajens  slitna manschetter. Den undflyende mannen som gömmer sig bland kulisser i  sin stora ateljé. Mer upptagen med att skapa legenden om sig själv än  att skapa. Den stora konstnären omgiven av ett entourage av unga devota beundrare som vägrar se att kejsaren är naken.

Det är klart det är han: vår hyllade Roy Andersson!

Känns  ganska bra, faktiskt! Hela veckan har jag nämligen känt mig utpekad,  avslöjad, kollektivt dömd som en Hugo bland andra Hugos – man, rödlätt,  rund som en ost i ansiktet, glad i mat och vin men svårt för kvinnor,  ytlig, känslomässigt tunn, mycket snack lite verkstad etc etc. Känns  alltså bra att tårtan landar i någon annans nylle. Synd på min  favoritregissör, men Roy – nån måste ställa upp och det är inte jag.

Om  skvallret är sant förklarar det varför Lena Andersson sagt att hon  absolut inte vill skriva Hugos bok. Hon tycker förstås att han bör göra  en film istället? Titel, typ: ”Mannen som föll från andra våningen”.  Eller ett gråmelerat drama till alla ytliga mäns försvar: ”Vår tids  rädsla för känslor”...

@ VECKANS PICASSO: XHX 120
Det är först när man ställer sig en fråga som man blir osäker på svaret.  Ställer man den inte är man däremot helt säker på att man vet svaret.  Alltså frågar jag dig som har bil: Kan teckenkombinationerna på svenska  registreringsskyltar ta slut? Svar: se slutet av krönikan.

Damme-effekten: Så driver reklamen Volvos aktie.

@ VECKANS REKLAM: DAMME-EFFEKTEN
Jag  vet att jag är sist på, 48 miljoner andra har redan surfat in på  Youtube för att se filmen. Men jag skriver denna krönika i första hand  för att min granne på udden, Margareta (89). Hon läser inte reklampress, men dagtradar i tunga aktier.

Därför, Margareta: Du undrar varför Volvo stigit 2 spänn sedan den 12  november. Mitt svar: Det beror på F&B:s reklamfilm med  aktionhjälten Jean-Claude van Damme.

Har jag fel? Vill inte  tro det. I så fall funkar inte reklam över huvud taget och då är det  inte mer än rätt att filmen förpassas till museum, Louvren.

Svar om registreringsskyltar: Jo, så är det. Dagens system infördes 1  maj 1973, över 9 miljoner kombinationer har använts och snart har hela  alfabetet utnyttjats. ”Nästa år kommer vi att börja använda Y som  begynnelsebokstav, och sedan finns bara Z kvar” säger Mikael Andersson pressansvarig på Trafikstyrelsen. Det beror på att Å, Ä och Ö inte  används, eftersom de kan blandas ihop med andra bokstäver. Inte heller  I, V och Q finns på några plåtar. De är för lätta att blanda ihop med  andra bokstäver. Vissa kombinationer används inte eftersom de anses  väcka anstöt: typ DUM, LAT och KUK.

Transportstyrelsen utreder nu vilka förändringar som måste göras när dagens kombinationer är slut. För egen del har jag XHX120.

peppe.engberg@gmail.com

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.