Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Media

Morgonpress och SR har blivit ett Spotify med shuffle

Publicerad: 15 november 2013, 09:46

Ett snyggt visitkort tillhör alla chefers sexleksaker. Eller business card, som man säger när du tycker att du bör skaffa dig en korthållare i guld. Eller heter det visitkort? Vår flanerande fredagskrönikör saknar visitkort. Det är Elenors fel, hävdar han. Men först om varför han gör tummen ner för presstöd och licens på hans laptop, men gärna skulle betala någon som gör tidning av nyhetsflödet på sociala medier.


Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Bland penslar och färgburkar behöver vår flanerande krönikör inga visitkort.

@ MEDAN O-NYHETERNA BREDER UT SIG
Efter en ännu en vecka inser  jag att jag bläddrar igenom morgontidningarna för att veta att jag inte  missat något jag redan hört eller sett. Dyster läsning för hårt  arbetande nyhetsredaktörerna: Min statistik visar att 87 procent av det  ni publicerar som "nyheter" i veckans allmänna nyhetsblad har jag redan  tagit del av via radion och nätet (TV är bara ett nyhetsmedium när det  gäller kvällens Idol, nej förresten: nätet kommer att vara först igen).  Medan P1:s morgonsändningar alltmer liknar mitt Spotify shuffle med  ständigt återkommande repriser, märker jag att bloggar och Facebook  håller mitt nyhetsintresse vid liv.

Här
finns nyheterna som fortfarande är nyheter och inte bara sånt vi känner igen som nyheter: ”När  eder rapportör från Sydostasien idag besökte Ikea och köade i  restaurangen så utsattes mitt sällskap för klart rasist behandling från  personalen. Min hustru (kines) som var först i kön fick sina köttbullar  med potatismos och lingonsylt, jag fick detsamma, men i en av mina  köttbullar hade servitören stuckit ned en liten Svensk flagga, min  Malaysiske vän med hustru och barn som kom bakom mig fick inte heller  någon svensk flagga. Jag tyckte mig se Ingvar bakom en glasruta  instruerande servitören vilka som skulle få en flagga, men det kan ju  också vara så att han gett instruktioner till personalen att endast "  vita" skall ha flagga”.

Med rätt vänner är Facebook oumbärlig. Entreprenören Torsten Jansson presenterade till exempel New Waves kvartalsrapport i veckan. Stora kursdrivande rubriker, men bortsett från det fru Palme,  vad tyckte ni om filmen? På Facebook berättar han något som är viktigt  för mig: Hur känns det när alla självgoda analytiker och reportrar gått  hem? Svar: ”Nu är alla dagens möten, samtal och conferance calls  avslutade! Och t o m middagen är avnjuten! Nu är det dags att sova!!  Skönt att komma i säng tidigt då vi båda skall upp 05.00 imorgon...på  ett sätt inte kul- men ändå en ny dag med nya möjligheter!! Sov gott!!!”

Och morgonen efter: ”Usch vad mörkt det är. Jag längtar  efter ljusare tider!!!!! Nu är som sämst- svart,grått,regn.. Lite snö  hade i alla fall lyst upp!!!”

Jag tolkar det som en köpsignal till aktieintresserad ungdom i alla åldrar.

Lyssnar på Ring P1. Regeringens oväntade miljardsatsning på  tunnelbanan rullar igång den eviga debatten om Stockholm vs landsorten. I  mina öron är det bara eko av det vanliga gnället från inre Norrland. På  Facebook tog dock lillasyster udden av min arrogans genom att  åtminstone problematisera frågan. Syrran är lokalpoliti(s)kt aktiv och  läser Bollnäs befolkningsstatistik för mig: "Är det skäl att se ljust  på framtiden om antalet medborgare i åldern 0-19 år ökar med 204  personer och medborgare i åldern 25-39 år ökar med 42 personer samtidigt  som antalet äldre 65-110 år minskar med 258 personer? eller ska jag  förtvivla för att befolkningen minskar totalt med 24 personer?...".

Tål att tänka på, eller hur?

