Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag11.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Media

Mångfald minskar enfalden i Zweden

Publicerad: 31 Januari 2014, 10:11

Peppe Engberg, Resumés fredagskrönikör.

Där sitter några andra gubbar med blåa skoskydd och osäker blick och jag tittar ner i min iPad och skriver detta och sedan får jag ligga ner på brits och en sjuksköterska och en läkare undersöker mig och efter en kvart är jag klar. Like a Swede. En av veckans mindre omdiskuterade Sverigebilder. Men först ännu ett utropstecken!


Ämnen i artikeln:

Jan GradvallPeppe EngbergAndreas Ekström

Ja, han kan måla också!

@ ÄNNU ETT UTROPSTECKEN FÖR MIN KOMPIS
När  "Samhällets olycksbarn" publicerades flydde Victor Hugo Paris. Han var nervös över vad recensenterna skulle tycka. Efter att ha vistats på okänd ort i över en vecka hade han ännu inte hört något från sin förläggare.

Han skickade ett telegram. Förmodligen historiens kortaste telegram, det löd kort och gott: ?

Efter någon dag kom svaret. Förläggaren skrev: !

Man kan fundera över hur förläggaren skulle ha svaret om kritikerna negligerat Samhällets olycksbarn. Eller om reaktionerna hade varit bara sisådär. Kanske: . eller ett beiget: ,

En som inte behöver tugga på naglarna är Thomas Kanger. I veckan publicerades hans "Stulen barndom" (Bonniers). Liksom Hugo skriver Kanger om samhällets olycksbarn och det mediala genomslaget är storslaget, med stora förstadagsrecensioner och intervjuer.

Åtminstone så långt är livet rättvist. Thomas satte strålkastarljuset på barnhemsbarnen för några år sedan."Samhällets olycksbarn" är en stridsskrift till försvar för de barn som under femtio år offrats i den sociala ingenjörskonstens namn, med Gunnar och Alva Myrdal som politiska kommissarier och tiotusentals kommunala politiker och tjänstemän som medlöpare.

I boken "Kris i befolkningsfrågan" pläderade Myrdalarna för sterilisering av kvinnor som var sinnesslöa, halvt sinnesslöa eller på annat sätt olämpliga barnuppfostrare.
Med mera.

Thomas Kangers bok påminner mig om en gammal författare som heter Victor Hugo, vilket i sig illustrerar det jag nu tänker berätta: Bakom varje duktig journalist finns en kompis. En skugga som flanerar omkring utan att lämna några egna avtryck efter sig, möjligen med undantag för de röda årsringar som vinglaset efterlämnar på favoritkrogens slitna bord.

Thomas och jag
har varit kompisar i 33 år. En del bra journalistjobb har vi gjort ihop ( tex lönelistorna som Resumé fortfarande roar läsekretsen med).

Men den mesta av tiden har han gjort viktiga saker, medan jag seglat fram på en räkmacka. Eller legat på rygg i ateljésoffan och sett akrylfärgen torka.

När Solidaritet förändrade världen reste Thomas till Gdansk som en av de första utländska reportrarna – jag satt kvar på redaktionen och konterade hans utlägg, inklusive räknedosan han skänkte till Lech Waleza för att facket skulle kunna räkna ut hur man skulle få ordning på Polens enfaldiga samhällsekonomi.

När jag jobbade brallorna av mig för reklambranschens tidning – på den tiden när branschen fortfarande visste hur man på ett storslaget sätt firar även obetydliga segrar – reste Thomas Kanger med gerillan i Afghanistan och i Punjab. När jag svävade omkring i dotcom-bubblan, jobbade han för Kalla Fakta, skrev böcker om Palme-mordet och IB-affären och undervisade i journalistik i Palestina och Vietnam.
Och på den vägen är det.

I går, efter att han pratat sig hes hos Nordegren & Epstein i P1, diskuterade vi intressanta människor vi mött. Jag sa att jag hade ätit lunch med Gert Fylking på Meatballs. Vi åt köttbullar gjorda av tupp (!) med lingonsylt och potatismos och inlagda morötter.

– Intressant, sa Thomas och berättade att det slagit honom att av alla människor han intervjuat, har sjutton (17!) mördats kort därefter.

– Däribland Bangladesh förste president Mujibur Rahman...

Vi har kul ihop. Även om jag under alla år haft mycket att stå i, så träffas vi regelbundet för att utbyta tankar om meningen med livet och våra äventyrliga liv.

Intressant bild av Landet Lagom...

@ DET FINNS INTE EN SVERIGEBILD
Under det som sker pågår en diskussion om Sverigebilder. Härom dagen skickade min systerson en länk till en film från TCO. Hasse bor i USA sedan många år och minns bara vagt att hans mamma en gång i tiden (på Rosengrens tid) jobbade som ombudsman på TCO.

"Jag trodde inte att facket kunde vara sa har rolig", skriver han eftersom människorna i Amerika fortfarande saknar å och ä.

Och han har rätt: "Like a Swede" är en ovanligt kul reklamfilm om den svenska modellen. Den visar att det bara är jagsvaga svenskar som tror att Sverige är Landet Lagom.

Åtminstone ger filmen en del av sanningen. Och det är inte så illa. Vid närmare eftertanke tror jag att det är poängen: Det var länge sen jag slutade tro att det finns "en sann bild" av någonting. Inte minst vad det innebär att vara svensk.

... kompletterar bilden av Zweden.

