Media

Knäckt av kollegorna – så skapas kulturen som kränker kvinnor

Publicerad: 28 november 2017, 16:04

Jennifer Wegerup skriver själv om #metoo och händelserna som ledde till att hon slutade på Aftonbladet.

Foto: Andreas Elgstrand

Jennifer Wegerup kom till kvällspressen som 21-åring i början av 90-talet. Hon fick tidigt stor framgång och hyllades som en av Sveriges bästa sportjournalister. Men framgången hade en baksida: Kränkningar och sexuella trakasserier från kollegor och konkurrenter.
Nu skriver hon själv för första gången om varför hon lämnade Aftonbladet.

Ämnen i artikeln:

Sportjournalistik Jennifer Wegerup Aftonbladet Sofia Olsson Olsén #MeToo Robert Laul Sportbladet Media Medier

Fredrik Thambert

"VI HAR KNULLAT JENNIFER WEGERUP.
VI HAR KNULLAT JENNIFER WEGERUP.
VI HAR KNULLAT JENNIFER WEGERUP".

Robert Laul, min tidigare kollega på Aftonbladet, sjunger om mig i ett videoklipp på Youtube.

***

Det står en liten flicka på sitt rum där hon byggt en nyhetsstudio. Hon läser upp nyheter. Om "Ajatållan Kåmejni", IRA och Maradona. Det enda hon någonsin velat göra är att skriva och jobba som journalist i tidning och tv.
Den flickan var jag.
Det här är hennes berättelse,
min berättelse.

***

Jag tvekade först när Resumé bad mig skriva den här texten, om mina 24 år som kvinna på landets största redaktioner. En kort tvekan, innan det självklara uppfyllde mig: jag är skyldig den där lilla flickan, mig själv, mina döttrar, oss alla,
att berätta.

Om att vara kvinna i en medievärld där jämställdhet är självklart på ytan men där männen ritat upp spelplanen och bestämt reglerna. Och där den som sig in i leken ger får leken tåla.

***

"JAG SKRIVER AV HENNES TROSOR NÄR SOM HELST".

Marcus Birro om mig i Expressen, oktober 2012.

***

Det här är också den sanna berättelsen om varför jag lämnade Aftonbladet trots vad som utåt såg ut om en guldsits, ett drömjobb.
Den har varit smärtsam att skriva, men befriande, en tyngd som jag med varje ord gjort mig av med.

Min första tidning var Expressen där jag jobbade i nio år som nyhetsreporter, Londonkorrespondent, grävreporter och Italienstringer. År 2003 värvades jag till Aftonbladet där jag under 14 år var sportkrönikör, nyhetskolumnist, programledare och i perioder stationerad i London, Milano och Paris. Mellan 2005 och 2017 satt jag i en SVT-panel. År 2006 blev jag Nordenkorrespondent för Gazzetta dello Sport där jag nu jobbar. Jag arbetar också för internationella tv-bolaget Sky News italienska redaktion Sky Italia och som författare.

LÄS MER: Resumés chefredaktör Johan Såthe "Kris på Aftonbladet stoppar Dokumentet 2.0"

Det här är inte en text där jag tänker avslöja vem som tagit mig på brösten. Ska vi ta metoo-debatten vidare måste vi gå från skandalsugna vem gjorde det till vad beror det på? Inte för att hitta ursäkter för det som inte kan ursäktas. Men för att finna de större mönstren och förklaringarna, våga se dem och därifrån gå vidare. Att i det lilla spegla det stora och varken svartmåla eller skönmåla. Med vår roll, som tredje statsmakt, kommer ett stort ansvar att bryta strukturerna kring makt, sex och kön.

Visst är det fint att redaktioner nu plockar in genusexperter, tillsätter interna utredningar. Sällan biter vi dock den hand som föder oss. Karin Pettersson skrev på Aftonbladets ledarsida, efter att hon förklarat Fredrik Virtanen olämplig att fortsätta där, om "dessa kvinnor som försvann".

Jag är en av dem. Det är med oss redaktionerna borde våga prata. Höra våra berättelser, utan skygglappar.