Fokus på den fruktansvärda tyfonen.  Men nyhetsmässigt har jag redan sett förödelsen hos Youtube, hos bloggar  och rapporter på Facebook. Även smått väcker mitt intresse: Mattias Svensson, redaktör på Magasinet Neo ger mig helt oväntat dagens tankeställare: "Den plötsliga insikten att 1992 inte är elva år sedan, utan 21 år sedan."

Erkänn att det väcker fler intressanta samtalsämnen än mycket annat vi bläddrar förbi.

Nåja. Det det finns inget så meningslöst som när det som inte borde  göras alls utförs på ett kompetent sätt. Det värsta jag vet (just nu) är  att läsa  recensioner av böcker som skribenten sågar. Varför ska jag  läsa skit om skit? Så mycket intressantare blir det på Facebook, där  författaren Lars Ragnar Forssberg rekommenderar mig att läsa en särskild  recension av hans bok om Lennart Hyland.

Jag läser recensionen och förstår jag varför jag bör läsa boken!

I tidningarna har vi läst om det bestialiska mordet på juveleraren  Leif Klatzkow i Gamla Stan (?). Möjligen har jag läst att hovrätten  skärpt domen mot mördaren Reza Almasi Bardemili. Men det är först när  jag tar del av FB-kommentaren från den mördades bror Tommy, som jag  förstår vad jag missat. Smärtan och principfrågan: ”Alla nära och  kära vänner, okända bekanta - Ni som stöttat oss här på FB och kanske  även i det tysta.

Jag och mina nära till Leif, vill tacka Er från det  allra djupaste från livets källa för det stöd som vi känt äkta från Er  och viktigt för oss...Hovrätten säger också att Leif hade nödvärnsrätten,  dvs inte så som tingsrätten så j-a dumt resonerade sig till att Reza  skulle ha haft nödvärnsrätt och därmed förmildrande omständigheter,  trots att han planerat gärningen, tagit sig in i lägenheten, fysiskt och  psykiskt misshandlat och hotat Leif och hans fru Yvonne, och haft en  skarpladdad pistol med sig...”.

SVT har uppenbarligen slutat grina över att OS, i likhet med  Allsvenskan, Champions League och fotbollslandslagets kvalmatcher, sänds  av andra mediehus. På Twitter skriver Eva Hamilton: ”Vi har börjat spara och planera för att ta tillbaka OS till SVTår 2018". En glad nyhet som några timmar senare blir en "nyhet" även i sportbladen. Och ändå vill våra politiker att vi ska betala presstöd och licens  till och med för datorer. För gamla nyheter! Jag kan tänka mig att  betala någon redaktör som gör min morgontidning av flödet på sociala  medier. Vem antar utmaningen?

@ PLURA FLYTTAR UR SITT KÖK

Nåja, något nytt står det i tidningen: Till exempel att Per ”Plura” Jonsson inte längre vill spela in sitt vinpimplande i sitt eget kök. Det nya matprogrammet spelas in hos kompisen Måns Herngren.

– Jag har tröttnat på att hitta rivjärnet i garderoben, säger Plura till Aftonbladet.

Förresten, det läste jag också på nätet.

Veckans visitkort säger vem det är.

@ VECKANS PICASSO: DET HETER VISITKORT
Som chef tillhör  visitkorten dina sexleksaker. Eller business card, som du säger när du  tycker att du bör skaffa dig en korthållare i guld. För egen del saknar  jag visitkort. Det vill säga: Jag saknar inte visitkort, men andra ser  ibland undrande på mig när de vill leka kortbytarleken och jag säger att  jag saknar kort.

Även som chef hade jag svårt för kortet. Det är Elenors fel. När  jag gick i tredje klass var jag förälskad i Elenor. Redan på den tiden  lekte vi kortbytarleken.  Då handlade vi med de bilder, som  skolfotografen tog varje höst för att visa att små söta ungar blev stora  med finnar eller bröst och som tidvis var lika eftertraktade som Doris Day, Tony Curtis och andra filmstjärnebilder.

Korten lärde oss mer om samhället än kristendomsundervisningen, ty  de lärde oss att människor är olika mycket värda. I klassens  insidershandel var t ex Elenor dubbelt så mycket värd som jag.