En annan aktuell
Sverigebild är som bekant Zlatans Volvofilm. Somliga ifrågasätter textreklamen kring filmen, inte minst Jan Gradwalls 9-sidiga reportage i DI Weekend. I Aftonbladets kulturdel menar PO Tidholm att Gradvall säljer ut sin trovärdighet som journalist. Och i Journalisten slår Andreas Ekström fast att "det enda som är värre än när reklam ser ut som journalistik är när journalistik ser ut som reklam".

Tänkvärt. Men med tanke på att kulturjournalistik numera mest består av textreklam för artister och författare på turné, känns kritiken som världsfrånvänd. Jag tycker att det är bra att Sveriges tyngsta affärstidning för en gång skull intresserar sig för reklamens roll i affären.

Andra ser reklamfilmen i det stora sammanhanget, som ett statement i Den Stora Matchen om världsherravälde: "Kul om Zlatan kan reta nån Sverigedemokrat", tycker Alex Schulman.

Avpixlats Mats Dagerlind däremot twittrar att "Zlatan och Max Martin gör gettoversion av nationalsången med doft av bushweed, krutrök och brända bilar". Och på samma ytterkant hävdar Realisten att syftet med filmen är: "Ett kinesiskt företag ska nu under valår göra en politisk reklamfilm där en kroat-bosnier ska tala om för svenskarna vad som är svenskt...."

Så tänker sociala ingenjörer. Allt eller inget och är du inte med är du emot. Auktoritära idéströmningar börjar i frihetsdrömmar och slutar i en enda utopi, en lösning, en enda sanning. Som slutar i enda enfald, som när Myrdalarna på 40-talet ritade en endimentionell befolkningskarta som gällde även när den inte gjorde det. Om detta handlar Thomas Kangers "Stulen barndom" också om.

Vad är budskapet i "Made by Sweden"? Mitt svar: Zlatan är budskapet.
– Jag är stolt över att svensk, absolut, jag är stolt över att vara lagkapten i landslaget, säger Zlatan i intervjun med Jan Gradvall.

– När jag kommer ut på planen vill jag ge allt. Ta landslaget så långt jag kan. Men när det gäller nationalsången så har det aldrig klickat för mig att sjunga den eller säga de där orden. Förrän nu. Den här nya nationalsången är precis vad vi behöver. Den gamla var långtråkig. Den här går rätt in. Jag hoppas att det här bli den nya. På tiden att det kommer en ny. Och vem kan göra det om inte Max Martin och Zlatan Ibrahimovic?....

Ja, varför inte? Sverige är Zweden också. Det kan vara bra med ännu en nationalsång. Inte minst för människor som inte vet att än en gång tiden fanns det något som hette Norden och som var större än Sverige.
Skippar vi den sociala ingenjörens fixering vid att det bara finns en enda sanning, så är Volvofilmen en mycket intressant bild av Sverige 2014. Det är poängen: Var för sig är TCO:s "Like a Swede" och Volvos "Made by Sweden" tämligen enfaldiga betraktelser. Tillsammans däremot bidrar reklamen till att ge en ganska sann bild av vårt land.

Kanske är det som är poängen med mångfald. Det ger mindre utrymme för enfald.

PS. För egen del kan jag bidra med en liten flisa av Sverigebilden 2014. I veckan fick jag en påminnelse "om ultraljudsundersökning för tidig upptäckt av bråck på stora kroppspulsådern".

Bakgrunden är att varje år dör tusentals män ( läs: gubbar) på grund av brustet pulsåderbråck. Det vet jag redan. Allt hänger ihop här i hörnet och kvällen innan jag får denna kallelse, läser Jonathan Troppers "Fördelarna med en kollaps". Den handlar om den misslyckade rockstjärnan Silver.

Som lök på laxen marinerad i alla andra problem medelålders män drabbas av, vaknar Silver en dag upp på sjukhus med aortodissektion. Det betyder att han har en spricka i kroppspulsådern och kommer att dö om han inte blir opererad. Vilket Silver inte tänker låta ske. Vilket inte beror på att kirurgen Rich som ska operera honom, även ska gifta sig med Silvers före detta fru – den enda kvinna Silver har älskat i hela liv och fortfarande älskar på medelålders mäns vis. Det beror istället på att Silver tycker att han i badrumsspegeln ser en stor skit och att konkurrenten Rich både är en bättre man och en bättre pappa än vad Silver någonsin varit och att det bästa den senare därför kan göra för mänskligheten är att låta sig drabbas av det slutgiltiga blodtrycksfallet

En olycka kommer dock sällan ensam och så enkelt är det inte. men det är en annan historia. Kort sagt, jag vet vad ett bråck på stora kroppspulsådern betyder och därför lommar jag iväg till Aleris Fyslab på Folkungagatan 129.

Där sitter några andra gubbar med blåa skoskydd och osäker blick och jag tittar ner i min iPad och skriver detta och sedan får jag ligga ner på brits och en sjuksköterska och en läkare undersöker mig och efter en kvart är jag klar och min aorta ser bra ut och nej, det kostar ingenting, och jag går hemåt och tänker att Sverige är fantastiskt land där män i min ålder får uppleva ett sådant välstånd, som det innebär att få en påminnelse om ultraljudsundersökning för tidig upptäckt av bråck på stora kroppspulsådern.

Jag antar att det är något jag redan betalt via skattsedeln.

Like a Swede.

peppe.engberg@gmail.com

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.