Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Media

Monty Python kunde ha gjort något kul av tårtan på Söder

Publicerad: 8 november 2013, 09:20

Peppe Engberg, Resumés fredagskrönikör.

Gunilla Pontén var drottninglik, Margareta van den Bosch njöt av kanapéerna. Camilla Thulin kom i knallröd klänning, Elsa Billgren skötte musiken och Lena Philipsson gick direkt till baren. Efter förra veckans gubbchock möter Fredagsflanören idel kvinnor i veckans noteringar. Först ut: en tårtig aktivist.


Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

@ VECKANS SJÄLVMORDSATTACK
Marx hade fel. Historien upprepar  sig, men inte första gången som tragedi och sedan som fars. Det är  tvärtom: I Life of Brian lyckas Judéeiska folkfronten (eller Folkfronten  i Judéen?) forcera soldaternas mur kring den korsfäste hjälten. Men  istället för att befria Brian begår demonstranterna kollektivt självmord  genom att kasta sig på sina egna svärd.

Ganska exakt så upplevde jag på plats den kvinnliga aktivisten i  Nytorgets Antirasistiska Tårtfront (eller Fronten för Antirasistiska  Tårtor?) och hennes attack på Jimmie Åkesson.

Enligt veckans Novusmätning gör nio av tio tummen ner för Åkessons politik. En tårta till och jag slår vad om att SP får 20 procent av rösterna.

PS. Ätandet är puddingens bevis: Tvivlar du på att jag har rätt?  Fundera på varför SD sålde filmen på attentaten till Sveriges största  nyhetsmedia.

Modekvinnorna dras till Fredrik Robertsson: Lena Philipsson, Gunilla  Pontén, Margareta van den Bosch, Elsa Billgren, Camilla Thulin, Dominika  Peczynski.

@ Mer ur serien: KÄNDA KVINNOR SOM MÖTT MIG
Det är något med kvinnor i modebranschen. Det känns som om de skrider  fram som giraffer, medan man själv liksom skuttar omkring som den  babianhanne man är.

Långa är de också.

Kvinnor som gjort  modebranschen till framtidsindustri är dessbättre sällan girafflika och  jag vet ingen som har en sådan dragningskraft på dessa framgångsrika  affärskvinnor som Fredrik Robertsson på Pretto PR. I veckan  lockade han dem alla till Restaurang Niklas med hjälp av single malt  från Jura och den amerikanske modeskribenten Cameron Silvers stora presentbok "Decades – A Century of Fashion".

Alla kom: Gunilla Pontén var drottninglik, Eva Bergman outgrundligt svart, Margareta van den Bosch njöt  av kanapéerna. Elles modechef Cia Jansson var förstås där. Camilla  Thulin kom i knallröd klänning och dito läppar (jag förstod aldrig  varför hon i våras designade en rosébox, det stämde inte med hennes  färger). Dominika Peczynski läser Resumé: hon kunde inte förstå varför  jag får hennes utskick från otrohetssajten Victoria Milan, men lovade  fortsätta mejla.

Elsa Billgren skötte musiken, Lena Philipsson och designern Bea Szenfeld stannade i baren, TV4:s Linda Lindorff hade tagit ledigt från bönderna.

Cay Bond
var den enda som gav mig en spontan kram bland alla kindpussar.
– For old time sake, som Ingrid Bergman säger till Sam i Casablanca. Pianisten. Räcker länge för mig.

PS1:  Självklart flockades även ett antal manliga stödstrumpor på Niklas: Per  Engsheden (ja, han som designat prinsessornas bröllopsklänningar), Lars  Wallin (som hade velat göra det), Cameron Silver signerade min bok,  Project Runway-vinnaren Naim Josefi stod i ett hörn med några andra  snubbar. Någon sa något begåvat, för de andra skrattade kort.
Och inte minst: Fredrik i baren övertygade mig om att  single malt från Jura + honung är tidens whiskysour.

PS2. Vid närmare eftertanke har modeller mycket lite gemensamt med Giraffa  camelopardalis. De senare har mycket stora lungor, äter 30 kilo per dag  och det är passgången som får dem att liksom vackla framåt. De jävlas  inte heller med kortvuxna arter genom att bära high heels.

Vem äger historien om Metallverken?

@  VEM ÄGER EGENTLIGEN HISTORIEN?
Nick Hornby påpekar i en av  sina tidiga böcker, att det känns konstigt att betrakta människor som  grävts fram i Pompeji. Sedan en vacker augustidag år 79, har  pompejiborna legat frysta i den stillbild som pimpsten och aska som  Vesuvius plötsligt vräker över dem. En man spelar tärning efter  kvällsmaten, och snap!

Han stelnar till och exakt så kommer mänskligheten att minnas honom.
Två  tusen år senare är han fortfarande känd som ""Tärningspelaren"". Men  anta att det är första gången den här mannen spelar tärning? Eller tänk  om han inte ens spelade tärning utan städar upp efter sina ungar? Vilket  pinsamt öde att i sådan bygd bli hågkommen som en lättjefull gambler.