Förvisso sjuder säkert en del smutsiga ingredienser i metoo-soppan, som hämndbegär, egenintresse och skadeglädje. Men mest av allt är det en sorgens brygd, i ett land och en västvärld som år 2017 haft en självbild som modern och jämställd. Tömmer vi inte den bittra bägaren till botten kommer förändringarna bara att bli ytliga och temporära.

***

"SLÄPP IN MIG DÅ! JAG MÅSTE FÅ KNULLA DIG!"

Natt i Aten under OS 2004. För att inte väcka hela hotellet släpper jag in kollegan från en stor lokaltidning på mitt rum. Han försöker kyssa mig, trycker upp mig mot dörren, tar mig på brösten. Jag får ut honom med hot om att ringa hans chef. Borde jag gjort det? Kanske. Men jag ringer aldrig.

***

Jag har, tack och lov, aldrig blivit utsatt för en våldtäkt. Men allt lidande är relativt, personligt. När nu locket till Pandoras ask är av och kvinnors berättelser lyfter i en befriad, skrämmande stor flock av mörka fjärilar, då kommer också alla mina minnen. Bara en bråkdel ryms här och jag inser nu hur allt nött på mig, inombords. Likt droppande vatten som sakta urholkar stenen.

Kanske har jag inte förstått det förrän nu därför att jag alltid älskat män, att jobba med dem, att vara en av grabbarna, uppskattat flirt och skämt. Vi behöver mer närhet, inte mindre. Men alltid med respekt som skyddsnät. Den respektade redaktionerna måste klara att skapa och upprätthålla.

***

"VILKEN FIN KLÄNNING DU HAR, JAG SKULLE ÄLSKA ATT SPRUTA I PÄLSEN".

December 2008. Julmingel med journalister på Riche i Stockholm. En känd profil från SVT, som jag lärt känna under frukoststunderna på Gomorron Sverige, kommer fram. Jag är glad i min nya julfestklänning med pälskant runt hals och armar. Han berömmer klänningen. Så lutar han sig fram och viskar lent i mitt öra: "Jag skulle älska att ta dig mellan brösten och spruta i pälsen". Sen går han därifrån, leende.

***

Expressen har ofta anklagats för grabbighet. Jag kom dit som JH-praktikant 1994, 21 år ung. En annan tid, ett annat tidningsliv. En redaktion med stor kunskap och enormt högt i tak för olika åsikter. Expressens mansvälde låg inte främst i snusk utan snarare i valspråket "Ja, jag vill leva, jag vill dö på redaktionen". En kultur som påverkade vilka som slog sig fram och därmed vilken (o)balans i nyhetsvärderingen man fick, med en grupp alfahannar i första led.

Samtidigt fanns starka kvinnor som Britta Svensson, Anna-Clara Welander och Cissi Hagen och vi yngre följde dem: Linda Skugge, Belinda Olsson, jag och många fler. Redan när jag sa upp mig för flytten till Rom, 2001, kändes redaktionen modernare, mer jämställd.

***

"RUNKAR OCH FANTISERAR OM DIG".

Julafton 2001. Sms från en Expressenchef. Jag svarar inte.
Nytt sms: "23 cm".
Han riskerar avsked om jag anmäler. Men jag ser honom framför mig, ensam med sin vodka på julafton. Jag låter honom gå fri och vet än i dag inte om jag gjorde rätt. Sms:en finns kvar i min gamla Nokiatelefon.

***

Aftonbladet är när jag kommer dit 2003 en redaktion med triumfens luft under vingarna. Armbågarna är mindre vassa där, allt lite snälllare. Men det är också tystare, med mindre öppen intern debatt än på Expressen. De 14 år som jag jobbar på Aftonbladet ändras medievärlden i grunden och tidningen byter chefredaktör två gånger. Sociala medier blir det nya svarta för redaktioner världen över. Cheferna tävlar i att känna vart nästa digitala vind blåser.

Även på Aftonbladet fanns starka kvinnor att inspireras av som Maria Trägårdh, Monica Gunne (som dog i fjol) Kerstin Weigl och många fler. De första åren på Sportbladet är de roligaste i mitt arbetsliv. Jag arbetar nästan bara med män. På alla jobbresor samlas vi i någons hotellrum, sitter i sängen och på golvet och skriver, beställer in mackor och vin, allt för att vara tillsammans, hela tiden.
Jag är aldrig ensam.