–  Byta kort?, sa Elenor förvånat och kastade med sitt långa svarta hår.  Sedan såg hon på mig med sina bruna koögon (vilket jag tyckte var de  finaste ögon som fanns, eftersom jag var uppvuxen på ett kraftverksbygge  och inte på en bondgård som de andra pojkarna) och sa:

– Kan vi väl, men du får lägga upp två kort på dig om du vill ha mitt, sa Elenor.

Nej,  jag mådde inte jättedåååååligt av förnedringen. Tvärtom. Det var så  livet var: ofta orättvist men ibland underbart orättvist och den dan var  jag den stora vinnaren: Inte alla hade ett kort på Elenor i pluskan.  Det var först hundra år senare, när Upplysningstidens idéer återkom i  70-talstappning och människor plötsligt var lika mycket värda, som jag  kom ihåg Elenor och korten.

Sedan dess har jag vägrat kortbytarleken. Visserligen har jag tilldelats  ett antal visitkort, men de flesta har jag kvar i någon flyttlåda. Mitt  senaste beställde jag på nätet – 50 stycken gratis med egen design. Det  dröjde sex månader innan någon påpekade att det fallit bort två siffror  i mitt mobilnummer. Dessutom: i ateljén målar jag de visitkort jag  behöver.

PS.1:
Om du har den dåliga ovanan att läsa dessa krönikor har  du redan märkt att jag ofta har fel. Till mitt försvar kan jag bara  säga att jag gärna har fel. Ta till exempel det här med visitkort och  business card. Jag har alltid trott att det svenska begreppet var  uttryck för den fattige kusinens svar på den urbana världens utbyte av  affärsdrivande förmedling av nyttiga kontaktuppgifter.

Fel! Fel fel! I begynnelsen var visitkortet, inget annat! I Kina ansågs  visitkortet redan på 1400-talet vara en högt aktad gåva vid besök.  Kortet var en förlängning av dig själv och skulle överlämnas med bägge  händerna för att signalera dess värde. I Korea däremot bör man  fortfarande lägga undan visitkortet omgående.

I Europa var fransmännen först ut, när visitkort började användas av  kungligheter och adeln på 1600-talet. I det viktorianska England, där  händerna förväntades ligga kvar ovanpå täcket men sällan gjorde det,  introducerades ett så kallat "calling card", där såväl hälsning och  avsändarens namn förblev dolda under dekorationerna.

Visitkort var alltså i begynnelsen just det: visitkort. Så småningom  fick korten ett tydligare affärsfokus. I avsaknad av tidningar och  gatunummer blev "trade cards" snabbt den populäraste formen av reklam  för ett företag I London. Ofta med en karta till företaget/butiken.

Men visitkortet är alltså äldre än ditt business card. Efter tre  säsongen med Downton Abbey borde jag ha fattat det. Men det gjorde jag  inte förrän jag läste kortproducenten och upplevelsedesignern Per Axboms hemsida: "När du anländer till ett hem (förmodligen långt från  Söder, känns det som/PE) så överlämnar du ditt visitkort till husets  betjänt på ett runt silverfat som alltid står i hallen. Om betjänten tar  emot så bär han alltid fatet i vänster hand. När sedan värdinnan  accepterar kortet så är du välkommen som gäst. Men det kan alltså hända  att du inte får ditt visitkort accepterat och då får du tolka det som  att du är ovälkommen. Framför allt i Europa så kan gentlemän vika ner  övre högra hörnet på sina visitkort för att indikera att de levererat  det själva, en betjänt får alltså inte lämna över sin herres vikta  visitkort. Amerikaner däremot vek aldrig sina kort. Om du viker det på  mitten indikerar du att du kommer med familjemedlemmar."

Enligt reglerna fick unga damer förr ha visitkort först efter ett år i  societeten. Jag vet inte om det gäller på Södermalm, men jag vet att det  inte hindrar Herr Is-Björn Kelén från att överlämna sitt  visitkort även till unga damer. Is-Björn är Söders egen sol-och-vårare.  Det är inte jag som påstår det. På hans visitkort står det i klartext:  "konstnär, vårdare, sol och vårare, bluffmakare, spelare och lärare".

