”Novaks dilemma är att hon bara har växelpengar att spela med”

Den 1 januari 2018 ska presstödet döpas om till mediestöd och ökas på från 567 till 622 miljoner kronor, året därpå till 677 och 2020 ska statsstödet vara 732 miljoner.

Men den i budgetsammanhang lilla pengen (mindre än en promille av statsbudgeten) har en ful baksida: en av regeringen utsedd smakdomstol ska fördela pengarna, men också neka publicister som inte "präglas av principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet".

Tjusiga ord, rentav självklara? Visst, om det inte vore så att formuleringen frontalkrockar med Tryckfrihetsförordningens portalparagraf om allas rätt att "utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter". TF kom till 1766 för att skydda medborgarna från staten, det upptäckte diktatorn Gustav III som 1772 raskt avsatte regeringen, förbjöd partierna och inskränkte tryckfriheten, som återkom först 1809.

Hela poängen med yttrandefrihet är att staten ska lägga sig i så lite som möjligt. Undantagen från TF regleras i allmän lag och de bör lika få som glasklara. Kloka lagstiftare ser staten som potentiellt ond och vet vad som händer i Turkiet, Ryssland, Ungern eller Polen. Medieutredningen är beredd att låta staten krympa yttrandefriheten för en handfull miljoner, noga räknat 55 första året.

Några siffror för perspektivets skull:
# Public servicebolagen får nästa år 8 200 miljoner kronor.
# Enbart höjningen av radio- och tv-avgiften de senaste 18 månaderna är 950 miljoner kronor.
# Stampens huvudägare Peter Hjörne subventioneras i år av staten med omkring 700 miljoner kronor i efterskänkt moms.

Den briljanta medieutredaren Anette Novaks dilemma är att hon har bara växelpengar att spela med. Uppdraget var att "stärka medborgarnas tillgång till allsidig nyhetsförmedling och kritisk granskning". Om staten ska ta ansvar för medborgarnas kunskapsnivå blir det oerhört dyrt och kräver insatser på många plan under lång tid.

Redan i inledningstexten slänger Anette Novak in en ilsken brasklapp om att hon tvingats "begränsa sig till den kulturpolitiska delen av regeringens nuvarande silostruktur" och att förslagen måste vara fullt finansierade. Hon varnar för framtida "vanstyre och korruption" om inte regeringen tar ett helhetsgrepp och skjuter till pengar.

Novak definierar problemet som att "innehållets snabbmat" är gratis på nätet och allt färre vill betala för "morötter och rågbröd" i seriösa medier. Hon jämför med partistöden på en miljard kronor och påpekar att de som ska granska makten borde få stöd på samma nivå. Men det blir ändå bara småsmulor som knappast mättar tills medborgarna insett att det inte finns några gratis luncher och att de måste betala om de vill ha nyheter.

"En mediepolitik för framtiden kräver mod. Jag önskar att Sverige ska våga", skriver Anette Novak. För framtidens yttrandefrihet kan vi bara hoppas att riksdagen har modet att säga nej till en statlig smakdomstol.