***

"PIP!"

Restaurang Kvarnen i Stockholm, vintern 2005. Manlig chef på Aftonbladet sätter sitt pekfinger på mitt ena bröst och fnissar, mycket full. Jag går därifrån.

***

De är många och sammanvävda, de gemensamma nämnarna för redaktioner, de som bäddar för grabbvälde och, i värsta fall, övergrepp och tystnad.

- En traditionellt manlig yrkesroll där mäns tolkningsföreträde fortfarande råder i för hög grad.
- Kändisskapet för profilerade medarbetare. Genomslaget är stort och det går fort att tappa perspektivet på sig själv och respekten för andra. Förvisso kan det gälla oss kvinnor med. Men män har trots allt en större tendens att utnyttja kändisskap för att få ligga. Därifrån till övergrepp är steget närmare.
- Fel fokus vid anställningar. Att kunna sociala medier gör dig inte per automatik till en lämplig journalist. Expressen-legendaren Janne Lindström sa en gång till mig: "Du är först människa, sen reporter". De orden borde alla personalchefer ta till sig.
- Drickandet, så fullkomligt förödande och ändå alltför accepterat.
- Kårandan. Lojaliteten både med andra journalister och den egna redaktionen är stor. Ännu mer nu i tider av polariserad debatt. Ibland för stor. Jag vet, av egen smärtsam erfarenhet.
- Varumärken. En redaktion som investerat många år, stora pengar och mycket av sin trovärdighet i vissa namn skyddar sina profiler.
- Geniförklarandet. På en redaktion bör man respektera, men inte beundra varandra. De som upphöjs till genier, mest män, kommer lätt undan med mycket, för ofta.
- En svår chefsroll. Det krävs starka chefer för att hantera personer som är kända namn och dessutom vana i sin yrkesroll både att ifrågasätta auktoriteter och att argumentera. Jag har själv ibland utnyttjat detta.

***

"DET VAR INTE JAG".

Paris, våren 2014, intervjuzonen på PSG:s arena. Någon tafsar mig på baken, i den extrema trängseln. Det är varken första eller sista gången.

***

"DU SUGER ZLATANS KUK".

Maj 2012. Ett läsarmejl en vanlig dag.

***

Att vara kvinna i en mansvärld är att ständigt bli ifrågasatt. Så länge man har sin redaktions stöd kan man ta det. Men när angreppen kom inifrån, då stod jag skyddslös.

"Fan – På riktigt. Varför skriver sportjournalister om annat än sport?".
Min tidigare Aftonbladet-kollega Fredrik Virtanen om mig, januari 2015.
Det lustiga var att nästan på dagen två år tidigare skrev Virtanen om mig på twitter så här:
"Jennifer Wegerup är verkligen bra. En av mina topp-10-kolumnister, topp-5 troligen".

Då och då mejlade han beröm. Jag svarade i samma ton. Men i januari 2015 hade jag kritiserat Decemberöverenskommelsen i min nyhetskolumn i Aftonbladet. Virtanen var upprörd; jag tyckte fel och borde plötsligt bara hålla mig till sport. Det chockade mig att han ville se mig tystad. En skribent, en av de som alltid borde försvara det fria ordet, oavsett åsikt.

Över hundra journalister, fotografer och vänner skrev till mitt försvar på min Facebook. Många sportjournalister var kränkta, eller roade, över Virtanens nedlåtande syn på deras intellekt. Sportbladets dåvarande chef Håkan Andreasson var förbannad. Men inget hände, Fredriks ställning gjorde honom om inte oberörbar så i alla fall svårberörbar.

Jag har fått många frågor om Virtanen under hösten men bara kunnat besvara dem som rört mig själv. Hans påhopp på mig har enbart varit verbala men alla enligt formulär 1A för klassisk manlig härskarteknik.

***

Gondolens Festvåning, december 2015.

Jag huttrar i min nya klänning där jag står på takterrassen till Gondolen och tittar ut över det mörka vinterhavet. Därinne pågår Aftonbladets årliga kolumnistmiddag. På min plats finns det vackra placeringskortet med mitt namn.
Allt är mitt och allt ska tas ifrån mig.