Om du känner för att göra mannen en visit, ger kortet en ungefärlig  lägesbeskrivning av var du hittar kortinnehavaren: "Milano, Södertälje,  Stockholm, parksoffa". Är du fortfarande nyfiken föreslår jag att sätter  dig vid ett tomt bort på Bar & Café Habibi, korsningen  Skånegatan/Södermannagatan. Drick långsamt, han kommer att hitta dig!

Sveriges bästa mediesäljare förstår vad visitkortet ska sälja in.

PS.2: En annan riddare som förstått att visitkortet ska berätta något viktigt om innehavaren är Peter Paunovic,  Sveriges bästa mediesäljare. Peters egen förklaringen till valet av  illustration är klädsamt blygsam: "Joker, Janus och en karikatyr på  mig...Lite parodi på 'i de blindas rike är den enögde kung'. Så känns  mediebranschen idag :)...".

Kongenialt, skulle jag säga. Innehavaren har förvisso drag av en  intelligent knäppgök som Joker, men är framför allt en gudabenådad  säljare och kamrat som i likhet med Janus "öppnar och stänger  himlaljusets portar och avbildas därför med två ansikten, ett som  blickar in i framtiden och ett som ser tillbaka in i det förflutna"  (Wikipedia).
Jag vet, eftersom vi har jobbat ihop i det förflutna och jag behållit visitkortet som en livlina för framtida projekt.

Fotbollsgeneralen Micke Santoft dyker osökt upp på World Class, dock som menig.

@ TILL SIST: VECKANS EXISTENTIELLA FRÅGOR
Vem är det som går och går men ändå blir stående framför TV:n? Svar: Det  är jag. Nästa fråga: Igår kväll gick jag X antal kilometrar på  WorldClass löpband vid Slussen. Maskinen upplyste mig om att jag  förbrukade 298 kalorier per timme och höll alltså en genomsnittlig fart  på 6 km per timme – vilket är en kilometer snabbare en rekommenderad  marschtakt i det militära. En omständighet som osökt fick mig att tänka  på Micke Santoft, fotbollsförbundets generalsekreterare. Innan  jag kastade in handduken såg jag två avsnitt av "How I met your mother"  på TV6 + en repris på Simon & Thomas på TV3 (MTG verkar ha  lagt beslag på alla sändningar även här). Min fråga är alltså: Hur många  kalorier svettades jag bort under marschen framför TV:n? Först öppnade  rätta svar får min blöta handduk.

En retorisk fråga: Varför Micke Santoft? Nej, det beror inte på fadäsen med Anders Svensons presentbil på Fotbollsgalan. Det kunde ha hänt vilket gubbgäng som helst. Eller som Bert Karlsson brukar säga: "Han är ju inte dum egentligen, han har bara otur när han tänker.".Nej att Micke dyker upp under min marsch beror på att han var en av  oss som startade de första soldatfacken på svenska regementen. Om du  inte minns det, beror det på att detta hände sig på den tiden när din  mamma var ung och snygg och din pappa var flummig värnpliktsvägrare. Vi  krävde att marschtakten skulle sänkas och att din snygga mamma också  skulle få göra lumpen, typ.

Sedan jag stängt av bandet tänkte jag på Löjtnant Elsa. Det  föll sig naturligt. Jag är inte bara en amatöratlet, jag är en läsande  människa också och innan jag svimmade såg jag löjtnanten liksom sträcka  fram armarna för att ta emot mig. Han var barnboksförfattarinnan Elsa Beskows sondotterson och tyckte om att vi läste böcker när vi marscherade.

När vi muckade fick han min favoritbok, Norman Mailers "Därför är vi i Vietnam" – den bästa bok jag läst om en bilhandlare på hjortjakt i Alaska.

Resten är historia: när jag vacklade in i omklädningsrummet frågade  grabbarna om jag brukar träna så här hårt. Sedan gick vi till Bar Nada  på Åsögatan och åt nachos. Och ett glas som lånat namn av den svarta  katten. Hur många kalorier blir jag skyldig? 5:2...

Nu är det äntligen slut. Din tur. Fortsätt skriva till mig på adress:
peppe.engberg@gmail.com

Peppe Engberg

Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.