Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Media

Okej, jag gjorde på mattan

Publicerad: 19 juni 2014, 13:11

I vårens sista krönika återvänder Resumés fredagskrönikör till Sveriges första TV-kändis. Dessutom finner han en ny kulturtrend i gråset på Långholmen. Och med byxorna vid knäna grubblar han över om inte det bästa sättet att få rätt är att ha fel.


Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

@ HON VAR VÄRD EN FANCLUB!
Är det fler än jag som blir nervös, när bröderna Timell lekar matformat i havsbanden? Dessbättre tycks Per Hår-i-Soppan, hoppsan Mossbergha tagit en välförtjänt fikapaus. Och som grädde på moset kliver hon fram ur skuggorna: kvinnan som skulle bli Sveriges första TV-kändis. I veckan som gick visade SVT en dokumentär om Ria Wägner och hennes program "Hemma" (1956-1979).

Public service när statstelevisionen är som bäst. Wägner var originalet bakom alla dagens taffliga matprogram. Hon blandade mat, glamour, musik och konst, utan att det blev konstigt. TV-kritikerna menade att Ria Wägners program var menlöst trams, men redan på den tiden gillade vi allt som kulturskribenterna föraktar. Som av en händelse – Doktor Jung skulle kalla det meningsfull slump – hittade jag i veckan ett gulnat gammalt foto.
Bilden föreställer medlemmarna i Ria Wägnar Fanclub. Bas: Strömsund, Jämtland. Tid: 1964-66, kanske. Medlemmar från vänster: Anders Jarefors, Bengt Ollander, Gunnar Nicke Westrin, Peppe Engberg och Bobo Haller. Vi skrev till Ria och fick hennes namnteckning, resten är en historia i svart och vitt.

Hon var värd tittarnas kärlek – och hon fick sin fanclub.


PS: Eftersom vi redan är nostalgiska: Mat är kultur och ur Rias fanclub växte kulturföreningen Sällskapet Lajbanerna fram. Om jag ska tro historieskrivarna förstod man redan då att jag skulle bli redaktör på några reklam- och medietidningar: i dokumenten står att jag tydligen gjorde loggan. Men det är en annan historia, som inkluderar verkliga storheter som Robban Broberg, Kjell Höglund, Bach, en hes Fred Åkerström och Van Morrisons urband, Them.

@ MORGONDAGENS KULTURTREND ÄR REDAN HÄR
Apropå kulturföreningar hamnade vi i helgen på "Långholmen Open Air Art Book Fair". En hel bokmässa i gräset på Långholmen, med oberoende förlag och egenproducerade konst- och fotopublikationer. 900 personer samlades i soligt motlut, där ett femtontal oberoende publicister och konstnärer visade sina alster.

Nya medier lockade 900 till Långholmen

Här fick vi en glimt av morgondagens kulturbärare redan idag: Moon Space Books, ZZZ Books, Spray Daily, Svensk Bokproduktion, Stina Löfgren, Centre of Nowhere (Aron Kullander-Östling), Poor Ugly Bad Boys, Peter Larsson, OON, Arvid Wretman, Ebba Forslind, Atelier 123, Finn Öhlund, Good Times & Nocturnal News (Egle Kulbokaite & Carl Palm), Artifice, Modes Vu, Fanny Listherby. Glöm inte var du läste namnen första gången. Jag tror vi ser början på ny kulturtrend.

@ KAPITALISMENS ÅTERKOMST
Terry Eagleton påpekar i "Why Marx was right"(2011) att ordet "kapitalism" under oproblematiska skeden brukade ersättas med ord som "den moderna tiden", "industrialism" och "västvärlden". Men när kapitalismen är i kris brukar man kalla kapitalismen för kapitalism.
Det är ett tecken på att systemet har slutat vara lika självklart naturligt som luften vi andas, menar Eagleton.

Kanske ligger det något i detta. Det skulle kunna förklara varför Långholmen Open Air Art Book Fair påminner om 1968, boklådor, antikommersialism. Det skulle också kunna förklara varför den franske ekonomen Thomas Pikettys bok "Capital in the Twenty-First Century har knuffat ner "Game of thrones" som Nr 1 på Amazons försäljningslista i USA.
Vad tror du?

Eva, nu återstår bara den realistiska lösningen på apparatskatten (Foto: Jonas Eltes).

@ VÄRLDEN ENLIGT STIG: UNDVIK SKADEGLÄDJE
Jag erkänner: Jag tar det personligt: Jag är nöjd över att Eva Hamilton torskade. Hon får inte utvidga radio- och TV-licensen till att gälla min och din dator, iPad och mobil.
Skadeglatt gastar jag:
– Gör om, gör rätt!
Vid närmare eftertanke undrar jag hur det kan komma sig att en myndighet som Radiotjänst tar sig rätten att beskatta medborgarna utan att rättsliga grunden för detta först har fastställts av lagstiftare och domstolsväsendet. Som min bordsgranne Stig brukar säga:
Inget är så meningslöst, som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt.

Jag har berättat om Stig. Vi brukar träffas på Honey Honey, baren i korsningen Folkungagatan och Östgötagatan. Stig är beläst, han tycker att public service och viktigt och han påpekar stillsamt att det är dumt att vara skadeglad. Han berättar att i en essä om Ibsen skriver den ungeGeorge Bernhard Shaw att på tusen människor går det 700 kälkborgare, 299 idealister och en realist.
– Realisten vet att han får rätt, först när alla andra visat sig ha fel.