Av någon konstig anledning tänker jag på detta öde, när jag följer  debatten kring "Mig äger ingen". Mikael Persbrandt till trots, Åsa  Linderborg sågar filmen om hennes pappa.
– Om någon undrar "varför har du låtit dem göra den här filmen" så ... ja, det är frågan, säger Åsa Linderborg till Svenska Dagbladet.

”Det är ointressant för oss som har gjort filmen”, svarar Persbrandt.  Han känner igen sig själv på fyllan och har "doftminnen från de här  trappuppgångarna, lägenheterna. Det handlar om min släkts gubbar, om  missbruk och om klassamhället" (SvD 4 nov).

Underförstått: Historien äger ingen.

Kanske är det så. I så fall vill  jag inflika en fotnot i historiens stora anteckningsbok: Till skillnad  från Linderborgs pappa och Persbrandts papparoll, var min pappa  nykterist och gift med samma kvinna i 64 år. I likhet med pappa  härdarmästaren, jobbade jag däremot på Metallverken i Västerås i slutet  av 70-talet.

Jag jobbade treskift med att skära kopparband till bilkylare och  passerade två gånger per dag ugnarna där härdarna arbetade. Jag minns  inte härdarmästare Andersson. Jag minns nästan inga namn. Åsa Linderborg  hade jag ingen anledning att minnas, eftersom hon bör ha varit i  tioårsåldern och bodde i andra änden av stan.

Även jag var dock aktiv i vänsterrörelsen i Västerås och i likhet med  härdarmästarens dotter gjorde jag en klassresa upp i den pratade (och  skrivande) klassen. Jag minns året på Metallverket som en ganska rolig  tid. Tack vare skifttilläggen tjänande vi bra, basen var rättvis och vi  flirtade oskyldigt med tjejerna som körde traversen.

Ibland hade vi skitkul, vissa dar lyssnade vi timme in och timme ut  på P1 i våra stora hörlurar. Det hände att vi pratade om att man borde  göra någonting helt annat. Jag minns bestämt att vi inte drack öl på  jobbet. När skiftet var över tog jag min gamla Amazon ut till  miljonområdet Bjurhovda.

Om jag jobbade dag hämtade jag ungarna på dagis.
Metallverken finns  inte mer. Om den slitna fabriken hade rasat ihop över oss redan då,  undrar jag om eftervärlden skulle minnas oss som vi minns oss själva.
Vem äger historien?

PS. Den som läser hela dikten vet att Gunnar Ekelöf gav svaret: ”Mig äger ingen/ ej ens jag själv”.

@ DEN GAMLA DAMEN ÄR KRASSLIG
Gratis textreklam för La Vecchia Signora brukar tillhöra matpatrullernas formulär 1A. "Säker gammal dam knallar vidare", skriver även White  Guide 2013. Jag är inte lika säker på det. För det första står det klart  att i detta "Italien på Södermalm" bor det inte längre någon signore,  ännu mindre står någon gammal signora böjd över grytorna.

Ingen i personalen eller i köket har längre italienskt påbrå, vilket kan  förklara varför vongolen smakar som hos indiern i Strömsund och den  hemgjorda limoncellon har en tydlig eftersmak av citronextrakt och en  dos E-nummer.

Lammnacken är god. Men räcker den till alla smaker?

PS. Kanske är jag bara sur för att det regnar och jag har glömt mitt paraply. Även om damen inte är en äkta italienska får hon nog en ny chans i helgen. Men det får bli grappa.

Kjell Alinge kan prata länge.

@ DET KALLAR JAG LÅNGT
Brukar du läsa den här spalten, inser du att den är betald annonsplats:  De kinesiska fotbindornas förening känner sig hotad av twittrandet och  bristen på relativa bisatser i dagens medier.

Om du tycker det här är långt kan jag berätta om när radiofilosofen  Kjell Alinge ringde in ett meddelande på mitt mobilsvar. Han ville prata  om en programidé och ber mig ringa upp. 23 minuter senare berättar han  fortfarande, med många relativa bisatser, om idén han alltså vill  berätta om när jag ringer upp.

Då ger mobilsvaret upp och samtalet bryts. Efter pipet hör jag Kjells röst igen. Han säger: "Peppe, jag har lämnat ett meddelande på din telefonsvarare. Förlåt att det blev lite långt, men jag hade inget manus".

Nu ska jag jobba. I kväll ska jag se om Woody Allens "Blue Jasmine"  med Cate Blanchett på kvartersbion Victoria. En kvinnas sammanbrott kan  vara så himla intressant. I morgon fyller Meli 25, hon ska bara få hårda  paket. Kvinnoveckan är över.

På söndag är det fars dag, flickor!

Skriv och berätta något du upplevt den här veckan. Det behöver inte vara långt. Skriv till peppe.engberg@gmail.com.

Peppe Engberg

Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.