Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Media

Ove i Solsidan: En riktig sosse!

Publicerad: 25 oktober 2013, 09:57

Peppe Engberg, Resumés fredagskrönikör.

Annikas mamma, Richard Wolfs smittsamma sjukdom, King-Kong, Fleetwood Macs våningssäng, Årets Murvel, Gunilla Herlitz och DN-direktören Per Roswall på Riche, Ove i (S)olsidan, Anders Olow, Tom Wolfe och Don Martin, Micke från Högdalen och en nattlig jakt på en upphittad plånbok. Mer eller mindre kända namn står som spön i backen i veckans fredagskrönika, lång som en kinesisk fotbinda. Atsjo!


Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

@ DÄRFÖR FICK MATS-ERIC PELLE WENDELS PRIS
Varje år när vi i  juryn bestämt oss, får jag ångest för vad Pelle ska tycka när vi är  ensamma. Han kunde vara kitslig i detaljerna. I år är jag inte ett dugg  orolig. Jag tror Pelle är nöjd med vårt val av vinnare. Han älskade att  laga mat och kunde gå omkring i timmar i saluhallarna, både här hemma  och i Catalina, Palma. När det gäller råvaror var hans smak mycket  enkel, liksom Oscar Wilde nöjde han sig med det bästa.

Ibland tog lunchen en hel dag. För en gormand som älskar stekt  falukorv var det frustrerande. Tills man satte sig bords, då undvek man  Nisses ledsna ögon. Nisse var Pelles feta franska mops, som redan ätit  upp sin tournedos Rossini med gåslever och Madeirasås. För så var det  också. När det gäller mat var Pelle mycket generös mot alla, det var  inte Nisse. Men det hör i och för sig inte hit. Vill du verkligen veta  varför Mats-Eric Nilsson fick Pelle Wendels stora murvelpris – lyssna  här, under rubriken: Han fick årets Per Wendelpris...

Även matskribenter måste tugga i sig en vinnarlunch. Mats-Erik omgiven av jurymedlemmarna Otto Sjöberg och Kajsa Ericson

@ KÄNDISJOURNALISTIK NÄR DEN ÄR SOM SORGLIGAST
"Bojan  Westin har gått bort. Skådespelaren dog den 4 oktober i Stockholm där  hon var bosatt sedan många år, skriver Aftonbladet som hänvisar till  Norrköpings tidningar. Westin var mor till Suzanne Reuter."

Så skriver Dagens Nyheter i veckan och jag undrar genast vad Annika  tycker när hon läser den ingressen. Kanske undrar hon när den stora  morgontidningen, som citerar den stora kvällstidningen som citerar den  stora lokaltidningen, ska skriva om hennes mamma som också är död.

Eller kanske är hon van att stora tidningar bara skriver om kändisar och ibland om kändisars döda mammor?

Annikas  mamma heter också Bojan Westin. Det gör även Susannes och Annikas  syskons mamma. Men inte i Dagens Nyheter och de andra kändisbladen. I  Port de Pollenca på Mallorcas nordostkust är det Annikas mamma som gått  bort – här är Annika förmodligen den mesta kända svenskan eftersom hon  under många både drivit restauranger och mäklat bostäder.

Några är oss lokalpatrioter har även känt värmen  från mamma Bojans entusiasm. "Senor P, mer än sorgligt", skriver en  gemensam vän när vi får budet. I nästa stund skrattar vi igenkännande åt  den bild, med vilken Bojans alla barn, barnbarn, barnbarnbarn, släkt  och vänner visualiserar sin saknad: en skata med pärlhalsband. Det är  kärlek! Men det kan man inte kräva att en kändisfixerad redaktör ska  veta någonting om, eller hur?

PS. Eftersom allt hänger ihop i livets långa cirkel: Även Pelle  Wendel kände Bojan. Hon hjälpte oss att plocka citroner i Annikas  trädgård. Det blev 10 liter limonchello, garanterat fritt från  tillsatser, typ E 964. Antar att de redan stämt träff i sin himmel.

@ KING-KONG ÄR STÖRRE ÄN KUNGEN
Vad jag är ute efter: Content  is King. Alla journalister älskar den illusionen. Men det finns något  som är större än kungen, vilket ovanstående historia visar: Context is KING-KONG! Innehållet bestäms av våra referensramar. Vi ser det vi ser och det vi inte ser finns inte.
Jag tänker på det när jag hör att Fleetwood Mac spelat i Sverige under  veckan. Eller rättare sagt: Jag tänker på det först efter att jag tänkt  en stund på att jag inte kan tänka på Fleetwood Mac utan att tänka på en  kompis som jag var förälskad i. Jag gillar bandet, det gör man i min  generation, särskilt Stevie Nicks. Men sedan min kompis berättade att  hon i sin ungdom legat med en av bandmedlemmarna, har jag tyckt att  trummisen är överskattad. Jag har också svårt att finna ord för att  exakt beskriva en obäddad våningssäng i en turnébuss.