Många av Sveriges tyngsta skribenter är samlade, skålar och skrattar. Det kommer en vind och går och med den en visshet inom mig:
Det är sista gången jag är här.

När jag kommer in får jag kämpa mot gråten, ler mot Robert Aschberg och Olivia Svensson vid mitt bord. Men ingen lurar en rutinerad räv som Aschberg. Han tar min hand över bordet, säger:
"Du, det kommer att bli bra. Du är en jävla duktig och tuff tjej. Nu beställer jag in lite mer bubbel åt dig".
Jag kan bara nicka till tack, rösten bär inte.

***

"Det är är något jag måste berätta för dig."
Två månader före kolumnistmiddagen ringer Sportbladets chef Pontus Carlgren upp mig. Min pappa har dött hastigt, bara någon månad tidigare och jag är i djup sorg. Pontus berättar att min kollega Robert Laul filmats oerhört full när han gör en mängd olämpliga saker. Bland filmerna finns en där han sjunger, om och om igen: "Vi har knullat Jennifer Wegerup".

Robert var i många år en vän, han har ätit vid mitt bord, träffat mina barn. Jag har genom åren lojalt försvarat honom, ibland mot bättre vetande. Jag, likt många på redaktionen. Hösten 2015 har hans alkoholism nått vägs ände och han tar med sig många i fallet. Att jag namnger honom här är för att Robert själv i flera stora intervjuer talat ut. Han är nykter och det gläder mig uppriktigt. Men medan han om och om igen fått ge sin version har jag blivit ombedd att tiga. Det har knäckt mig, fått mig att implodera.

Samma kväll som fyllefilmerna med Robert börjar pumpas ut på Youtube och Twitter ringer även Håkan Andreasson, nu redaktionschef, upp mig. Håkan är lika pressad som Pontus. De lovar att filmerna ska plockas bort. I en slags blandning av vädjan och råd säger de också att det bästa är om jag inte kommenterar det här utåt. Då får de fotbollsfans som filmat Laul nytt bränsle.

De beordrar mig inte att vara tyst, det skulle de aldrig ha gjort. Men de menar att det är det bästa för alla inblandade. För Robert och för Aftonbladet stämmer det. Inte för mig. Jag är bakbunden, tweets och mejl om Laul väller in. När jag inte svarar ökar stormen. Det värsta är att min långa kamp för jämställdhet nu blir ifrågasatt; jag anses feg som inte kommenterar.

Samtidigt meddelar en besvärad Håkan att det visst inte är så lätt att plocka bort filmer från Youtube, inte ens om man heter Schibsted. Klippen ligger där ännu. En dag kommer min äldsta dotter, då nio år, hem gråtande från skolan. Några killar har spelat upp klippet där Laul sjunger att han knullat hennes mamma.

Något brister inom mig när jag tar henne i min famn. Nio år liten tvingas hon möta den grisigaste sidan av kvinnoförtryck. Och den som står för övergreppet är en kollega och gammal vän. Här är vi igen, jag är reducerad till mitt kön, någon att knulla.

Att gå upp på redaktionen blir plågsamt. Pontus Carlgren gör nog vad han kan. Aftonbladet erbjuder psykologhjälp. Men jag sjunker, långsamt, av att inte få tala ut. Av att behöva agera som om Laul är offret, som alkoholist. Dåvarande HR-chef Magnus Ringman ber mig senare om ursäkt, det har varit för lite fokus på hur jag mått, de ska dra lärdom av det.

Petra Thorén på Sportbladet blir mitt största stöd. Hon förstår min känsla av kränkning och svek. När jag berättar om min dotter gråter jag och Petra med. Då jag i december 2016 berättar för henne att jag tänker säga upp mig gör hon allt för att övertala mig att stanna. Men något är förstört för alltid.

***

Tranebergs vårdcentral december 2016.

Läkaren som gjort EKG säger: "Vi kan inte hitta något fel. Din hjärtklappning måste ha psykologiska skäl".