Han uttrycker sig på det sättet, Stig. Vad det betyder? Efter en stunds funderande (och för att få ihop den här texten)  väljer jag att tolka honom så här: Det bästa sättet att bekämpa kälkborgarens trivialisering av public service är att göra upp med idealisternas försök att göra SVT till en kyrka. Licensavgiften är inget frivillig tionde utan en omodern apparatskatt.
Tack vare att Eva Hamilton och SVT tog ut segern i förskott, så inser nu alla att licenssystemet har överlevt sig själv och då återstår bara en realistisk lösning: Låt svenska folket finansiera public service, som vi bestämt oss för att finansiera skola, sjukvård och andra gemensamma nyttigheter – via skattsedeln.
Jag kan ha övertolkat Stig, men jag tror att det där vi hamnar.

PS. Idealister kallas människor som förväxlar sin egen förhoppning om hur samhället borde fungera, med hur samhället fungerar. Orden kälkborgare och kälkborgerlig beskriver egenskaper hos invånarna i den fiktiva småstaden Kälkestad, som mest ägnar sig åt skvaller, vardagligheter och småsaker, utan insikter eller perspektiv och därför förväxlar sin egen inskränkta bild av hur samhället fungerar med hur samhället borde fungera.

@ WOODY ALLENS FLYGANDE MATTA
Apropå public service: Det är tufft, men nån måste göra jobbet. Eftersom (nästan) ingen påpekat det, får jag göra det själv: Jag gjorde på mattan i förra veckans krönika. Eller lite fyndigare formulerat: Woody Allens illusion blev en flygande matta och mina pompösa utläggningar en luftpastej.
Eller så är det tvärtom: Det faktum att många läsare uppskattade min krönika om Konspiration58, visar att den var en snillrikt konstruerad metatext som bekräftade Peppe Engbergs tes att sanningen har blivit en åsikt bland alla andra.

Vad jag pratar om? Det här: Förra veckan visade SVT en dokumentär, där en grupp knäppgökar på bästa sändningstid hävdade att VM i fotboll 1958 aldrig har spelats i Sverige. De hävdade att allt var ett fejk, en komplott iscensatt av CIA och den nya TV-industrin. Klart att Gert Fylking och jag blev upprörda – vi var båda glada gossar på Råsunda 1958 och gnällgubben inom mig fick spelet.  Jag skrev:
"SVT motiverar att man visar programmet med att Konspiration 58 'får tittarna att fundera på om tv alltid förmedlar en sann och objektiv bild av händelsernas förlopp'. I själva verket är programmet ännu ett exempel på den politiskt korrekta åsikten att 'alla åsikter är lika mycket värda'. Men att alla åsikter är lika mycket värda är en missuppfattning. En förvrängning av det faktum att i en demokrati är alla medborgare lika mycket värda. Tankefelet: vi förväxlar medborgarvärde och värdet av hans eller hennes åsikter...".

Mina utläggningar nådde episka dimensioner, men i pärlemoren gömde sig tyvärr ett irriterande litet gruskorn: Jag hade gått på en blåsning. SVT:s dokumentär om Konspiration58 var ingen dokumentär, utan en "fiktiv dokumentär". Kort sagt: en påhittad berättelse om en påhittad konspiration. Det hade jag förstått om jag läst på. Det hade jag inte. Jag hade bara sett vad jag av en slump råkade se när jag satte på dumburken.
– Idiot!


Så nu står jag här med brallorna vid knäna. Kvarstår frågan: Om jag var en superidiot – vad är då alla ni som klappade mig på axeln och sa:
– Jävla bra text, Peppe. Precis så där som du skriver, så är det.
– Som vanligt har du skrivit en intelligent krönika.
Osv.
Tack för det. Eller? Kanske har ni trots allt rätt alla ni som rekommenderade artikeln vidare. Läs om min text och ställ dig frågan: Har jag rätt eller har jag mer rätt än jag trodde när jag skrev skiten? Mina ljusblå är bevisligen skumögda, men ju fler gånger jag läser om min misslyckade text, desto mer framstår krönikan som det bästa bevisat på sin egen tes: sanningen är bara en åsikt bland alla andra i dagens medier.
Vad tycker du?

PS. Håkan Bergström var en av ytterst få läsare som reagerade negativt på min krönika. Av någon anledning har både hans kommentar och mitt svar suddats ut av den ambitiöse redaktören. Hen kanske inte riktigt förstod problemet om det som står i tidningen inte är sant?

@ NU ÄR DET SLUT!
En gång i tiden var jag spökskrivare åt en politiker på vänsterkanten. Hans uppdrag lät ungefär så här:
Jag vill ha det jag för närvarande anser insatt i ett historiskt sammanhang.  När jag påpekade att hans utkast till krönika var lite för långt, ganska mycket för långt faktiskt, sa han:
Kan man inte ta bort rubriken.
På förekommen anledning sänder jag den mannen en tanke, när jag ser tillbaka på vårens långa betraktelser här i hörnet. Tack för att du följde mig ända hit. Nu är det sommarlov! Skriv något kort till mig på adress: peppe.engberg@gmail.com.

Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.