@ DEN OKÄNDA HISTORIEN OM WOLFF OCH LILLA MALIN
Apropå vårt behov av att fingra på kändisar : jag har lättare  att fördra historien min kompis Malin berättar i veckan på Babylon. Vi  pratar om nån kändis som passerar Björns trädgård när hon plötsligt  måste berätta sanningen:
– Jag fick min första förkylning av Richard Wolff!
– Wow! Är det sant?
Jag  ser den stora stygga Vargen och den lilla rödhåriga flickan framför mig  och tyvärr är det sant: När Malin var baby och Richard mycket mindre än  han är nu, var deras pappor kompisar på Televerket. Och som vuxna gör  med barn när de är kompisar: barnen förstes ihop på filten och lille  Richard hostade på Malin tills hon blev förkyld.

Sådana minnen lever man länge på i vår narcissistiska tid. Och då  ska du ändå veta att Malin sedan många år är gift med Gunnar som förra  året föll död ner från sin cykel, men tack vare en cyklande läkare  räddades tillbaka till livet och i veckan därför kunde äta brunch med  mig på Mosebacke Etablissmanget.

Nej, buffén var inte mycket att hurra för, utom den amerikanska  makaronipuddingen. Men min Bloody Mary var stabil i smaken och jag är  fortfarande så väldigt glad över att Gunnars stol inte var tom. Vi  pratade oavbrutet, mest jag och Gunnar ser fortfarande på mig med ett  milt överseende leende.  Leendet säger: Du pladdrar på för du har aldrig varit där jag har varit.

Som sagt: Context is King-Kong! Förmodligen hade jag berättat att  jag kvällen innan, mellan ett barnkalas på Sturehof och en sista  vätskekontroll på Riche, hade hälsat på författaren Stig Larsson,  Bonnierdirektören Gunilla Herlitz och DN-direktören Per Roswall, vårt  levande samvete Göran Rosenberg, ex-ministrarna Per Nuder och Leif  Pagrotsky, Magnus (Lill-Björn) Rosengren och ett antal andra  framgångsrika medborgare som säkert även de har hostat på nån, nån gång.
– Atsjo!

Ove i Solsidan. En riktig sosse?

@ VECKANS PICASSO: OVE ÄR EN RIKTIG SOSSE!
Min kompis  Gunnar är sosse. Inte blåsosse som jag, inte heller PTV. En sån där  riktig sosse som är emot allt, även sånt som sossarna är för. Men en sak  gillar han: Ove i Solsidan.
– Han är en riktig sosse, säger Gunnar och tillägger att det tycker Göran Greider också. Och han är en riktig sosse.
Jag tänker: Det visste du inte, Picasso.
Vi  enas om att det säkert vore bra för hela Sverige om Felix Herngren,  lite närmare valet kanske, kan pilla i manus så att Ove tar öppet ta  ställning för Löfven. Eller kanske Juholt kan göra ett litet inhopp som  Oves kusin från landet?

PS. Det sista förslaget kom från en PR-kompis som jobbar för M. Nya  läsare bör veta att Picasso vägrade gå och lägga sig innan han lärt sig  nåt nytt under dagen.

Bäst i test igen för att storyn föder idéen

@ VECKANS REKLAM: STORYN FÖDER IDÉEN
Upptäcker att jag  allt oftare zappar bort reklamen. Men några favoriter missar jag inte:  reklamen för ÖB är kul varje gång, Lowe Brindfors Telenor håller absolut,  Lidls epilog till Dill väcker finstämd skadeglädje över hyckleriets  nederlag. Bäst i test sedan ett decennium: ICA-Stigs äventyr. Veckans  avsnitt om 5:2 är poesi.

Vad  det är som är så bra? Vet inte, nöjer mig att konstatera att jag står  ut att se om de ständiga repriserna (tänk om programmakarna visade samma  avsnitt kväll efter kväll efter...!). Nåja, eftersom jag tror på Jungs  teori om meningsfull slump är jag inte ett dugg överraskad över att just  när jag skriver detta öppnar datorn en gammal text av förre reklamgurun  Lars Falk.

Alltså besvarar Lars min fråga på sitt som vanligt genomtänkta sätt: "Det  är så den goda reklamen gör; tar tag i en gammal berättelse och gör den  ny, parar den med andra, lägger till och drar ifrån. Reklam hittar  alltså inte på nytt. Reklammän är varken uppfinnare eller upptäckare.  Däremot är vi goda lyssnare till de historier som far runt. Med hjälp av  vår intuition söker vi trådändar som parar sig med varandra så att nya  intressanta vinklar och sätt att se på saker i vår dagliga omvärld dyker  upp....En bra idé vräker upp dörren till det rum där den goda berättelsen  gömt sig. När dörren öppnas säger besökaren "aha" eller "å fan". Utan  en bra idé är med andra ord berättelsen värdelös. Det är berättelsen som  föder idèn, inte tvärtom..."

Nu vet du.

@ KÄNDA MÄNS FRUAR SOM MÖTT MIG, episod II

"Du verkar dricka ganska mycket vin", skriver Johanna B. Du har rätt. Alkohol kan skada och fina flaskor gör sig bäst oöppnade.