***

Några veckor tidigare har jag delat ut Guldbollen på Fotbollsgalan i TV4. Snart väntar EM i Nederländerna, sen vinter-OS och fotbolls-VM. Mitt jobb är en dröm, min lön hög, min frihet stor, min ställning stark. Men sveket från tidningen är för stort. Laul kan jag till sist förlåta. Men inom mig bränner frågan:
Är inte det här en feministisk redaktion?
Varför är det så tyst?
Var är stödet för mig?

På hela denna tid hör jag inte en enda gång ifrån publisher Sofia Olsson Olsén. Förvisso en upptagen kvinna. Men också en kvinna som ofta tar strid offentligt mot kränkningar och övergrepp. Två rader i ett mejl, ett två minuters samtal, i kvinnlig solidaritet? Inget.

När jag så mycket snabbt, strax före jul i fjol, erbjöds jobb på Moderaterna, där jag skulle medieguida Anna Kinberg Batra, tackade jag ja. Det var ett vansinnigt beslut, taget i djup affekt. Jag kände ingen i partiet, har alltid bara velat vara journalist. Men jag var desperat.

Sportbladet ordnade en fin avskedsfest på Scandic Grand Central. Men krönikör Simon Bank såg rakt igenom min låtsade förväntan. Han gav mig "Das Kapital", med en blinkning, och sa sen, med allvar:
"Det kan inte ha varit ett lätt beslut".

Den sista januari i år lämnade jag in passérkortet . Fortfarande med en känsla av overklighet. Tidningen som i 14 år ofta varit min första och sista vakna tanke. Texterna jag ibland skrivit ammande, kämpande, allt för att leverera, aldrig svika.
Ändå lät de mig gå, allt hade ju blivit så besvärligt. När jag sa upp mig gjorde jag alla en tjänst. Så fick man hellre förlora en profilerad, erfaren, kunnig kvinna.

Jag minns hur jag på vägen ut tänkte "ska jag ta hissen eller trapporna". Som tusen gånger förr. Nu för sista gången. Jag valde trapporna, drog ut på tiden. Så stod jag på gatan och dörrarna stängdes bakom mig. Vart skulle jag gå? En snabb koll av inboxen i mobilen. Där, till sist, ett mejl från Sofia Olsson Olsén:
"Stort lycka till framåt Jennifer och tack för din tid på Aftonbladet".

Den vår som följde var mitt livs ensammaste.
Så en dag, på mitt nya jobb med rum i riksdagen och utsikt över slottet, bestämde jag mig. Det fick vara slut med att vara ledsen. Jag skulle inte vara en av de kvinnor som försvinner, som tystas och tystnar. Jag skulle tillbaka till journalistiken.

Efter bara några månader lämnade jag politiken, blev frilans och gick direkt in i jobb för Sky News. När jag läste in nyhetsspeaken och kände pulsen rusa mot deadline steg lyckan inom mig. Jag var tillbaka där jag hörde hemma, dit som flickan i rummet drömt sig.
Aldrig mer ska jag låta mig skrämmas bort av mäns ord och handlingar mot mig. Aldrig mer.

När #metoo sen spred sig över världen och kvinnor började prata föll ett lugn över mig.
Jag är inte ensam.
I två år har jag lojalt tigit och förlorat mycket av det som var mitt liv. Nu börjar något nytt. Fri blir jag först nu när jag berättat. Vi kvinnor har tigit alldeles för länge. Våra redaktioner må vara medvetna om behovet av jämställdhet, men för att verkligen nå dit krävs självrannsakan, i långt högre grad.

Stora delar av den här texten har jag skrivit på Gazzetta dello Sport i Milano. Himlen är skymningsblå utanför, det är snart kvällsmöte, dags att göra tidning.
Redaktionen tänder sina ljus mot natten.
Det finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara.

LÄS MER: Sportbladetchefen om Wegerups kritik: "Vi gjorde det vi kände var rätt"

Robert Laul har avböjt att uttala sig i denna artikel.

Jennifer Wegerup
red@resume.se

Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev

Missa ingenting från Resumé! Prenumerera på vårt nyhetsbrev helt gratis!

Välj nyhetsbrev

Starta din prenumeration

Knäckt av kollegorna – så skapas kulturen som kränker kvinnor

Resumés nyhetsbrev