Medierådgivaren mm Ulf Sandberg är känd för läsekretsen. Men visste  du att hans fru är en fena på att måla fina viner, så att man genast är  beredd att beställa.

Marie Sandberg ställer just nu ut 40 flaskor på galleri. Måste ses!

Marie Sandberg bjuder på veckans bästa flaskor.

PS. Lasse Weiss hann tyvärr köpa min favoritflaska. Hoppas han förstår uppskatta den.

@ NÄR DON MARTIN RITADE LEON NORDIN
Som vi vet var allt   bättre förr, särskilt de som säger så: Vilken redaktör skulle idag  ringa till en författare som Tom Wolfe, för att be om att få översätta  den världsberömde författarens mindre kända essä om Balsac och det  socialrealistiska reportaget – och sedan publicerar den i det svenska  reklamförbundets tidning med 9000 prenumeranter som alla tror att Balsac  är en ny foundation från Dior?
Eller som beställer en teckning av den klassiska tidningen Mads lika klassiska tecknare Don Martin:
–  Hi, we should like Mr Martin to make a portrait of Sweden's most famous  ad creator. His name is L-E-O-N  N-O-R-D-I-N and he is involved in a  scandal with a very famous businessman called R-E-E-F-A-T E-L   S-A-Y-E-D. Can you draw a cover strip with, what we in Sweden call a  "kassaskåp" with a logotype "Fermenta" falling in Mr Nordins head?
– Guess so.
Så var det. Och så blev det. Gå till läggen, så får du  se! Under Anders Olows tid (1987-1989) som chefredaktör på Resumé,  skapades storslagen journalistik till John Mayall & the  Bluesbreakers (ja, jag vet att Mick Fleetwood hängde där också!). Strikt  branschdemografiskt tillhör du dem som aldrig har hört talas om  storheter som Mayall och Anders Olow, eller hur? Tänkte väl det.  Eftersom ingen sagt att världen ska vara rättvis, bör du åtminstone veta  att det var Olows efterträdare som fick ta emot Stora Journalistpriset  för hans insatser på Resumé. Härom kvällen pratade vi om den tiden i  Anders ateljé i Gamla stan (han är oroväckande bra!) Åtminstone ett tag –  vi slutade när jag medgav att jag tappat bort Stora  Journalistprisdiplomet och sa att den tjockskallige Stefan Mehr fortfarande vägrar ge mig en kopia eftersom  originalet var handgjort.

Anders Olow: Redaktören är tillbaka i stan.

– Jag blir inte längre inbjuden till prisutdelningen  heller, om sanningen ska fram och ungefär där övergick vi till att prata  om konstens framtid och om våra tavlor. Sedan gick vi till Wetterlings  galleri och fick gratisvin av Kalle Beijbom som släpper en bok av  feministen Helene Bergman (Med svärtad ögonskugga – en feministisk  memoar, Beijboms Book).

Efter att ha pratat med galleristen Björn Wetterling – jag anser att han  ska bli vår näste kulturminister – gick vi på lokal vid Stureplan, där  jag är känd och några timmar senare upptäcker jag att min plånbok är  borta och då går vi runt och letar efter den, tills vi blir kissnödiga  och vägledde av stans mesta julbling-bling hamnar på Engelen i Gamla  Stan, där grabbarna i rockbandet 12 Bars är snälla nog att spela sitt  absolut sista nummer tre gånger, innan vi är nöjda och Micke från  Högdalen kommer ner och sätter sig vid vårt bord och berättar, att 12  Bars startade som ett tribute band till Status Quo och att han sjungit i  Stockholms gosskör och i Trollföljten, men back-stage så att säga är  rörmokare och han säger att "det är lite svårt att få ihop alla  bitarna". Vilket vi skrattar åt, eftersom det är ganska lustigt sagt av  en sjungande rörmokare och där nånstans säger vi till varann att det här  är riktig kultur och inte Idol. Sedan, ganska plötsligt känns det som,  ringer kvinnan i mitt liv och undrar med förvånansvärt mild röst vart  jag tagit vägen, eftersom plånboken ligger hemma på bordet.

PS. Det är möjligen en litterär övertolkning, men när jag gör denna  notering påminns jag om en berättelse, möjligen av James Joyce,  om  mannen som en natt går runt på Dublins barer och där vi först framåt  morgonen förstår varför: Han har fastnat med ett finger i en flaska och  vågar inte gå hem till sin fru i det tillståndet.  Och det kan man ju förstå.

Nu ska jag jobba, arbetsdan är ju ändå slut. Men först fjäsk för  kändis: Tack Staffan Heimerson ! Milton lät förstå att du tycks  uppskatta ordföljden här i hörnet. Sånt uppskattas. Prosit! Vad tycker  du? Skriv gärna och berättad nåt (peppe.engberg@gmail.com).

PS. Erkänn att du idag har lärt dig en hel del om relativa bisatser  och kommateringsregler. Scrolla tillbaka i dagens predikan och du fattar  hur långa fotbindorna var som man krympte flickornas fötter med i Kina.  Det kan du kanske twittra om?

Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.